Videsparv (Emberiza rustica) är en tätting som tillhör familjen fältsparvar. Den häckar på den sibiriskatajgan i ett bälte från Skandinavien och österut. Vintertid flyttar den mycket långt, till östra Kina. Den minskar i antal på grund av förändringar av dess levnadsmiljö både på häckplats och i övervintringsområdet.
Utseende och läte
Videsparven är med kroppslängden 13–14,5 cm jämnstor med sävsparven. I alla dräkter har den vit buk, rödbrun övergump, rödbrunfläckade flanker, skära ben och relativt lång näbb med skär undre näbbhalva. I häckningsdräkt är hanen lätt att känna igen med ett rödbrunt band på bröstet och i nacken samt svart huvud med vitt ögonbrunsstreck. Honan är brunspräcklig på kind och hjässa, smutsvit på ögonbrynsstrecket och har mindre rödbrunt i nacken.
I höstdräkten är könen i princip lika, med de svarta och rödbruna partierna dolda av beigebruna bräm. Likt dvärgsparven har den jämfört med sävsparven ett tydligare ögonbrynsstreck och en svartinramad vit fläck på bakre delen av kinden.
Sången är behaglig och snabb och olik andra arter i samma familj. Den sjunger rörigt med ljusa toner och sången påminner om järnsparvens och steglitsens fast med en "knorr" på slutet. En sångstrof kan bokstaveras tuliti-ti pli pli tuliti plip-ipli. Locklätet är likt taltrastens och utgörs av ett zit.
Sjungande hane.
Utbredning och systematik
Utbredning
Videsparven häckar i tajgan i ett bälte från norra Skandinavien österut till Berings sund. Under 1900-talet har den spridit sig västerut. Den är flyttfågel och en extrem långflyttare. Under vintern förekommer den i Centralasien såväl som i östra Kina, Korea och Japan.
Underarter
Videsparven behandlas antingen som monotypisk eller delas in i två underarter med följande utbredning:
Emberiza rustica rustica – häckar i norra Eurasien, flyttar till östra Kina och Japan
Emberiza rustica latifascia – häckar i nordöstra Sibiren, från Jakutsk till Kamtjatka)
Förekomst i Norden
I Sverige häckar den idag sparsamt från norra Värmland, mellersta Dalarna och västra Gävleborgs län, mer allmänt från norra Jämtland och Ångermanland norrut till finska gränsen. Dock ses den sällan runt den skandinaviska fjällkedjan. Tidigare förekom den ännu längre söderut i norra Uppland och norra Västmanland. I Finland förekommer den i hela landet förutom i de norra och mest sydvästliga delarna.
Videsparven är en av ett fåtal svenska häckfågelarter som flyttar österut för att övervintra. Höststräcket sker i slutet av augusti och under hela september. Den kommer sedan tillbaka som tidigast i början av april men merparten av videsparvarna anländer i maj.
Släktskap och släktestillhörighet
Arten placeras traditionellt i släktet Emberiza. Sentida genetiska studier visar att denna arts närmsta släktingar är dvärgsparv (Emberiza pusilla), gråhuvad sparv (E. spodocephala), gyllensparv (E. aureola) och svavelsparv (E. sulphurata) och bildar en klad inom släktet. Vissa lyfter ut dem och några andra arter till det egna släktet Schoeniclus.
Ekologi
Biotop
Videsparven är knuten till sumpskogar, framför allt sank gran- eller tallskog med rika inslag av lövträd som björk och vide. Mer sällsynt påträffas den också i fjällbjörkskog med inslag av gran eller en. I markskiktet vill den ha skvattram, hjortron, vitmossa och fräkenväxter. Viktiga häckningsmiljöer hittas längs vattendrag, myr- och kärrkanter, stränder vid sjöar och granskog på hängmyrar. Förekomst av bäverdammar verkar gynna arten.
Under flyttningen rastar videsparven i sanka buskmarker och undgår även där upptäckt. Den ses då oftast enstaka eller endast i smågrupper.
Häckning
Ägg från videsparven.
Efter ankomsten till häckningsområdena i maj sjunger videsparvshanen intensivt, men tystnar därefter när den bildat par och blir då mycket svår att få syn på. Boet placeras vanligen på marken, då ofta skyddat av gräs eller starrtuvor. Det kan dock istället sällsynt placeras i ett träd. Kullen består av fyra till sex ägg som ruvas av både hanen och honan i elva till 13 dygn. Ungarna stannar cirka sju till tio dagar i boet innan de blir flygfärdiga. En andra kull kan läggas i juli.
Föda
Under häckningstiden lever den mestadels av insekter, under resten av året huvudsakligen frön.
Status och hot
Videsparven minskade kraftigt i antal mellan 1980-talet och 2010-talet, möjligen på grund av skogsavverkning i häckningsområden samt fångst och omvandling av jordbruket i övervintringsområdet. Det medförde att internationella naturvårdsunionen IUCN uppgraderade dess hotstatus från livskraftig till sårbar 2016. Data från Europa visar dock att nedgången har bromsats in eller lokalt avstannat, medan trenden i Ryssland och Asien dock är mer svårtydd. Sedan 2025 har IUCN därför nedgraderat videsparven till den lägre hotkategorin nära hotad. Beståndet i världen uppskattas preliminärt till 4,2–8,2 miljoner häckande individer.
Status i Norden
Efter en mycket kraftig minskning från slutet av 1900-talet fram till 2018, har populationen av videsparv uppvisat en anmärkningsvärd återhämtning i Sverige. Trots denna ökning har arten ännu inte återtagit hela det utbredningsområde den innehade under 1980-talet. Tidigare var därför videsparven rödlistad som sårbar (VU) i Sverige, men på grund av den positiva populationsutvecklingen ändrades statusen i 2025 års rödlista till livskraftig (LC). Antalet reproduktiva individer, liksom utbredningsområdets storlek och förekomstarea, ligger numera väl över gränsvärdena för rödlistning.
Även i Finland och Norge minskade den kraftig under samma period som i resten av Europa. I Norge är den nästan utdöd och kategoriseras 2021 som akut hotad, medan den i Finland försvunnit från hälften av områdena jämfört med den första atlasinventeringen.
12Svensson, M., Grahn, J., Green, M., Lignell, N., Nilsson, J. & Tjernberg, M. (2023-2025). Rödlista 2025 – expertkommittén för fåglar, Uppsala: SLU Artdatabanken, läst 2026-04-11
12Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
12Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
↑Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.
1234Copete, J.L., Garcia, E.F.J. och Sharpe, C.J. 2016. Rustic Bunting (Emberiza rustica). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. and de Juana, E. (red.), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
.jpg)
