| William David Coolidge | |
| William David Coolidge, 1900. | |
| Född | 23 oktober 1873 Hudson, USA |
|---|---|
| Död | 3 februari 1975 (101 år) Schenectady, USA |
| Begravd | Vale Cemetery and Vale Park |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | Massachusetts Institute of Technology |
| Sysselsättning | Fysiker, uppfinnare, elektroingenjör, universitetslärare, kemist |
| Arbetsgivare | Massachusetts Institute of Technology |
| Utmärkelser | |
| Rumfordpriset (1914) Howard N. Potts-medaljen (1926) Louise Levy-medaljen (1927) Edinsonmedaljen (1927) Hughesmedaljen (1927) Washington Award (1932) Faraday-medaljen (1939) Dennis Gabor Medal and Prize (1941) Franklinmedaljen (1944) Röntgen-plaketten (1963) National Inventors Hall of Fame (1975) | |
| Redigera Wikidata | |
William David Coolidge, född 23 oktober 1873 i Hudson, Middlesex County, Massachusetts, USA, död 3 februari 1975 i Schenectady, New Yourk, USA, var en amerikansk fysiker, kemist och ingenjör, som gjorde stora bidrag till röntgenapparater. Han blev 1940 chef för General Electric Research Laboratory och vice VD för företaget fram till sin pensionering 1944. Han var också känd för utvecklingen av "duktil volfram", vilket är viktigt för glödlampan.
Coolidge föddes som enda barnet till Albert Edward Coolidge (14 september 1849 – 12 november 1943) och hans hustru Martha Alice Shattuck (född 19 november 1849). Han studerade elektroteknik från 1891 till 1896 vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). Efter ett år som laboratorieassistent flyttade han till Tyskland för vidare studier och blev filosofie doktor vid Lehigh University 1897, vid universitetet i Leipzig 1899. Från 1899 till 1905 var han forskningsassistent åt Arthur A. Noyes vid kemiinstitutionen vid MIT.
Coolidge blev biträdande professor vid Massachusetts Institute of Technology 1904. Han var från 1905 anställd vid General Electric Company i Schenectady, och från 1908 chef för deras försökslaboratorium. Coolidge lyckades uppfinna metoden att framställa böjlig volframtråd, något som kraftigt befrämjade glödlampstekniken. Denna uppfinning ledde 1914 till att han tilldelades Rumfordpriset. Coolidge blev även världsbekant för sin uppfinning av röntgenröret med glödkatod, det så kallade Coolidgeröret, som fick en stor användning, särskilt inom den medicinska radiologin.
Från och med 1911 marknadsförde General Electric lampor med den nya metallen och de blev snart en viktig inkomstkälla för GE. Han ansökte om och fick 1913 patent (US#1,082,933) för denna "uppfinning". Emellertid beslutade en amerikansk domstol 1928 att hans patent från 1913 inte var giltigt som en uppfinning.
År 1913 uppfann han Coolidgeröret (varmt katodrör), ett röntgenrör med en förbättrad katod för användning i röntgenapparater som möjliggjorde mer intensiv visualisering av djupt liggande anatomi och tumörer. Coolidgeröret, som också använde en volframtråd, var en viktig utveckling inom den då gryende medicinska specialiteten radiologi (amerikanskt patent inlämnat 1913 och beviljat som US-patent 1 203 495 1916). Dess grundläggande konstruktion används fortfarande. Han uppfann också det första roterande anodröntgenröret.
American Academy of Arts and Sciences, där han var medlem, tilldelade Coolidge Rumfordpriset 1914. Han valdes in i United States National Academy of Sciences 1925. Coolidge tilldelades American Institute of Electrical Engineers Edisonmedaljen 1927 för sina bidrag till glödlampsbelysning och röntgenkonsten. Han avslog detta prestigefyllda pris 1926 med motiveringen att hans patent på duktil volfram (1913) ogiltigförklarades av domstolen. Han tilldelades Howard N. Potts-medaljen 1926 och Louis E. Levy-medaljen 1927. Han valdes in i American Philosophical Society 1938. Coolidge tilldelades Faraday-medaljen 1939. Han tilldelades Franklinmedaljen 1944.' Staden Remscheid tilldelade honom Röntgenmedaljen för hans uppfinning av det varma katodröntgenröret 1963. År 1975 valdes han in i National Inventors Hall of Fame, kort före sin död vid 101 års ålder i Schenectady, New York.
|