| William Whiston | |
| | |
| Född | 9 december 1667 Norton-Juxta-Twycross |
|---|---|
| Död | 22 augusti 1752 (84 år) Lyndon Hall |
| Begravd | Church of St Martin kartor |
| Medborgare i | Kungariket Storbritannien |
| Utbildad vid | Clare College, Universitetet i Cambridge, Landau Forte Academy QEMS, |
| Sysselsättning | Matematiker, filosof, teolog, universitetslärare, fysiker, historiker, klerk |
| Befattning | |
| Kyrkoherde (1698–1701) Lucasianska professuren i matematik (1702–1711) | |
| Arbetsgivare | Clare College (1691–1699) Norwich bispedømme (1694–1698) Universitetet i Cambridge (1701–1710) |
| Barn | John Whiston (f. 1711) |
| Namnteckning | |
| Redigera Wikidata | |

William Whiston, född den 9 december 1667 i Norton, Leicestershire, England, död den 22 augusti 1752 i Lyndon, Rutland, var en engelsk teolog, historiker, naturfilosof och matematiker, en ledande person i populariseringen av Isaac Newtons idéer. Han är förmodligen mest känd för att ha hjälpt till att initiera Longitudlagen (en) från 1714 (och sina försök att vinna de belöningar som den utlovade) och sina viktiga översättningar av Judarnas fornminnen och andra verk av Josefus (som fortfarande finns i tryck). Han var en framstående förespråkare för arianismen och skrev A New Theory of the Earth.
Whiston efterträdde sin mentor Newton som Lucasisk professor i matematik vid University of Cambridge. År 1710 förlorade han professuren och relegerades från universitetet på grund av sina oortodoxa religiösa åsikter. Whiston förkastade idén om evig plåga i helvetet, vilket han ansåg vara absurt, grymt och en förolämpning mot Gud. Det som särskilt ställde honom inför konflikter med kyrkliga auktoriteter var hans förnekelse av treenighetsläran, som han trodde hade hedniskt ursprung.
Whiston var son till Josiah Whiston (1622–1685) och Katherine Rosse (1639–1701) i Norton-juxta-Twycross i Leicestershire, där hans far var kyrkoherde. Hans mor var dotter till den tidigare kyrkoherden i Norton-Juxta-Twycross, Gabriel Rosse. Josiah Whiston var presbyterian, men behöll sin kyrkoherdetjänst efter Stuart-restaurationen 1660. William Whiston utbildades privat för sin hälsas skull och för att kunna agera amanuens åt sin blinde far. Han studerade vid Queen Elizabeth Grammar School i Tamworth, Staffordshire. Efter sin fars död började han på Clare College, Cambridge som sizar år 1686. Han ägnade sig åt matematikstudier, tilldelades graden Bachelor of Arts (BA) (1690) och AM (1693), och valdes till Fellow år 1691 och till senior Fellow på prov år 1693.
Whiston var kyrkoherde i Lowestoft 1698–1701 och efterträdde 1703 Newton på den matematiska lärostolen vid universitetet i Cambridge och skrev en rad matematiska arbeten. Därefter följde en period av gemensam forskning med Roger Cotes, som med Whistons beskydd utsågs till Plumian-professuren 1706. Studenter vid Cotes-Whistons experimentella filosofikurs var bland andra Stephen Hales, William Stukeley och Joseph Wasse. Hans verk A New Theory of the Earth from its Original to the Consummation of All Things (1696), i vilket han menade att syndafloden kunde ha orsakats av en komet, hyllades av både Newton och Locke.
Sedan han öppet uppträtt mot treenighetsläran blev han 1710 avsatt från sin professur som "arian". Med sin antitrinitarism drogs han till den äldsta kristna tiden före treenighetsläran och skrev därom Primitive Christianity Revived i fem volymer 1711–1712. Medan han av vissa kallades heretiker höll han fast vid tron på övernaturlig kristendom och försvarade ofta profetskap, mirakel och de sjukas smörjelse. 1745 publicerade han Primitive New Testament med Codex Bezae och Codex Claromontanus som grund.
Whiston övergick 1747 från anglikanska kyrkogemenskapen till baptismen och var en ivrig anhängare av läran om det tusenåriga riket.
Whiston gifte sig med Ruth, dotter till George Antrobus, hans rektor vid Tamworth School. Han dog i Lyndon Hall, Rutland, hemma hos sin svärson, Samuel Barker, den 22 augusti 1752. Han efterlämnade sina barn Sarah, William, George och John.

Whiston började föreläsa i naturfilosofi i London. Han gav regelbundna kurser på kaféer, särskilt Button's, och även på Censorium, en samling mötesrum vid floden i London som drevs av Richard Steele. På Button's höll han kurser med demonstrationsföreläsningar om astronomiska och fysikaliska fenomen, och Francis Hauksbee den yngre arbetade med honom på experimentella demonstrationer. Hans flyktiga kommentarer om religiösa ämnen motsattes ibland, till exempel av Henry Newman från SPCK som skrev till Steele.
Hans föreläsningar åtföljdes ofta av publikationer. År 1712 publicerade han, tillsammans med John Senex, ett diagram över solsystemet som visade ett flertal kometers banor. År 1715 föreläste han om den totala solförmörkelsen den 3 maj 1715 (som inföll i april i England); Whiston föreläste om den vid den tiden, i Covent Garden, och senare, som en naturlig händelse och som ett förebud.
År 1715 hade Whiston också blivit skicklig på tidningsannonsering. Han föreläste ofta för Royal Society.
År 1714 spelade han en avgörande roll i antagandet av Longitudlagen, som inrättade Longitudstyrelsen. I samarbete med Humphrey Ditton publicerade han A New Method for Discovering the Longitude, both at Sea and Land, vilken refererades och diskuterades flitigt. Under de kommande fyrtio åren fortsatte han att föreslå en rad metoder för att lösa longitudbelöningen, vilket gav honom omfattande förlöjligande, särskilt från gruppen författare kända som Scriblerians. I ett förslag om att använda magnetisk dip för att hitta longitud producerade han en av de första isokliniska kartorna över södra England 1719 och 1721. År 1734 föreslog han att använda förmörkelserna av Jupiters månar.

Whistons A New Theory of the Earth from its Original to the Consummation of All Things (1696) var en formulering av kreationism och syndaflodsgeologi. Den hävdade att den globala syndafloden på Noas tid hade orsakats av en komet. Verket fick beröm av John Locke, som klassade författaren bland dem som, om än inte tillför mycket till vår kunskap, "åtminstone ger oss några nya saker." Han var en tidig förespråkare, tillsammans med Edmond Halley, för kometernas periodicitet. Han hävdade också att kometer var orsaken till tidigare katastrofer i jordens historia. År 1736 orsakade han utbredd oro bland Londons medborgare när han förutspådde att världen skulle gå under den 16 oktober samma år på grund av att en komet skulle träffa jorden. William Wake, ärkebiskop av Canterbury, förnekade officiellt denna förutsägelse för att lugna allmänheten.
Det fanns ingen enighet inom newtonianerna om i vilken utsträckning mekaniska orsaker kunde hållas ansvariga för viktiga händelser i den heliga historien: John Keill stod i motsatt extrem jämfört med Whiston när det gällde att minimera sådana orsaker. Som naturfilosof respekterade Whistons spekulationer inga gränser för hans teologiska åsikter. Han såg människans skapelse som ett ingripande i den naturliga ordningen. Han tog upp Arthur Ashley Sykes råd till Samuel Clarke att utelämna en förmörkelse och jordbävning som nämndes av Phlegon av Tralles från framtida utgåvor av Clarkes Boyleföreläsningar, då dessa händelser möjligen skulle vara synkrona med Kristi korsfästelse. Whiston publicerade The Testimony of Phlegon Vindicated år 1732.

Whistons senare liv präglades av ständiga kontroverser: teologiska, matematiska, kronologiska och diverse andra. Han bekräftade sin uppfattning om de apostoliska konstitutionerna och de arianska åsikter han hade härlett från dem i sin Primitive Christianity Revived (5 vol., 1711–1712). År 1713 utarbetade han en reformerad liturgi. Hans Life of Samuel Clarke publicerades 1730.
År 1727 publicerade han ett tvåvolymsverk med titeln Authentik Record, som tillhör Gamla och Nya testamentet. Detta var en samling översättningar och essäer om olika deuterokanoniska böcker, pseudepigrafer och andra essäer med en översättning om relevant.
Whiston översatte Josefus fullständiga verk till engelska och publicerade dem tillsammans med sina egna anteckningar och avhandlingar under titeln The Genuine Works of Flavius Josephus the Jewish Historian år 1737. Denna översättning baserades på samma grekiska utgåva av Josefus verk som användes av Siwart Haverkamp i hans tidigare översättning. Texten som Whistons översättning av Josefus bygger på sägs ha haft många fel i transkriptionen. År 1745 publicerade han sitt Primitive New Testament (baserat på Codex Bezae och Codex Claromontanus).
Whiston efterlämnade memoarer (3 vol., 1749–1750). Dessa innehåller inte redogörelsen för de förfaranden som vidtogs mot honom i Cambridge för hans antitrinitarism, vilken publicerades separat vid den tiden.
|