Adverb (latin: adverbium, av ad ”till” och verbum ”ord”, med betydelsen ”biord”) är enligt traditionell grammatik en ordklass som beskriver omständigheterna vid en handling (aktion) eller ett tillstånd genom att modifiera andra ord i en sats utom substantiv, eller genom att modifiera hela satser.
Adverben är i traditionella analyser bestämningar av olika slag, oftast till verb (”Han springer fort”) men även till adjektiv (”Huset är väldigt stort”), andra adverb (”Brott lönar sig alltför ofta”) och satser (”Hon lyckades uppenbarligen”). I exemplen är de av adverb bestämda språkelementen följande: verbet springer, adjektivet stort, adverbet ofta och hela satsen Hon lyckades. Enligt vissa beskrivningar är adverb stundom även attribut till substantiv och pronomina i nominalfraser: ”priserna här är lägre än hemma”, ”hälsa dem därhemma”; ”priserna” är ett substantiv, och ”dem” ett pronomen. Men detta är undantag till huvudregeln att adverb modifierar andra ord än substantiv; modifiering av substantiv utförs huvudsakligen av adjektiv.
Adverbens ställning som ordklass ifrågasätts i modern grammatisk forskning på grund av adverbens oenhetlighet. Ordklassen adverb är svår att upprätthålla i grammatisk analys eftersom adverb knappast kan avgränsas med något av de vanliga kriterierna på en ordklass. Moderna försök att avgränsa adverben som ordklass tar fasta på att de är huvudord i fraser som utgör adverbial i satser. Trots de grammatikteoretiska svårigheterna används ordklassen ”adverb” ofta i modern språkvetenskap.
Ordklasser avgränsas med hjälp av tre kriterier:
Kriterierna är alltså morfologiska (böjning), syntaktiska (funktion) eller semantiska (betydelse).
Exempel på likartad böjning: Svenska adjektiv komparationsböjs med ändelserna ‑are och ‑ast (fet, fetare, fetast); engelska substantiv har oftast en pluralisform på ‑s (house–houses).
Exempel på likartad syntaktisk funktion: Ett ord som kan bytas ut mot X i meningen ”En sak existerade X en sak” är en svensk preposition: ”En sak existerade under en sak”, ”En sak existerade efter en sak”, och så vidare. Kriteriet ”syntaktisk funktion” är viktigt för att analysera ord som saknar böjning.
Exempel på likartad betydelse: ”adjektiv” betecknar egenskaper; ”substantiv” betecknar ting. I modern analys undviker forskare helst detta icke-strukturella kriterium.
”Adverb” kan knappast avgränsas med de tre vedertagna kriterierna ovan. Böjning saknas hos de flesta adverb. Det närmaste man kan komma en betydelsebaserad definition är att adverb betecknar ”omständigheter”. En funktionsbaserad strukturell definition av adverb skulle vara att de bestämmer icke‑substantiviska språkelement: verb och verbfraser, adjektiv, andra adverb, satser och meningar. Försöket till strukturell definition är en definition genom uteslutning (adverb bestämmer allt utom substantiv), alltså en negativ definition; detta skulle kunna visa på adverbbegreppets osäkra teoretiska grundval. Visserligen kan ord som klassas som adverb vara efterställt attribut till substantiv och pronomina i nominalfraser, men handböcker signalerar med ord som ”ibland” och ”också” att sådan användning sker undantagsvis. Svenska Akademiens grammatik säger, att ”[a]dverben är en disparat ordklass inte bara semantiskt utan också syntaktiskt. Detta sammanhänger med att adverbialen är närmast negativt definierade, som den restgrupp av funktioner som blir över när de tydligare nominala, attributiva och verbala funktionerna har definierats.”
Försök att definiera adverb bygger ofta på adverbens funktion i satsdelen adverbial. Svenska Akademiens grammatik anger att ”[a]vgränsningen av adverben som ordklass […] främst [bygger] på kriteriet att de fungerar som huvudord i fraser vilkas typiska funktion är att vara adverbial. Adverbet utgör oftast adverbfrasens enda ord men kan också vara utbyggt med bestämningar”. Försök görs på 2000‑talet att nå fram till en vetenskapligt hållbar definition av adverb, som bygger på deras funktion i satsdelen adverbial.
På grundval av en jämförelse av ett antal obesläktade språk menar Petra Hallonsten Halling att det finns fog för att adverb utgör en ”cross-linguistically prototypical part of speech […] no less basic than adjectives”.
Trots att kategorin ”adverb” används i modern grammatik och forskning, uttalar sig ledande översiktsverk och enskilda språkvetare skeptiskt om adverben som ordklass:
| ” | Adverb är den mest problematiska av de större ordklasserna, eftersom de är extremt heterogena i alla språk, och till skillnad från substantiv, verb och adjektiv kan ingen semantisk prototyp fastställas för dem … Troligen skall begreppet ”adverb” inte tas särskilt allvarligt eftersom det finns mycket få egenskaper som olika slags adverb delar. | „ |
| – Martin Haspelmath, International Encyclopedia of the Social and Behavioral Sciences | ||
| ” | Flera av de traditionella ordklasserna saknade den inre sammanhållning som fordras för en väldefinierad ordklass – i synnerhet adverben. Denna ordklass har kallats en soptunna i vilken grammatikforskare lade alla ord vilkas grammatiska status var oklar. | „ |
| – David Crystal, The Cambridge Encyclopedia of Language | ||
| ” | Om någon skulle tycka att en sådan term är mer än lovligt vag, så är den iakttagelsen alldeles korrekt. Ordklassen adverb och satsdelen adverbial är en spretig historia | „ |
| – Lars-Gunnar Andersson, Göteborgsgrammatik | ||
| ” | Adverb, detta moras! | „ |
| – Jan Svensson | ||
Att studera begreppet ”adverb” är för den språkstuderande lekmannen mindre en fråga om att nå insikt om tydligt definierade grammatiska fenomen, och mer en fråga om att bemästra de olika bruk av begreppet ”adverb” som funnits och finns i texter om grammatik och i läromedel.
Adverben är alltså en heterogen samling ord som inte går att avgränsa entydigt mot andra ordklasser, särskilt inte gentemot adjektiv och pronomen.
De definitioner av adverb som finns i handböcker fastställer att adverben beskriver olika typer av omständigheter som fungerar som bestämningar till verb, adjektiv, andra adverb eller satser. Bestämningen kan lägga till en betydelse av modalitet (svarar på frågan: hur?), temporalitet (svarar på frågorna: när? hur ofta? hur länge?), lokalitet/destination (svarar på frågorna: var? respektive vart?) eller mått och grad (svarar på frågor som: i vilken utsträckning, grad?).
En avgörande skillnad jämfört med svenska adjektiv är att svenska adverb aldrig kongruensböjs efter sitt huvudord. Däremot kan vissa svenska adverb kompareras, liksom adjektiven.
Svenska Akademiens grammatik, som tar fasta på adverbens funktion som det enda ordet eller huvudordet i satsdelen adverbial, ger följande exempel på adverbfraser i olika adverbialsfunktioner::
- Det är inte så trevligt nu. (adverbial i verbfras)
- Det var nu inte alltid så trevligt. (adverbial i sats)
- Den nu så trevliga stämningen hade förut varit rätt tryckt. (adverbial i adjektivfras)
- Det nu fullbordade bandet är det hittills bästa. (adverbial i participfras; Svenska Akademiens grammatik räknar particip som en ordklass)
- Det händer inte så ofta. (adverbial i adverbfras)
Svenska Akademiens grammatik lägger till denna lista att ett adverbial (en adverbfras bestående av ett adverb) kan bestämma ett substantiv:
- Adverbet (adverbfrasen) kan också stå som efterställt attribut: Läget nu är värre än någonsin. (attribut i nominalfras, varest substantivet ”läget” är huvudord)
De kursiverade orden i Svenska Akademiens grammatiks exempel i listan ovan är enordsadverbial som satsdel, vilket motsvarar att dessa ord är adverb som ordklass.
Trots tveksamheterna kring det övergripande begreppet ”adverb” ligger det till grund för klassificering av grammatiskt betydelsefulla grupper av ord. Nedanstående redogörelse gäller standardsvenska och grundar sig på Svenska Akademiens språklära.
Adverb är av två slag: beskrivande och pronominella. De skiljer sig åt på avgörande punkter.
De beskrivande adverben har en egen betydelse, till skillnad från de pronominella som får sin betydelse ur sammanhanget. Bland de beskrivande adverbens betydelsegrupper märks:
Av exemplen framgår att beskrivande adverb har inneboende betydelser som är lika stark som hos substantiv, adjektiv och verb. En annan egenskap som närmar vissa (men inte alla) beskrivande adverb till de öppna ordklasserna är att de inte är oböjliga; de kan kompareras: fort, fortare, fortast.
De pronominella adverben får mycket av sin betydelse ur sammanhanget. De kan delas in på två sätt:
Dessa två indelningsgrunder kan åskådliggöras i en tvådimensionell tabell. I tabellen medtas endast ett exempel i varje ruta. Vore tabellen fullständig innehölle de flesta rutor flera ord. Exempelvis finns i gruppen Bestämda, Tid icke blott nu utan även nyss, strax med flera, vilka alltså inte visas i denna exempel‑tabell.
| Bestämda | Frågande | Kvantitativa | Relationella | |
|---|---|---|---|---|
| Tid | nu | när? | alltid | igen |
| relativa: Jag gick när han kom. | ||||
| Sätt | Gör så! | hur? | hur som helst | annorlunda |
| Rum | här | var? | överallt | annanstans |
| relativa: huset där jag föddes | ||||
| Grad | inte så stor | hur stor? | mycket | ju…desto |
| Logisk relation | också | varför? | dels…dels | |
| relativa: Budgetförslaget föll, varför regeringen avgick. | ||||
| Medel | relativa: varmed | varmed? | ||
| Omfattning | inte |
Bland de bestämda adverben finns, i grupperna tid, rum, logisk relation och medel ett slag av adverb som kallas relativa adverb. Relativa adverb inleder relativa bisatser. För att särskilja den relativa användningen av när och andra relativa adverb anförs i tabellen korta fraser eller meningar som exempel på relativa adverbs användning.
Gruppen gradadverb inom pronominella adverb anger en förstärkning eller försvagning med avseende på graden. Bland förstärkningsord är gradadverben väldigt och mycket de vanligaste, vilka förstärker adjektiv eller adverb; exempelvis: ”Wikipedia är mycket bra”.
Termen pronominaladverb liknar termen ”pronominella adverb”, men har en annan betydelse: pronominaladverb motsvarar en preposition och ett pronomen, eller har bildats av en preposition och ett pronomen, men har förlorat ekvivalensen med prepositionen och pronomenet. Pronominaladverb är inte en tredje underkategori vid sidan av beskrivande adverb och pronominella adverb, utan ett sätt att bilda adverb.
I svenska används pronominaladverb på två sätt. För det första används pronominaladverb så att man tydligt kan se att en preposition och ett pronomen har ersatts av pronominaladverbet:
Ett annat exempel är därom, som motsvarar ”om det”. ”Om” är en preposition och ”det” är ett pronomen. Ett annat exempel är det frågande relativa varmed? på raden ”Medel” i tabellen ovan; det motsvarar ”med vad?” i ledigt talspråk.
Pronomendelen av ett pronominaladverb förändras ofta; ”det” blir ”där‑” i ”därom”, och ”vad” blir ”var‑” i ”varmed”.
Pronominaladverb är i nutida standardsvenska skriftspråkliga, och därför mindre relevanta för en analys av det levande talspråkets grammatik. I sakprosa kan dock pronominaladverb behövas. Ordet härav behövs i följande mening:
”Härav” refererar till ”artiklarna 2–5, pågående forskning, informationsutbyte och övervakning”, som har olika numerus och genus. Därför kan ”härav” inte ersättas av ett enda pronomen; ”av dem”, ”av detta”, ”av det” eller något annat pronomen skulle inte referera till alla de fyra uppradade nominalfraserna.
En annan typ av pronominaladverb ersätter inte en preposition och ett pronomen, utan bildar självständiga adverb. I ”Därpå lämnade hon Sverige” motsvarar ”därpå” inte ”på det”, utan är ett eget adverb som betyder ”sedan”. Ett annat exempel är ”Därvid lämnade hon Sverige”. ”Därvid” motsvarar inte ”vid det”, utan betyder ”då”. Denna typ av pronominaladverb är pronominella adverb.
Språkvårdare manar till försiktig användning av pronominaladverb, men inte fullkomligt undvikande, eftersom de kan befordra tydlighet, omväxling och korthet.
Ordklassen adverb är i stort sett sluten (eller inte längre produktiv), vilket betyder att ordklassen mycket sällan utökas med nya ord, till skillnad mot exempelvis adjektiv och verb. En stor mängd adverb är en- eller tvåstaviga rotmorfem, till exempel inte, nyss, illa. Adverb kan också bildas genom avledning av andra ord, dels med prefixet o- som i ”ogärna” eller med en ändelse, till exempel -en, -ligen och -vis, suffix som påminner om engelskans -ly, spanskans -mente, franskans -ment.
Ett tredje sätt att bilda adverb är sammansättning av självständiga ord. Andra ledet är då en preposition, som i dit‑åt, hem‑ifrån.
Enligt traditionell svensk grammatik har adverbial som bildas av ett adjektivs neutrumform (-t) tolkats som adverb. Enligt den här grammatiksynen är ”långt” ett adjektiv i satsen ”Jan Boklövs hopp var långt” (predikativ), men ett adverb i satsen ”Jan Boklöv hoppade långt” (adverbial). I Svenska Akademiens grammatik behandlas ”långt” som adjektiv oavsett om det används som adverbial eller predikativ.
Räknar man t‑formerna som adverb på det traditionella sättet, blir adverb en stor, öppen ordklass.
Abverbial och adverb är skilda begrepp. Adverbial är en satsdel, som studeras inom syntax (meningsbyggnadslära). Adverb är en ordklass, som är ett grundläggande begrepp inom morfologin (böjningsläran).
Satsdelen adverbial kan innehålla ett adverb, men behöver inte göra det. Dessa två meningar innehåller var sitt adverbial:
Adverbialet ”till sommarstugan” innehåller en preposition och ett substantiv, men inget adverb. ”Hit” är som satsdel betraktat ett adverbial, och detta adverbial består av ett ord som traditionellt kallas ett adverb.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||