Ainusparv

Ainusparv
Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFältsparvar
Emberizidae
SläkteEmberiza
ArtAinusparv
E. personata
Vetenskapligt namn
§ Emberiza personata
AuktorTemminck, 1836
Synonymer
  • Emberiza spodocephala personata
  • Schoeniclus spodocephalus personatus

Ainusparv (Emberiza personata) är en östasiatisk fågelart i familjen fältsparvar inom ordningen tättingar. Den behandlas traditionellt behandlad som underart till gråhuvad sparv (E. spodocephala) men urskiljs allt oftare som egen art.

Kännetecken

Utseende

"Masksparven" är en 13,5–16 lång fältsparv, lik gråhuvad sparv men ändå distinkt och i alla dräkter mycket ljusare. Adult hane är också svart vid näbbroten men hjässa, nacke och örontäckare är mer olivgröna. Strupe, bröst och undersida är kraftigt mörkstreckad på ljusgul botten, och den uppvisar ofta ett smalt olivgrått strupsidstreck och gult submustaschstreck. Vingpennorna är snarare mörkbruna än svarta, som hos gråhuvad sparv, och vingbanden är vita.

Hane.

Adult hona och hane personata är mer lika varandra än hos nominatformen. Honan saknar dock det svarta vid näbbasen, är vitare på undersidan och är överlag ofta något ljusare än hanen. Näbben är också gråare än hanens som är mer rosa.

Hona.

Läten

Sången är lik gråhuvad sparv, men urskiljbar, något långsammare och mer uppdelad, beskriven i engelsk litteratur som "tsip-chee-tree phirrr" eller "choppichott pi chiriri". Lätet är ett hårt och forcerat "tsip" eller "jit".

Utbredning och systematik

Fågeln häckar från Sachalin och södra Kurilerna till Honshu i Japan. Vintertid förekommer den söderut till Ryukyuöarna. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Artstatus

Ainusparven betraktas traditionellt som en underart av gråhuvad sparv (Emberiza spodocephala). Sedan 2016 urskiljs den dock som egen art av Birdlife International och IUCN baserat dels på avvikande utseende och läten, dels studier som visar på att den är genetiskt distinkt. 2021 följde tongivande International Ornithological Congress efter, och även svenska BirdLife Sverige urskiljer den numera som egen art.

Släktestillhörighet

Gråhuvad sparv (och därmed ainusparven) placeras traditionellt i släktet Emberiza, men vissa auktoriteter delar upp detta i flera mindre släkten. Ainusparven förs då tillsammans med exempelvis sävsparv och videsparv till Schoeniclus.

Levnadssätt

Ainusparven häckar i blandskog, dock huvudsakligen i lövskog, i låglänta områden och floddalar upp till medelhöga bergstrakter. Vintertid ses den i skog och skogskanter, buskmarker, parker, trädgårdar och jordbruksbygd, framför allt i områden med tillgång på dvärgbambu. I en studie av flodnära skog i Japan fann man att adulta fåglar mestadels levde av små, vattenlevande insekter. Den häckar från maj till juli i ett bo som enbart honan bygger. Det består av mjukt och torrt gräs, fodras med hår och placeras på marken eller lågt i en buske eller ört.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).

Noter

  1. 1 2 3 Birdlife International 2016 Emberiza personata Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  2. 1 2 Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022.
  3. 1 2 Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.12.1.
  4. 1 2 3 4 Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
  5. 1 2 3 del Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2019). Masked Bunting (Emberiza personata). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/1344137 31 januari 2019).
  6. 1 2 Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
  7. ↑ Weissensteimer, M.H., Koblmüller, S. & Sefc, K.M. (2014) The Emberiza spodocephala subspecies complex: new insights into taxonomy and phylogeography. 26th International Ornithological Congress 2014, Tokyo, 18-24 Aug 2014.
  8. ↑ Saitoh, T., Sugita, N., Someya, S., Iwami, Y., Kobayashi, S., Kamigaichi, H., Higuchi, A., Asai, S., Yamamoto, Y. & Nishiumi, I. (2015) DNA barcoding reveals 24 distinct lineages as cryptic bird species candidates in and around the Japanese Archipelago. Mol. Ecol. Res. 15(1): 177–186.
  9. ↑ Päckert, M., Sun, Y.-H., Strutzenberger, P., Valchuk, O., Tietze, D.T. & Martens, J. (2015) Phylogenetic relationships of endemic bunting species (Aves, Passeriformes, Emberizidae, Emberiza) from the eastern Qinghai-Tibet Plateau. Vert. Zool. 65(1): 135–150.
  10. ↑ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.

Externa länkar

Katalogdata
​​​​​​ • GBIF: 10777640​​​ • Inaturalist: 1437051​​ • IUCN: 103768261​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Avibase: BB80BD82ADA73243​​​​​​​​​