Anders Planman

Venuspassagerna och solparallaxen

Av Planmans vetenskapliga avhandlingar hänför sig flertalet till Venuspassagerna 1761 och 1769, vilka han observerade i Kajana, samt metoden att därur bestämma solparallaxen. Den franska vetenskapsakademien organiserade internationella observationer av dessa passager i syfte att beräkna det exakta avståndet mellan planeterna – kunskap som hade stor praktisk betydelse för positionsbestämning till sjöss.

Den svenska Vetenskapsakademien organiserade observationer på nio orter 1761 och sex orter 1769. Planman, då fortfarande docent i Uppsala, fick i uppdrag att observera från Kajana eller någon ort i finska lappmarken, ju längre norrut desto bättre. Akademin betalade resa och vetenskapliga instrument, sammanlagt cirka 4 000 daler kopparmynt. Han lämnade Stockholm redan i februari och anlände till Kajana i april efter en lång och strapatsrik resa. På grund av de snörika förhållandena beslöt han sig för att inte fortsätta längre norrut.

I Kajana inrättade sig Planman hos ortens postmästare och lät bygga ett enkelt observatorium av brädor, i vilket han ställde upp sina instrument, bland annat ett akromatiskt teleskop tillverkat av instrumentmakaren John Dollond. Han lärde ortens kyrkoherde Johan Frosterus^(fi) att använda instrumentet, eftersom Frosterus' hjälp behövdes vid observationen. Inför observationen bestämde Planman även platsens longitud och latitud, vilket redovisades i uppsatsen Cajaneborgs geographiska belägenhet, bestämd. På observationsdagen var vädret vackert och himlen klar, och Planman kunde genomföra observationen enligt planerna. Resultatet redovisades i akademins handlingar.

Vid den andra Venuspassagen 1769 fick Planman återigen Vetenskapsakademiens uppdrag att resa till Kajana. Han hade denna gång en närmast osannolik tur med vädret: det var mulet när passagen skulle börja, men i samma ögonblick som immersionen skedde bröt solen fram, och klarnade åter upp lagom till att Venus lämnade solen.

Utifrån sina observationer beräknade Planman solparallaxen till cirka 8,2 bågsekunder, vilket han senare justerade till 8,69 bågsekunder efter att ha fått tillgång till ytterligare observationsdata, bland annat från Peking. Efter att även ha vägt in jordens icke helt klotformiga gestalt reviderade han värdet till cirka 8,5 bågsekunder. Det nu fastlagda värdet är cirka 8,8 bågsekunder. Hans observationer prisades av den franske astronomen Jérôme Lalande som den viktigaste av alla europeiska observationer.

Han publicerade ett flertal artiklar i Kungliga Vetenskaps-Societetens i Uppsala handlingar, där han jämförde observationer från olika delar av jordklotet. Projektet ledde dock inte till det önskade slutresultatet, eftersom observationernas noggrannhet inte var tillräcklig. I samband med passagerna noterades en ljus ring kring Venus samt det så kallade svarta dropp-fenomenet. Planman drog slutsatsen att Venus har en atmosfär som bryter och reflekterar solstrålarna, vilket han argumenterade för i dissertationen De atmosphaera Veneris (1770–71). Han var bland de första att uppmärksamma detta och publicerade en tvådelad avhandling i ämnet.

Planman engagerade sig även i den akademiska striden kring den österrikiske jesuitpatern Maximilian Hells observationsresultat, sedan rykten – som senare visade sig ogrundade – gjort gällande att Hell jämkat sina siffror i efterhand.

Longitudbestämning i Finland

I samband med båda resorna till Kajana bestämde Planman longituden för ett flertal orter han passerade, bland annat Kajana, S:t Michel och Tavastehus, främst till tjänst för lantmäterikontoret som arbetade med att förbättra rikets land- och sjökartor. Han kunde utnyttja de högklassiga lantmäteriinstrument som en lantmäterikommission, grundad i Finland på 1740-talet, hade till sitt förfogande.

Undervisning och disputationer

Planman skrev sammanlagt 29 dissertationer, varav en i Uppsala och resten i Åbo, samt därtill ett flertal avhandlingar och artiklar i matematiska, astronomiska och fysikaliska frågor. Av de 28 disputationer för vilka han i Åbo presiderade, behandlar de flesta experimentell fysik och praktisk astronomi. Under hans tid som professor höll undervisningen i fysik och matematik jämna steg med den som meddelades utomlands, och dissertationerna vittnar om stora insikter i den newtonska fysiken.

I sin undervisning föreläste han i allmän fysik, optik, astronomi, meteorologi, mekanik och dynamik. Utöver astronomi intresserade han sig för elektricitet, magnetism, ljus samt vattnets egenskaper. Från 1780-talet kom han att intressera sig allt mer för teologi, men han publicerade inget inom ämnet. Från slutet av 1780-talet blev rapporterna från Planman allt sparsammare, och observationsresultaten från Åbo kom mest från hans blivande efterträdare Gustaf Gabriel Hällström och matematikern Johan Henrik Lindqvist.

År 1799 avböjde Planman ett erbjudande om en teologie doktorsgrad med hänvisning till att hederstiteln inte skulle fylla någon funktion och enbart medföra onödiga utgifter.

Noter