Atikameker eller Atikamekw är ett ursprungsfolk i Québec i Kanada. De är en av de elva ursprungsnationer som har erkänns av Quebecs provinsregering. Deras förfäders territorium, känt som Nitaskinan, vilket betyder "vårt land" på Atikamekw-språket. Området ligger främst i Mauricie- och Lanaudière-regionerna och omfattar cirka 80 000 km2 enligt Atikamekws egna territoriella anspråk.
Atikamekws befolkning var den 31 december 2025 8 547. Nationen består av tre First Nations-samhällen: Manawan, Obedjiwan och Wemotaci. De flesta Atikamekw talar urspårungsspråket, ett algonkinskt språk som är nära besläktat med Innu-aimun och andra språk i regionen.
Traditionellt har Atikamekw försörjt som samlare och jägare med jakt, fiske, insamling och användning av skogens resurser. Deras sociala och territoriella organisation har historiskt delvis baserats på familjejaktterritorier inom Nitaskinan. Atikamekw upprätthåller starka kulturella, språkliga och politiska band till sitt förfäders territorium.
Sedan 1978 har Atikamekw fört förhandlingar med Kanadas och Quebecs regeringar om deras omfattande territoriella anspråk och erkännandet av deras rättigheter i Nitaskinan. År 2014 förklarade Atikamekw Nation Council Atikamekws suveränitet över Nitaskinan. År 2026 började Quebec och Atikamekw-nationen också genomföra ett pilotprojekt för deltagande skogsförvaltning med syfte att öka Atikamekws deltagande i skogsplanering och förvaltning på Nitaskinan.
| Samhällen | Officiellt namn på First Nation | Total registrerad
befolkning |
Invånare | Icke-bosatta |
|---|---|---|---|---|
| Manawan | Les Atikamekw de Manawan | 2,576 | 2,197 | 379 |
| Obedjiwan | Atikamekw d'Opitciwan | 2,683 | 2,225 | 458 |
| Wemotaci | Conseil des Atikamekw de Wemotaci | 1,730 | 1,358 | 372 |
| Atikamekw (totalt) | Attikamekw Sipi - Conseil de la Nation Atikamekw | 6,989 | 5,780 | 1,209 |
Tidiga franska källor nämner Atikamekw redan i början av 1600-talet. De levde då i de boreala skogarna i övre Mauricie. I dessa tidiga dokument skrev de franska kolonisatörerna Atikamekw som "Atikamegouékhi". Atikamekw beskrevs då som en grupp på cirka 600 personer, som utgjorde "en av de nationer som var mer betydande i norr".
De fiskade, jagade, samlade och fångade pälsdjur för sin försörjning. De drygade ut sin kost med jordbruksprodukter som producerades och bearbetades av stammens kvinnor, såsom majs och lönnsirap. Den senare kokades till sirap efter att saven tappats från lönnar. Både män och kvinnor tillverkade verktyg av trä, ben och senor. Kvinnorna gjorde kläder av garvade djurhudar. Stammens medlemmar utbytte varor med andra ursprungsbefolkningar i närliggande områden, men dessa handelsnätverk var sammankopplade över långa avstånd. På sommaren samlades Atikamekw på platser som Wemotaci. På hösten packade de sina tillhörigheter för vintersäsongen och spred ut sig i mindre lägergrupper i den boreala skogen.
Fransmännens kopplades till handelsnätverket och introducerade nya, europeiska varor, främst metallverktyg. Atikamekw bytte pälsar mot sådana varor och blev alltmer beroende av europeiska varor genom pälshandeln. Folket beskrevs som ett fredligt folk, som delade regionen med Innu (Montagnais) i öster, Cree i norr och Algonquin i söder. Mohawkerna som tillhörde Irokeskonfederationen, vars sex nationer var baserade söder om Stora sjöarna, kämpade med dem om den jaktmarker för den lukrativa bäverhandeln. Runt 1670–1680 utplånade en smittkoppsepidemi nästan hela stammen. De flesta som överlevde massakrerades av irokeserna. Det var fransmännen som drog in Atikamekw i ett handelskrig mellan Montagnais (Innu) och Mohawk, där Atikamekw och Innu inte klarade sig väl. Många av de Atikamekw som överlevt smittkopporna dödades av de mäktiga mohawkerna.
I början av 1700-talet dök en grupp kallad "Tête-de-Boule" av fransmännen upp igen i regionen. Det finns inte någon säkerhet om ursprunget till denna grupp, men de kan ha varit en omgruppering av de få Atikameker som överlevde det tidigare relaterade händelserna, de har möjligen var associerade med andra inhemska nomadstammar. Men de anses vara orelaterade till den tidigare Atikamekw stammen trots att de bodde i samma område och tog samma namn.
Atikamekerna har sin egen kultur, med tradtioner, språk och ritualer, även om de också har tigit intryck från grannfolken. Grupp utvecklades till tre samhällen. Varj grupp talade samma språk men med unika dialekter. Medlemmar av stammen som helhet talar Atikamekw-språket, men majoriteten skriver det inte
Traditionellt bodde Atikamekw i kupolformade hyddor, som de skapade med grenar och täckte med bark kallad "piskokan". De täckte golvet med grangrenar och använde pälsar som sovunderlag och som filtar. Atikamekw konserverade kött genom att rökning och torkning, en process som fortfarande praktiseras av vissa medlemmar i stammen. Kvinnor samlade bär och bearbetade dem till en pasta som kunde konserveras i flera veckor. En folkmedicin vat att de tuggade saven från Abies balsamea som en förkylningsbotemedel och använder grenarna som mattor på tältgolvet. Hantverket för att tillverka jaktutrustning som bågar och pilar, snöskor, slädar, kläder och filtar var förr nödvändigt för överlevnaden. Atikamekw dekorerade sina kläder på ett unikt sätt. De täckte ceremoniella dräkter med klockor gjorda av tomma märgben. Atikameker är kända för sin skicklighet i att tillverka näverföremål som korgar och kanoter, och dekorerar smyckena med vackra mönster. Dessa färdigheter har förts vidare från generation till generation. Atikameker kallas därför barkfolket för sitt hantverk. Folket i Obedjiwan använder minde näver än stammens andra samhällen, eftersom deras miljö i den boreala skogen domineras av barrträd.