Den här sidan eller avsnittet innehåller ifrågasatta faktauppgifter. (2026-09) Motivering: Uppgifterna om kanonbildningen, kronologin för judiska bibelöversättningar samt Vulgatas tillkomst och användning behöver kontrolleras. Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Flera avsnitt saknar källhänvisningar, särskilt om bibelskrifternas tillkomst, Septuagintas användning, valet av grundtext, olika samfunds bibelbruk samt nordiska översättningar. (2026-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Den här artikeln eller avsnittet lever inte upp till Wikipedias artikelstandard och behöver städas upp. (2026-09) Motivering: Dispositionen blandar skrifternas tillkomst, kanonbildning och översättningshistoria. Allmän bibelöversättningshistoria ligger under Gamla testamentet, och uppgifter om Septuaginta, Vulgata samt moderna översättningar återkommer i flera avsnitt. Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Bibeln
Gutenbergs Bibel var den första tryckta Bibeln från ungefär 1455.
Bibeln (grekiskkoine: τὰ βιβλία, tà biblía, 'böckerna') är benämningen på de heliga skrifter som utgör grundläggande textsamlingar inom kristendomen och, delvis i annan form och avgränsning, judendomen. Inom judendomen används vanligen benämningarna Tanakh eller den hebreiska bibeln. Bibeln är en av världens mest publicerade böcker och ges ut globalt i cirka 100 miljoner exemplar per år.
Inom kristendomen används Bibeln i gudstjänster, är grund för kyrkans verksamhet såsom kyrkoåret och används för privat läsning. Den består vanligen av två delar: Gamla testamentet och Nya testamentet. Gamla testamentets skrifter motsvarar till stor del den judiska Tanakh, men ordning, uppdelning och i vissa traditioner även omfattning skiljer sig. Texterna i Tanakh och Gamla testamentet är huvudsakligen skrivna på hebreiska med inslag av arameiska, medan Nya testamentets texter är skrivna på koinegrekiska.
Listan på vilka böcker som ingår i den kristna bibeln fastställdes genom bibelkanon under koncilierna i Hippo år 393 och i Kartago år 397 och förekommer första gången i Athanasios påskbrev från 367.
Listan över vilka böcker som ingår i Tanakh inom judendomen fastställdes successivt. Den Masoretiska bibeltexten är den standardiserade hebreiska textform som sammanställdes av masoreterna under tidig medeltid mellan 800- och 1100-talen.
Det finns flera frågor om bibelns tillkomst, om dess berättelsers faktiska underlag, traderingen till nedskriven text, författarskap och själva textens tillkomstprocess. Dessa behandlas inom den teologiska grenen isagogik, som söker klargöra de bibliska böckernas tillkomsthistoria samt hur den bibliska kanon kommit till.
Den kristna Bibeln, även kallad "den Heliga Skrift", är uppdelad i Gamla testamentet och Nya testamentet; i protestantisk tradition omfattar den 66 böcker, 39 i Gamla testamentet och 27 i Nya testamentet, medan katolska och ortodoxa bibelkanon omfattar ytterligare gammaltestamentliga skrifter. Inom kristna traditioner har flera texter i Gamla testamentet tolkats som profetior om Jesus som Messias, medan samma texter tolkas annorlunda inom judendomen.
Den judiska Bibeln, Tanakh, består av 24 böcker. Dessa motsvarar till innehållet böckerna i det protestantiska Gamla testamentet, men är grupperade och ordnade på annat sätt. Den utgör judendomens centrala skriftsamling.
Gamla testamentet är Bibelns äldsta del och innehåller berättelserna om jordens skapelse, patriarkerna och Israels folks historia fram till och kort efter den så kallade Babyloniska fångenskapen. I Gamla testamentet återfinns också det bibliska Israels lagsamlingar, poesi och profetiska litteratur. Begreppen Gamla testamentet och Tanakh är därför inte helt utbytbara, eftersom kanonens omfattning, böckernas ordning och deras indelning skiljer sig mellan olika traditioner.
Nya testamentet består av 27 böcker och behandlar i Evangelierna Jesu liv och undervisning, i Apostlagärningarna den första kyrkans historia och i Breven (epistlarna) olika frågor om tro och församlingsliv. I Nya testamentets sista bok, Johannes uppenbarelse, skildras bland annat Kristi seger över Satan och den yttersta domen. I bokens avslutande visioner framträder det nya Jerusalem, där Gud och hans folk lever tillsammans. Denna del är specifik för kristendomen.
Denna bibelkanon växte fram gradvis, och en förteckning över just dessa 27 skrifter finns i Athanasios påskbrev från 367. Samma nytestamentliga kanon antogs vid de regionala kyrkomötena i Hippo 393 och Kartago 397.
Bakgrund
Gamla testamentet på grekiska, Septuaginta, var redan en väl spridd publikation bland judar och icke-judar under Jesu tid i den hellenistiska världen, dvs östra Medelhavet. Apostlarna och Jesus hade läst gamla testamentet på grekiska, Septuaginta, i högre grad än på hebreiska.
Apostlarnas kristna mission och i synnerhet Paulus blev väldigt effektiv eftersom Septuaginta var välkänd, de refererade till den och i Nya testamentet finns hundratals direkta ordagranna referenser till Septuagintas texter och uttryck. Man övertygade såväl judar som icke-judar om kristendomen och Septuaginta blev det kristna fundamentet, det gamla testamentet tillsammans med Nya Testamentet skrivet på samma språk klassisk grekiskakoine och de två blev en enhet, Bibeln.
Innebörden är att vid sidan om att beskriva Jesus handlingar, missionen och uttryck kom Nya Testamentet att i hög grad relatera till Gamla testamentet förutsägelser och uttryck.
Texterna är skrivna av olika författare med olika syften mellan cirka år 50 och ett stycke in på 100-talet e.Kr. Tre av evangelierna tillskrivs apostlarna Johannes, Markus och Matteus, medan Lukasevangeliet och Apostlagärningarna tillskrivs Lukas. Epistelbreven, som ofta består av brev (epistlar), tillskrivs bland annat aposteln Paulus, aposteln Johannes och aposteln Petrus.
Dessa har i sin tur översatts till en mängd språk. Under slutet av 1900-talet gjordes till exempel nyöversättningarna Bibel 2000 i Sverige och Nova Vulgata (latin) utgiven av Romersk-katolska kyrkan.
I de ortodoxa kanontraditionerna är Gamla testamentets kanon inte avgränsad på samma enhetliga sätt som i protestantisk och romersk-katolsk tradition. Utöver de 39 böckerna används ytterligare skrifter från Septuaginta, och vilka ytterligare skrifter som ingår kan skilja sig mellan ortodoxa traditioner.
Vid kyrkomötet i Kartago år 397 antogs en förteckning över kanoniska böcker som, utöver de skrifter som senare kom att ingå i den protestantiska kanon, även omfattade bland annat Tobit, Judit, Vishetens bok, Jesus Syraks vishet samt Första och Andra Mackabeerboken. Förteckningen stod därmed betydligt närmare den gammaltestamentliga kanon som senare fastställdes inom den romersk-katolska kyrkan än den senare protestantiska kanon, även om vissa böcker grupperades och räknades annorlunda. De nordafrikanska kyrkomöten som behandlade kanonfrågan var regionala, och deras listor återspeglade enligt Pontifical Biblical Commission kyrkans bruk i väst.
Judiskt liv i Babylon
Titelbladet i en svensk Bibel, "den Heliga Skrift", från 1810.
Under babyloniernas erövringar av Juda rike på 500-talet f.Kr. deporterades delar av befolkningen till Babylonien i den babyloniska exilen, och Jerusalems tempel förstördes omkring 587 f.Kr. Efter den persiske kungen Kyros II:s erövring av Babylon 539 f.Kr. fick de landsförvisade tillåtelse att återvända till Jerusalem och återuppbygga templet.
Exilen utgör en viktig historisk bakgrund till Hesekiels bok och kapitel 40–55 i Jesajas bok, där Jerusalems fall, tillvaron i exil och hoppet om återvändande behandlas.
De skrifter i Gamla testamentet som ingår i den hebreiska bibeln tillkom under flera århundraden och är huvudsakligen skrivna på hebreiska, med vissa delar på arameiska. De innehåller äldre muntliga traditioner och skriftliga källor, som senare författare och redaktörer har sammanställt och bearbetat. De yngsta av dessa skrifter dateras till 100-talet f.Kr.
Vilka böcker som ingår i Gamla testamentet har beslutats flera hundra år senare och efter de grundläggande översättningarna gjorts. Samma skrifter som inom kristendomen kallas Gamla testamentet återfinns alltså även inom judendomen som en kanonisk skriftsamling med namnet Tanakh eller den Hebreiska Bibeln där böckernas inbördes ordning skiljer sig något från den inbördes ordningen i kristna biblar.
Dessa finns i tre huvudsakliga sammanställda och översatta versioner (som skiljer sig något, se Anno Mundi):
Masoretiska bibeltexten (MT eller 𝕸; hebreiska: נוסח המסורה, latiniserad: Nusakh Ham'mas'sora) är den hebreiska och arameiska texten i de 24 böckerna i den hebreiska bibeln (Tanakh) inom rabbinsk judendom, sammanställning mellan 600-talet och 900-talet e.Kr., används i synagogor sedan dess. Tanakh har varit utgångspunkten för i stort sett samtliga modernare såväl judiska som kristna översättningar av Gamla testamentet.
Dessa har i sin tur översatts till en mängd språk.
Översättningen tillkom i Ptolemeiska Egypten och gjorde de judiska skrifterna tillgängliga på grekiska. Genom grekiskans utbredning kom Septuaginta att användas bland grekiskspråkiga judar i olika delar av den hellenistiska världen. Septuagintas ställning inom judendomen förändrades senare, samtidigt som den fick stor betydelse inom den framväxande kristendomen.
Under det första århundradet var grekiska och arameiska utbredda språk bland judar i Palestina och diasporan, medan hebreiska också användes i religiösa och andra sammanhang. Septuaginta gjorde de judiska skrifterna tillgängliga på grekiska för dem som använde detta språk.
Septuaginta hade stor betydelse för de tidiga kristna författarna, och många citat och anspelningar på Gamla testamentet i Nya testamentet ligger nära Septuagintas grekiska text. Därigenom kom Septuaginta att få en viktig roll i den tidiga kristna missionen och i den kristna användningen och tolkningen av de judiska skrifterna. Den användes i stor utsträckning av den tidiga kyrkan och fick en särskilt bestående ställning inom den östliga kristendomen, medan andra texttraditioner och översättningar, däribland Vulgata, senare fick större betydelse i västkyrkan.
Kanon, texttraditioner, översättningar
Septuaginta och den rabbinska judendomen
Medan Septuaginta verkar ha blivit allmänt accepterad av judar under andra tempelperioden, har den till stor del senare (ev Synoden i Jamnia ca 90 e.Kr.) avvisats som skriftmässig av den allmänna rabbinska judendomen sedan senantiken av flera skäl.
Septuaginta skiljer sig på flera ställen från den masoretiska texten. En del skillnader kan knytas till hur översättarna återgav hebreiska ord och idiomatiska uttryck på grekiska. Ett ofta uppmärksammat exempel finns i Jesaja 7:14, där den hebreiska textens עַלְמָה (‘almāh, ”ung kvinna”) återges på koinegrekiska med παρθένος (parthenos, ”jungfru” eller ”ung kvinna”).
Masoretiska texten och senare judiska översättningar
De hebreiska manuskripten till Torah standardiserades från 700-800-talet och framåt till den så kallade Masoretiska bibeltexten (se även masoreter). Därvid kom Septuaginta att fullständigt förlora sin status inom judendomen – i synnerhet som den alltmer kom att användas som auktoritativ översättning av de kristna. Istället kom nya översättningar till grekiska att göras från judiskt håll, denna gång med den masoretiska texten som förlaga, till exempel bibelutgåvorna av Aquila av Sinope och Symmachus.
Vulgata och valet av grundtext
Vid översättningsarbetet för den latinskaVulgata såväl som i moderna bibelöversättningar ställdes man inför den fundamentala frågan vilken version av gamla testamentets böcker skall man ha som utgångspunkt. För Vulgata valde man hebreiska texter i högre grad varför det är ganska många detaljer som skiljer sig från Septuaginta (se Anno Mundi). Men i många fall är Septuaginta utgångspunkten, i synnerhet där den refereras till i Nya testamentet och de kristna ritualerna och uttrycksformerna.
Reformationen och bibeln på folkspråk
Under reformationen på 1500-talet använde reformatorerna boktryckarkonsten för att sprida bibelöversättningar på folkspråk. Översättningar till europeiska folkspråk fanns redan tidigare, men tryckta utgåvor bidrog till ökad tillgång till bibeltexten genom lägre kostnader. De tryckta översättningarna användes också för enskild läsning och högläsning i hemmen, exempelvis William Tyndales engelska översättning av Nya testamentet.
Motreformationen och den katolska bibeltraditionen
Vid Tridentinska kyrkomötets fjärde session den 8 april 1546 beslutades att Vulgata bland de latinska bibelutgåvorna skulle betraktas som autentisk vid offentliga föreläsningar, disputationer, predikningar och bibelutläggningar. Konciliet föreskrev också att bibelutgåvor, särskilt Vulgata, skulle tryckas så korrekt som möjligt. För utgivning av religiösa skrifter, däribland bibelutgåvor och bibelkommentarer, krävdes kyrklig förhandsgranskning och godkännande, vilket skulle anges skriftligen i bokens början.
Moderna översättningar
Under slutet av 1900-talet gjordes nyöversättningar ex Bibel 2000 i Sverige och Nova Vulgata där man genom modern vetenskaplig teknik, forskning och arkeologiska fynd såsom dödahavsrullarna som ger bättre tillgång till antikt källmaterial än i antikens Vulgata på 300-talet.
Apokryfer och deuterokanoniska skrifter
Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända böckerna i Gamla testamentet finns även ytterligare tillägg till Gamla testamentet. Medan katolska och ortodoxa kyrkor omfamnar dessa texter som en del av bibelkanon har kyrkosamfund med rötter i reformationen i olika hög grad avfärdat hela eller delar av texterna, och benämnt dem som gammaltestamentliga apokryfer.
Tio av de apokryfiska böckerna är kanoniska för romersk-katolska kyrkan; inom ortodoxin inkluderas samma böcker med några ytterligare texttillägg. Trots att den ortodoxa kyrkan använder den grekiska Septuaginta som sin standardtext, har dessa texter ändå en annan ställning än de böcker som ingår i den hebreiska bibeln, och kallas därför för deuterokanoniska skrifter.
Apokryferna har funnits med i alla svenska officiella bibelöversättningar utom i 1917 års bibel, där de gavs ut separat 1921. Reformatorn Martin Luther lade dock till en bok bland apokryferna som inte fanns med i den katolska kanon, nämligen Manasses bön. Därmed ingick totalt 11 böcker i Luthers version av apokryferna, såsom de är i till exempel Bibel 2000.
Etymologi
Det svenska ordet bibel har kommit in i svenska språket från det grekiska ordet τὰ βιβλία via latinet. Ordformen ”bibel” kan spåras tillbaka till år 1620. Tidigare ofta som Biblia, så 1541 då Biblia på Swensko utkom, även kallad Gustav Vasas Bibel Grekiskans τὰ βιβλία, ta biblia, ”böckerna” är en pluralform av ordet βιβλίον, biblion med betydelsen “liten bok”. Detta ord är i sin tur en så kallad diminutiv form av ordet βιβλος med betydelsen ”papyrus, bokrulle, bok”. Även formen βύβλος bublos, förekommer. Troligen kommer ordet från namnet på den feniciska hamnstaden Byblos, även kallad Gebal. Från denna stad skeppades nämligen papyrus till Grekland, där man sedan använde det till skrivmaterial.
Den judiske författaren Josefus använder pluralformen τὰ βιβλία, ta biblia, ”böckerna”, om de judiska heliga skrifterna i sin skrift Judiska fornminnen. Även i Aristeasbrevet skrivet ungefär två hundra år tidigare omtalas de judiska skrifterna med detta namn. Nya testamentets skrifter kallades ursprungligen endast "hågkomster" eller "minnesanteckningar" men kom i och med helbibelutgåvorna (där Nya testamentet inkluderades) snart att även de betecknas som "skrifter" och en av de första exempel vi har på detta är från Johannes Chrysostomos som refererar till just "skrifterna" eller "böckerna" (τὰ βιβλία), då han avser både Gamla och Nya testamentet.
Under 800-900 talen började man så småningom att uppfatta pluralformen ”biblia”, ”böckerna”, som ett ord i singularis femininum med betydelsen ”boken”. De båda orden har i nominativ samma utseende. Ordet med betydelsen "boken" har sedan kommit in som lånord i moderna västerländska språk
Bibeln i andra religioner och samfund
Sista dagars heliga-rörelsen
Inom Sista dagars heliga-rörelsen, även kallade mormonkyrkan, anses Bibeln bära på gudomliga sanningar. Rörelsens grundare Joseph Smiths bibelöversättning har blivit normerande för hur bibeltexten ska förstås. Översättningen ges ut av Community of Christ, som är rörelsens näst största samfund.
Inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som är Sista dagars heliga-rörelsens i särklass största samfund, används ofta samma bibelversioner som i kristna samfund, men Joseph Smiths översättning ger intressanta inblickar och stöd till tolkning av bibeltexten.
Jehovas Vittnen
Jehovas Vittnen anser att Bibeln bär på gudomliga sanningar, och använder sig av en egen – av samfundet godkänd – bibelöversättning.
Övriga
Delar av eller hela Bibeln används också som helig skrift av Samaritanism och inom Rastafari.
För att göra bibeln tillgänglig för en bredare läsekrets har bibeln översatts till en mängd moderna språk, däribland svenska. Översättningarna kan som enklast antingen vara översatta med fokus på att det ska vara korrekt ord-för-ord, tanke-för-tanke, parafras eller när det gäller hymner och liknande att de ska vara melodiskt sammanhängande. Men då ord ofta har olika meningar och utsträckningar i olika språk tvingas en översättare alltid göra val.
På svenska finns ett flertal olika bibelöversättningar. Den äldsta kända tillhörde kung Magnus Eriksson. Den har dock gått förlorad och man vet inga detaljer om den. Nedan följer ett urval av de mest kända:
En av 1900-talets största bibelkännare, den framlidne Hugo Odeberg, försökte även med en egen översättning av Nya testamentet. Han kom inte längre än till Evangelierna och Apostlagärningarna. Emellertid finns det han översatt utgivet i boken "De fyra Evangelierna och Apostlagärningarna".
Fragment av en gravsten daterad till andra hälften av 1000-talet, som hittats under golvet i Linköpings domkyrkas norra sidoskepp. Den latinska texten lyder: Memento me cum veneris in regnum tuum (Herre, kom ihåg mig då du kommer i ditt rike). Orden syftar på den bön en av de tillsammans med Jesus korsfästa rövarna enligt Lukasevangeliet 23:42 ska ha riktat till honom. Detta kan vara den äldsta kända bibelinskriptionen i Sverige.
Översättningar i Norden
Inom kungariket Sverige översattes Bibeln även till finska, Nya testamentet 1548 av Mikael Agricola, och hela Bibeln 1642. Agricola räknas därför som grundläggaren av finska som litterärt språk. Nästa officiella finska översättning gjordes 1933/1938. Bibeln översattes 1694 till lettiska av Johann Ernst Glück, även detta inom kungariket Sverige. Nya testamentet översattes 1686 till sydestniska och 1715 till nordestniska (se artikeln om Estniska evangelisk-lutherska kyrkan). Hela Bibeln på estniska utkom 1739 under ryskt välde. Till umesamiska översattes Nya testamentet 1755 och hela Bibeln 1811.
På danska och norska finns ofullständiga medeltida översättningar. Efter reformationen trycktes Nya testamentet på danska 1524, översattes på nytt 1529 av Christiern Pedersen, och hela Bibeln 1550. Nya översättningar gjordes 1589 och 1633. Hans Poulsen Resen gjorde 1607 en ny översättning som närmare ansluter till originaltexterna, och som har reviderats 1647 av Hans Svane, en tradition som fortsatt i utgåvor 1740 och 1871. Officiella översättningar utgavs 1931/1948 och 1992.
I Norge användes de danska utgåvorna långt in på 1800-talet. På norska (riksmål/bokmål) utkom först apokryferna 1873, Gamla testamentet 1891 och Nya testamentet 1904. På landsmål/nynorska utkom Nya testamentet 1904 och hela Bibeln 1921.
Äldre översättningar till andra språk
Det finns flera äldre och för bibelöversättningstraditionen mycket viktiga översättningar till andra språk än grundspråken hebreiska/arameiska och grekiska. Nedan följer de som haft störst betydelse i bibelhistorien:
↑Sweeney, Marvin A..Jesaja 1– 39: Med en introduktion till profetisk litteratur. The Forms of the Old Testament Literature(1st). William B. Eerdmans Publishing Company. Sid.161. ISBN 0802841007.
12Heikel, Ivar A.; Fridrichsen Anton(1973)(på klassisk grekiska).Grekisk-svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna(2. uppl.). Lund: Gleerup. Libris1165782
↑ Artiklarna ”papyrus” och ”Gebal” i Engnell Ivan, red(1962-1963).Svenskt bibliskt uppslagsverk(2. uppl.). Stockholm: Nordiska uppslagsböcker. Libris8197937.
↑ Ordet βιβλίον Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament (1933).
↑Gerhardsson Birger, Hartman Lars, red(1969).En bok om Nya testamentet. Lund: Gleerup. sid.100. Libris466363
↑ Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament (1933).
↑Artikeln "bibeln" i Encyclopedia of Religion and Ethics (1909).
.jpg)
