Befolkningen är på cirka 160000 invånare på en yta av 444 kvadratkilometer. Huvudstad är Willemstad. Historiskt har Curaçao länge varit en knutpunkt för handel och sjöfart, och man var ett centrum för slavhandel. Numera är inkomster från bearbetning av venezuelansk råolja och turism de viktigaste näringsgrenarna.
Etymologi
Namnet Curaçaos etymologi är omtvistad. En möjlighet är att det kan härledas från det portugisiska ordet curação efter spanskans ord curación 'bot', 'tillfrisknande', då sjömän kom till ön och blev av med skörbjugg. Det kan också vara portugisiska för 'hjärta' (portugisiska coração). Andra hävdar att det kommer från inhemska ord. Det hävdas till exempel att det inhemska (indianska) ordet coro ledde till att öns namn blev Curasate och senare Curaçao.
Ord som kan härledas från Curaçao är spanskans Corsario, en avlönad pirat i främmande makts tjänst för att kapa galeonerna som fraktade ”spanskt” guld mellan Amerika och Spanien. Dessa kapare hade ofta Curaçao som bas.
Geografi
Karta över Curaçao.
Läge
Curaçao ligger cirka 60 kilometer norr om Venezuela i sydliga delen av Karibiska havet, mellan Aruba och Bonaire. Tillsammans kallas dessa för ABC-öarna, där Bonaire numera integrerats i Nederländerna som en kommun medan Aruba och Curaçao har eget självstyre. Alla tre öarna är del av den sydliga grupperingen av Små Antillerna, ibland känd som Öarna över vinden (engelska: Windward Islands).
Curaçao är en lång, torr och till största delen platt ö. Den sträcker sig cirka 64km från sydöst till nordväst och har ungefär samma nord–sydliga vinkel som sina systeröar Aruba i väster och Bonaire i öster. Ön är cirka 16 kilometer som bredast och hela ytan uppgår till 444 kvadratkilometer. Kustlinjen är cirka 364 kilometer.
Kustlinjen längs södra sidan är oregelbunden och har många små bukter och vikar, däribland vikarna och stränderna på öns västkust. De största havsvikarna finns från mellersta sydkusten till längst ut på östra sidan, där huvudstaden och hamnstaden Willemstad ligger i Västindiens bästa naturliga hamn. I och runt denna historiska stad bor de flesta av Curaçaos 160000 invånare.
Den långa nordkusten, ständigt utsatt för de nordostliga passadvindarna, kännetecknas av en grov kustlinje med klippformationer av kalksten ovanpå vulkaniska berg samt av väderbiten terräng. Här bor inte så mycket folk som på sydkusten, men det finns flera små byar med traditionella landhuis (huvudbyggnad på en plantage) och även gamla plantageanläggningar.
I närheten av Curaçao, i sydost, ligger den obebodda ön Klein Curaçao.
Topografi och klimat
Jan
Feb
Mar
Apr
Maj
Jun
Jul
Aug
Sep
Okt
Nov
Dec
Normaldygnets maximitemperaturs medelvärde
30,0
30,3
30,7
31,4
31,9
32,1
32,2
32,8
33,0
32,3
31,2
30,3
Normaldygnets minimitemperaturs medelvärde
24,5
24,6
25,0
25,7
26,4
26,5
26,3
26,7
26,8
26,4
25,6
25,0
Nederbörd
51
25
18
16
15
22
37
28
43
91
141
86
Diagram
temperaturer i °C • månadsnederbörd i mm
51
30
25
25
30
25
18
31
25
16
31
26
15
32
26
22
32
27
37
32
26
28
33
27
43
33
27
91
32
26
141
31
26
86
30
25
Västkusten karakteriseras av en vidsträckt bergig terräng, i de flesta fall omgiven av Christoffel Park. I denna 1820 hektar stora park ligger berget Sint Christoffelberg, den högsta toppen på Curaçao med en höjd av 372 meter över havet. Den östra delen av ön omfattar en platt och mestadels torftig slätt, med endast några få bosättningar och några byvägar som sammanbinder inlandet med kusten.
Curaçao är en torr ö med endast 571mm regn per år (genomsnittet åren 1981–2010). Klimatet kan karaktäriseras som tropiskt havsklimat, vars temperaturer mildras av passadvindar från nordöst. Ön ligger söder om det karibiska orkanbältet och hotas sällan av kraftiga orkanvindar.
Ön har varit bebodd sedan åtminstone runt år 1000, då fiskare och jordbrukare från arawakstammen anlände från Sydamerika. Förste europé på ön var spanjoren Alonso de Ojeda som kom till ön år 1499 då han var i behov av att bunkra färskvatten.
Därefter inlemmades ön i det spanska maktområdet i Latinamerika. Ursprungsbefolkningen kom att användas som slavar på andra spanska öar i Karibien.
1600- till 1800-talet
År 1634 intogs ön av Nederländerna under befäl av Johan van Walbeeck, med syfte att tillgodose hemlandet med salt till sillindustrin efter det att Spanien och Portugal blockerat tillgången på denna råvara. Mer definitivt kom Nederländerna att ta kontrollen över ön från 1654, även om det oomstridda maktövertaget erkändes av andra europeiska makter först efter napoleonkrigen. Efter freden i Münster1648 (Westfaliska freden) och det Åttioåriga kriget mellan Spanien och Portugal på ena sidan och Nederländerna å den andra, utvecklades Curaçao till en frihandelszon. 1713 blev ön under en kort tid besatt av den franske sjörövaren Jaques Cassard.
Under Nederländska Västindiska Kompaniet blev Curaçao centrum för slavhandel i området under 1600-talet och fram till slavupproret 1795 som leddes av Tula och Karpata vilka sedermera dömdes till hängning. År 1800 ockuperades Curaçao av England men blev fördrivna 1803 av lokalbefolkningen. 1807 kom engelsmännen tillbaka och 1816 blev Curaçao åter i nederländsk besittning.
Från 1845 kom Curaçao och fem andra karibiska öar – Aruba, Bonaire, Sint Eustatius, Saba och Sint Maarten – att samordnas i Nederländska Antillerna. Slaveriet avskaffandes 1863 under Vilhelm III:s regeringstid, och slaveriets försvinnande drabbade den lokala ekonomin hårt.
1900-talet
Omkring 1930 fick Curaçao dock ett uppsving med anläggandet av ett oljeraffinaderi som hade stor strategisk betydelse för tillverkning av flygbränsle under andra världskriget. Oljan kom från de då nyligen upptäckta fyndigheterna i det närbelägna Venezuela.
1954 blev Nederländska Antillerna en självstyrande provins med den nederländska kronan som överhuvud och den nederländska monarken representerad av en guvernör, lokalt nominerad men utsedd centralt i Europa. Den verkställande makten sköttes då av ett ministerråd, Staten.
1960-talet var starten för turismen på ön. Den 30 maj1969 är ett viktigt datum, då ett tre dagar långt uppror mot främst stora nederländska arbetsgivare skapade stor oro, förstörelse och förorsakade tre dödsfall.
Från sent 1900-tal
Efter att Aruba 1986 utträtt ur Nederländska Antillerna hölls folkomröstningar på de övriga öarna om deras politiska status, folkomröstningar som inte gav några praktiska förändringar. Efter millennieskiftet skedde nya folkomröstningar, med följden att Nederländska Antillerna 2010 upplöstes och Curaçao etablerade självstyre på egen hand.
Styre och politik
I lokala frågor har Curaçao självbestämmande. Man definieras som ett autonomt land med långtgående självstyre. Försvars- och utrikespolitik sköts dock av centralmakten i Nederländerna.
Kungen av Nederländerna är Curaçaos statsöverhuvud, med en guvernör som hans lokala representant. Den lokala regeringen leds av Curaçaos premiärminister, och regeringen svärs in inför guvernören Rösträttsåldern är 18 år, och man använder sig i likhet med Nederländerna av allmän rösträtt.
Juridik och militär
Landet delar högsta domstol med de övriga fem öarna i de tidigare Nederländska Antillerna. Nederländernas högsta domstol i Haag tjänar dessutom som högsta appellationsdomstol vid överklagan.
Landet har ingen egen militär, men Nederländerna har stationerat en del av sin militär i sina anslutna territorier i Karibien. En del av dessa har bas i Curaçao.
Curaçao har genom sin begränsade storlek ingen ytterligare administrativ uppdelning i mindre områden. Man hävdar ett 12 sjömil brett territorialvatten samt en exklusiv ekonomisk zon som sträcker sig 200 sjömil från kusten.
Ekonomi och infrastruktur
Näringsliv
Det torra klimatet till trots anlade de nederländska kolonisatörerna plantager för odling av sockerrör och apelsin. Jordbruket har dock aldrig varit betydande, och numera är mellan 0,5 och 1,2 procent av invånarna sysselsatta inom jordbruket. Det mesta av livsmedel importeras. Bland odlade grödor finns aloe, durra, jordnöt, grönsaker och tropisk frukt.
Turism och ett oljeraffinaderi utgör de största näringarna. En annan tradition är sprittillverkningen av blå och grön Curaçao, som är smaksatt med öns bittra apelsiner.
På ön finns vissa fyndigheter av kalciumfosfat. Numera är saltet dock mer ett problem, och avsaltning av havsvatten till det annars sparsamt förekommande sötvattnet är under utveckling. Nederbörden normalt är låg, och färskvatten används även som kylvatten vid oljeraffinaderiet.
Valutan är sedan 2025 karibisk gulden (caribische gulden), som har fast kurs mot US-dollarn. Valutan fungerar som efterföljare till den antillergulden som fram till 2011 användes i de olika nederländska områdena i Västindien och därefter i många fall ersattes av just US-dollar. Karibisk gulden används i Curaçao och Sint Maarten och hade vid sitt införande samma värde som antillergulden.
Turism
Inkomster från turism är en betydande del av den lokala ekonomin. I mitten av 2020-talet var antalet besökare cirka 1,5 miljoner, där charterturism och dagsbesökare från kryssningsfartyg står för ungefär hälften var. Under decenniet var besökarantalet stigande.
Den största turistattraktionen på ön, förutom sol och bad, är dykning med många dykplatser mycket nära kusten och en normal sikt på cirka 30 meter med vattentemperatur på 28 grader Celsius ner till 30 meters djup. Några nämnvärda platser är:
Alphen, ett sedan 1778 sjunket nederländskt örlogsfartyg inne i Willemstads hamnområde.
Superior Producer, ett sedan 1977 sjunket handelsfartyg på 33 meters djup vid aktern strax utanför hamninloppet.
Towboat, en sedan tidigt 1900-tal sjunken bogserbåt på 5 meters djup i Caracasbai.
Korallskogar finns längs hela sydvästkusten med större eller mindre korallskogar på 10 till 30 meters djup.
Blue Cave är en undervattensgrotta vid kusten strax söder om Santa Cruz-bukten.
Nordöstkusten är besvärlig att dyka på då det är strömt men där finns de bästa hummerfångstplatserna.
Andra sevärdheter
Ön är av vulkaniskt och korallfossilt ursprung med ett tätt busklandskap och en och annan saltvattenslagun (Saliñas på papiamento). I nordväst finns några höjder med högsta toppen Sint Christoffelberg på 372 meter över havet. Hato-grottan i närheten av flygplatsen är en kalkstensgrotta med en fladdermuspopulation. Grottan användes av slavar som gömställe och för religiösa ceremonier. Grottan vid Shete Boka har petroglyfer från öns urbefolkning och landskapet utanför minner om öns vulkaniska ursprung och havets erosion genom de olika havsnivåförändringarna på grund av istider.
Koningin Emmabrug, världens endast flytande – och öppningsbara – träbro. Bron förbinder Willemstads båda halvor med varandra.
Norr om Willemstad ligger den internationella flygplatsen Hato, 2019 hade en landningssbana på över 3000 meters längd. Dagliga internationella flygförbindelser finns med Amsterdam, Miami, Caracas samt Aruba.
Vägnätet i Curaçao är på 550 kilometers längd. Huvudstaden Willemstad delas upp i två halvor genom sundet Sint Annabaai, vilket leder in till Curaçaos inre djuphamn Schottegat. På östra sidan av sundet ligger Punda och på västra sidan ligger Otrobanda. Sedan 1888 förbinds de båda stadshalvorna av pontonbron Koningin Emmabrug och sedan 1974 även av högbron Koningin Julianabrug. Koningin Emmabrug är världens enda flytande – och öppningsbara – träbro.
Befolkning och sociala relationer
2018 var medelåldern bland invånarna i Curaçao 36,8 år, med 33,8 år för män och 39,6 år för kvinnor. Födelsetalet det året beräknades till 13,7 födda per 1000 invånare, och den genomsnittliga antalet barn per kvinna var det året 2,03. 2018 var dödstalet på 8,5 procent per 1000 invånare. Det året var nettomigrationen negativ, med 1,3 nettoemigranter per 1000 invånare.
Etnicitet
Befolkningen uppgår till cirka 160000 invånare, varav cirka 144000 bor i eller kring huvudstaden Willemstad. Majoriteten av Curaçaos befolkning är av afrikanskt ursprung och har beskrivits som kreoler. Befolkningen är annars blandad, och på ön finns Amerikas äldsta judiska bosättning.
Nedgången i öns traditionella näringar har lett till en betydande utflyttning till Nederländerna, och det beräknades 2026 att närmare 100000 personer med bakgrund på Curaçao bor i (den europeiska delen av) Nederländerna.
Språk
På ön talar man förutom nederländska även kreolspråketpapiamento, spanska, engelska och portugisiska, fast på gatorna och butikerna brukar man prata mer papiamento. Engelska är dock turistspråket. Enligt folkomröstningen 2001 var papiamento hemspråk för 79,9 procent av befolkningen, följt av nederländska med 8,8 procent, spanska med 5,6 procent och engelska med 3,1 procent.
Prostitutionen i landet är lagligt, i likhet med situationen i Nederländerna och i andra territorier kopplade till Nederländerna i Karibien. På 1940-talet licensierades verksamheten bland annat via den statligt reglerade bordellen "Campo Alegre" i norra Willemstad; verksamheten stängdes sommaren 2020 (under covid-19-pandemin) och har därefter avvecklats.
Curaçao är en destination för människohandel av latinamerikanskt utsprung, och den lokala regeringen erkänner människohandel i stort som ett problem. Forskaren Kamala Kempadoo noterade på 1990-talet att sexarbete på ön i mycket liten utsträckning var kopplat till människohandel.
I slutet av 2010-talet drev det statliga bolaget TeleCuraçao en TV- och en radiokanal. Dessutom fanns då ytterligare två privatägda TV-kanaler och flera radiokanaler i privat drift.
Fotboll
Landets debut i VM-slutspel, i matchen mot Tyskland 2026.
Fotboll är en stor idrott i det lilla ölandet, som i internationella sammanhang har ett eget (herr)landslag anslutet till Fifa. Herrlandslaget – "Blue Wave" – är nästan helt byggt runt spelare som fötts i Rotterdam, Breda, Groningen eller Nijmegen, som del av det lilla örikets diaspora. De har utvecklats som fotbollsspelare i klubbar i nederländska Eredivisie. I Curaçao finns totalt 4000 registrerade fotbollsspelare.
Herrlandslaget kvalificerade sig hösten 2025 mycket överraskande till 2026 års VM-slutspel, efter en avgörande kvalmatch mot Jamaica i Kingston och ett kvalspel där man inte förlorade en match. Därmed blev man det minsta landet som någonsin kvalificerat sig för spel i VM-slutspelet. Under VM-turneringen förlorade man mot Tyskland och Elfenbenskusten samt spelade oavgjort mot Ecuador. Landslaget leddes under turneringen av förbundskaptenen Dick Advocaat.
Nationella symboler
Citrusträdet laraha är Curaçaos nationalsymbol. De nationella färgerna är blått, gult och vitt, vilka även syns på landets flagga.
Nationalsången "Himmo di Korsou" är en kollektiv kreation av Guillermo Rosario, Mae Henriquez, Enrique Muller, Betty Doran/Frater Candidus Nowens och Errol "El Toro" Colina. Texten skrevs ursprungligen 1899, men den skrevs om 1978 för att ta bort kolonialistiska inslag i texten.
I kulturen
Curaçao, med ett svenskt uttal som [kyra'so:] eller ['kyraso], är en typ av likör. Den är ofta starkt färgad och har sitt ursprungs i den varietet av pomerans – Citrus aurantium var. curassariensis– som växer/odlas på ön. Likören med namnet Curaçao tillverkas ofta i Nederländerna, medan andra märken på denna likörtyp tillverkas i andra länder.
Curaçao är i Sverige känt bland annat för textrader i Povel Ramels låt "Måste vägen till Curaçao gynga så?" från 1959. I framförandet av låttexten uttalas önamnet som ['kyraso:], vilket även är det svenska uttalet på likören med samma namn. Det inhemska och naturliga uttalet är ['ky:ra:sɔu], med en avslutande diftong som även ligger i linje med stavningen på papiamento som Kòrsou.
.jpg)
