| Dysenteri | |
| Latin: shigellosis | |
| Klassifikation och externa resurser | |
|---|---|
| ICD-10 | A03.9, A06.0, A07.9 |
| ICD-9 | 004, 007.9, 009.0 |
| MeSH | svensk engelsk |

Dysenteri (förr rödsot eller bållsjuka) är en akut tarminflammation. Den kan orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att infekterad mat intas. I tarmarna uppstår då en inflammation som allvarligt försämrar allmäntillståndet. Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Dysenteri kan behandlas med antibiotika. I U-länder är dock antibiotika dyrt, och viss förekomst av antibiotikaresistens finns hos dysenteribakterier. Viktiga symptom är intensiv diarré och blod i avföringen. Andra vanliga symptom är magkramp, feber och smärta i ändtarmen. Mindre ofta förekommer också blodförgiftning och njursvikt. Rödsot var en vanlig sjukdom före 1900-talet.
Dysenteri delas in i två huvudtyper:
Patienter med bakteriedysenteri kan ofta tillfriskna utan antibiotikabehandling, men det rekommenderas ändå, eftersom sjukdomen är relativt allvarlig och mycket smittsam. Den kan överföras till exempel av kläder, dörrhandtag och toalettstolar. I allvarligare fall kan patienten behöva läggas in på sjukhus.
Amöbadysenteri är en tropisk parasitsjukdom som orsakas av en encellig organism som lever i vattensamlingar. Infektionen uppkommer genom att man får i sig förorenat dricksvatten eller mat, varpå amöborna förökar sig i tarmen. De angriper tjocktarmen så att det uppstår en inflammation i dess slemhinna. Symtomen är desamma som vid dysenteri orsakad av bakterier. Amöborna kan dock även angripa levern och andra inre organ, vilket kan orsaka varbildning i dessa. Sjukdomen kan bli kronisk om den inte behandlas. Den diagnostiseras genom ett avföringsprov varvid man genom mikroskopisk undersökning finner de encelliga organismerna. Amöbadysenteri behandlas med antibiotika.
Mer än 5 % av Sveriges befolkning avled under 1773. Av dödsfallen kan 25 % kopplas till den rödsot/dysenteriepidemi som inleddes under året, och som kan kopplas samman med missväxten 1772–1773. År 1851 inträffade det sista stora utbrottet i Sverige då 26 000 människor dog.