| Emil von Behring | |
| Emil von Behring, 1896. | |
| Född | Emil Adolf Behring 15 mars 1854 Ławice, Polen |
|---|---|
| Död | 31 mars 1917 (63 år) Marburg |
| Begravd | Behring-Mausoleum |
| Medborgare i | Tyska riket och Konungariket Preussen |
| Utbildad vid | Humboldt-Universität zu Berlin |
| Sysselsättning | Immunolog, fysiolog, bakteriolog, universitetslärare, läkare, fackboksförfattare, forskare |
| Arbetsgivare | Philipps-Universität Marburg Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Charité |
| Maka | Else von Behring (g. 1896–) |
| Utmärkelser | |
| Griporden (1895) Andra klassen av Preussiska Kronorden (1896) Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1901) Officer av Hederslegionen (1901) Hedersdoktor vid Universidad Nacional Autónoma de México (1910) Andra klassen av Röda örns orden (1912) Järnkorset av 2:a klassen med vita band (1915) Fellow of the American Academy of Arts and Sciences Hedersdoktor vid Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Cameronpriset vid Edinburghs universitet | |
| Namnteckning | |
| Redigera Wikidata | |
Emil Adolf von Behring, före 1901 Behring, född 15 mars 1854 i Hansdorf, Västpreussen, död 31 mars 1917 i Marburg, var en tysk läkare och bakteriolog.
Efter att ha arbetat som assistent under Robert Koch fick von Behring 1893 professors titel och blev kort därefter utnämnd till professor i hygien i universitetet i Halle. År 1895 övertog han ledningen för Institut für experimentelle Therapie und Hygiene vid universitetet i Marburg och upptäckte under sitt arbete, att organismen har en förmåga att bilda motgifter mot bakteriegifter.
Hans upptäckter var grunden till immunitetsläran och de i dag så viktiga behandlingarna med vaccin och serum. De ledde också till framställningen av antidifteriserum, där de första försöken på människor ägde rum i slutet av 1891. Detta blev grunden för att Behring tilldelades det första Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1901.
Bland hans arbeten märks Die praktischen Ziele der Blutserumtherapie (1892), Das Tetanusheilserum (1892), Die Geschichte der Diphterie (1893) samt Allgemeine Therapie der Infektionskrankheiten (1900).
|