Kejserliga senaten för Finland (finska: Keisarillinen Suomen senaatti) var Storfurstendömet Finlands högsta styrelseverk. Den kombinerade funktionerna som regering och högsta domstol från 1816 till 1917 och verkade i det självständiga Finland från 1917 till 1918. Organet bar tre formella namn under sin livstid: Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland 1809–1816, Kejserliga senaten för Finland 1816–1917 och Senaten för Finland 1918.
Finlands monark var den ryske kejsaren, som samtidigt bar titeln storfurste av Finland, och senaten var hans regering i landet. Den tillkom sedan Finland 1809 förenats med Ryssland och en egen centralförvaltning måste skapas; reglementet utarbetades inför Borgå lantdag och stadfästes av kejsaren samma år. Den var indelad i två avdelningar: justitiedepartementet var landets högsta domstol, medan ekonomiedepartementet var dess regering och genom sina expeditioner — ministeriernas föregångare — skötte den allmänna förvaltningen. Generalguvernören var formellt ordförande men deltog sällan i arbetet, och från 1822 leddes departementen i praktiken av varsin viceordförande; viceordföranden i ekonomiedepartementet var landets inofficielle statsminister. Senatorerna, som ledamöterna kallades från 1857, utnämndes av kejsaren för tre år i sänder och var ansvariga enbart inför honom. Något parlamentariskt ansvar inför lantdagen fanns inte förrän 1917.
Senaten skötte storfurstendömets inre angelägenheter tämligen självständigt och stod bakom tullpolitiken, myntreformen och de för sin tid omfattande satsningarna på kanaler och järnvägar, men ingrep alltför sent under nödåren på 1860-talet. Dess förhandlingsspråk var svenska ända till slutet av 1890-talet, och både språkstriderna och förryskningspolitiken gjorde senaten till en central arena under ofärdsåren. Efter februarirevolutionen 1917 övertog senaten regeringsmakten i Finland, och den 6 december samma år förklarade Pehr Evind Svinhufvuds senat landet självständigt. År 1918 ersattes justitiedepartementet av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, och den 27 november samma år bytte senaten namn till statsrådet. Under sina hundra år hade organet gått från att vara kejsarens råd i Finland till att vara en regering som svarade inför en folkvald representation.
Tillkomst
Titelbladet till Alexander I:s reglemente för regeringskonseljen, stadfäst i Peterhof den 6 (18) augusti 1809 och tryckt i Åbo. Reglementets 57 paragrafer fastställde konseljens sammansättning, ordförandeskap och utnämningsordning.
När Finland 1809 förenades med Ryssland måste en ny centralförvaltning skapas i landet. Att storfurstendömet för kejsaren var en besittning bland många framgår av Alexander I:s titulatur i fredsfördraget i Fredrikshamn samma år, där han bland annat kallas "Storfurste til Smolensko, Lithauen, Wolhynen, Podolien och Finland". Under den svenska tiden hade centralförvaltningen funnits i Stockholm, medan län och lokalförvaltning fanns i Finland. Stora delar av den svenska förvaltningspraxisen kom att fortsätta gälla i storfurstendömet, som förenades med men aldrig integrerades i kejsardömet.
Då Göran Magnus Sprengtporten i december 1808 utsågs till generalguvernör utarbetade han ett förslag till en finsk regeringskonselj som entydigt var underställd hans eget ämbete. Sprengtporten ersattes sommaren 1809 av general Michael Barclay de Tolly, som tidigare hade motsatt sig en särskild finsk regeringskonselj men som generalguvernör insåg att det kunde vara fördelaktigt att administrera landet med hjälp av en sådan. Reglementet för regeringskonseljen hade utarbetats inför Borgå lantdag av en finsk kommitté under ledning av Åbobiskopen Jakob Tengström och stadfästes av kejsaren i augusti 1809.
Reglementet bar tydliga spår av den ryske ministern Michail Speranskijs penna och innehöll två lösningar som försköt makten från generalguvernören till konseljen. Speranskij hade redan 1808 fått uppdraget att föredra de finska ärendena för kejsaren förbi generalguvernören, och såg till att denna ordning stadfästes i reglementet; när hans arbetsbörda blev för stor inrättades 1811 ett särskilt finskt statssekreterarämbete, sedermera ministerstatssekreterarens. Vidare fick generalguvernören inte rösträtt i civilärenden, som täckte en stor del av landets administration. Denna arbetsfördelning skärptes 1812 genom ett särskilt reglemente för generalguvernörsämbetet.
Enligt reglementet bestod konseljen av fjorton ledamöter, och generalguvernören var dess ordförande; i hans frånvaro fördes ordet i vartdera departementet av dess äldste tjänsteman. Hälften av ledamöterna skulle tas ur ridderskapet och adeln och den andra hälften ur "Finske medborgare af andra Stånd", medan valet och utnämnandet tillhörde kejsaren. Även prokuratorn utnämndes direkt av honom.
Ständerna vid Borgå lantdag valde den 15 och 16 juli 1809 kandidater till platserna i konseljen. Speranskij sände kandidatlistan vidare till generalguvernören Barclay de Tolly och överlät åt honom att uttala sig om vilka av de föreslagna som borde utnämnas — "C'est au Gouv. génér. à fixer les incertitudes sur ce choix" — varefter Barclay de Tolly den 23 juli/4 augusti 1809 återsände sina anmärkningar på reglementsutkastet tillsammans med sitt förslag om ledamöternas utnämning.
År 1816 bytte konseljen namn till Kejserliga senaten för Finland. Organet bar under sin livstid tre formella namn: Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland 1809–1816, Kejserliga senaten för Finland 1816–1917 och Senaten för Finland 1918.
Senaten hade till en början sitt säte i Åbo. Genom kejserlig kungörelse 1817 flyttades den till Helsingfors, där verksamheten inleddes den 1 oktober 1819. År 1822 togs det av Carl Ludvig Engel ritade senatshuset vid Senatstorget i bruk — i dag statsrådsborgen.
Organisation och arbetssätt
Senatshuset vid Senatstorget i Helsingfors sett från luften på 1960-talet. Kvarteret slöts först 1853 och rymde senatens båda departement med deras expeditioner.
Senaten bestod av två avdelningar: justitiedepartementet för domstolsärenden och ekonomiedepartementet för den allmänna förvaltningen. Senaten var därmed på en gång landets regering och dess högsta domstol — två uppgifter som i det självständiga Finland kom att skötas av skilda institutioner. Ekonomiedepartementet var i sin tur indelat i expeditioner, fackavdelningar som 1918 ombildades till landets ministerier. De var först fem — kansli-, finans-, kammar- och räkenskaps-, militie- och ecklesiastikexpeditionen — och senare nio, och var och en leddes av en senator. Senaten hade överinseende över läns- och distriktsförvaltningen, hovrätterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala ämbetsverken allteftersom de tillkom.
Ledamöterna, från 1857 kallade senatorer och minst tio i vardera departementet, utnämndes för tre år i sänder av kejsaren, som också utnämnde departementens viceordförande. Utnämningen skedde genom en senatsoktroj, en kejserlig fullmakt som förnyades vart tredje år. Reglementet lade förnyelsen i konseljens egna händer: sex månader innan tjänstetiden gick ut skulle den själv anmäla hos kejsaren om tillförordnandet av en ny konselj. Det berodde därefter på kejsarens välbehag att antingen utnämna en helt ny uppsättning ledamöter eller behålla den förra helt eller delvis — men reglementet föreskrev uttryckligen att det senare skulle vara det vanligaste, såsom mest förenligt med ärendenas gång och inrättningens beskaffenhet. Senaten sammanträdde dels i plenum med båda departementen, dels departements- och divisionsvis; i plenum behandlades bland annat de frågor som skulle överlämnas till lantdagen. Senaten hade inte parlamentariskt ansvar inför lantdagen, utan senatorerna var ansvariga enbart inför kejsaren.
I sin egenskap av storfurstens ställföreträdare var generalguvernören senatens ordförande, men han deltog sällan i den förberedande handläggningen. Endast de två första generalguvernörerna, Barclay de Tolly och Fabian Steinheil, presiderade vid senatens sammanträden, och även då förde de ordet på franska. Generalguvernörens ersättare var fram till 1822 den till tjänsteår äldste senatorn; därefter fanns två vice ordförande, en för ekonomiedepartementet och en för justitiedepartementet, och i praktiken kom dessa att leda arbetet inom sina departement. Viceordföranden i ekonomiedepartementet var landets inofficielle statsminister.
Storfurstendömets centralförvaltning blev därmed tvåpolig. Generalguvernörens kansli befolkades av ryskspråkiga tjänstemän, medan senatens ledamöter rekryterades bland tjänstemän ur det svenska Finland som inte kunde ryska. Att Finland fick en så stor administrativ självständighet berodde sannolikt på att det saknades kompetenta ryska ämbetsmän som behärskade svenska, som fortfarande var förvaltningsspråk.
För att övervaka lagligheten i domstolarnas och förvaltningens verksamhet fanns i anslutning till senaten en av kejsaren utnämnd prokurator. Han var underställd generalguvernören och bevakade laglighet och ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sammanträden och granska protokollen, och han var därtill landets högsta åklagare. Efter 1892 blev han chef för prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla missförhållanden i förvaltningen direkt till kejsaren.
Ekonomisk politik och samhällsbyggande
Lars Gabriel von Haartman, viceordförande i ekonomiedepartementet 1841–1858, var i närmare tjugo år en ledande kraft bakom landets ekonomiska reformer, bland annat penningrealisationen och byggandet av Saima kanal. Porträtt av Carl Timoleon von Neff(fi).
Finlands interna finanser sköttes tämligen självständigt av ekonomiedepartementet. Fram till slutet av 1850-talet präglades senatens ekonomiska politik av ett merkantilistiskt tänkesätt som gick i arv från svenska tiden, och under de första decennierna styrdes statsfinanserna till lantbrukets utveckling. Under Lars Gabriel von Haartmans ledning inleddes ett mer omfattande reformarbete med målsättningen att minska Finlands ekonomiska beroende av Sverige, öka statens intäkter och satsa framför allt på industriella näringar. Åren 1834–1844 drevs en normalisering av de finsk-svenska tullnivåerna igenom, och samtidigt frångicks slutgiltigt systemet med två valutor. Ännu i slutet av 1830-talet var riksdalern en mer utbredd valuta i Finland än rubeln, men sedan båda rikena återinfört silvermyntfot löstes riksdalrarna in mot silverrubel — i södra Finland hösten 1843, i landets norra delar ända fram till 1850.
Denna så kallade penningrealisation förbättrade märkbart senatens möjligheter att bedriva en nationell finans- och penningpolitik. Statens satsningar på vägnätet och på kanalbyggen intensifierades, och under perioden 1835–1860 grävdes inalles tolv kanaler, av vilka Saima kanal blev den avgjort viktigaste. Järnvägsbygget inleddes först i slutet av 1850-talet, men i övrigt var statens infrastrukturella investeringar ovanligt omfattande i ett internationellt perspektiv. År 1870 togs tågförbindelsen mellan Helsingfors och S:t Petersburg i bruk.
De nödår som drabbade norra Europa på 1860-talet skördade enbart i Finland över 100 000 liv. Situationen eskalerade till en katastrof just i Finland därför att senaten trots tre missväxtår — 1862, 1865 och 1867 — alldeles för sent avstod från sin strama penningpolitik och väntade för länge med att finansiera import av säd. J. V. Snellman, som 1863 hade efterträtt Fabian Langenskiöld som chef för senatens finansexpedition och drivit igenom myntreformen 1865, ställdes på prov under missväxten 1867–1868 och måste kort därefter dra sig tillbaka från sin post. Myntreformerna 1865 och 1877 gav Finland en egen valuta i mark och penni, från 1877 bunden till guldmyntfoten, vilket underlättade exporten västerut.
Senaten och lantdagen
Från 1863 tilläts lantdagen åter sammanträda regelbundet, efter en paus på 54 år som senare kommit att kallas statsnatten. Genom 1869 års lantdagsordning, som ersatte den svenska grundlagen från 1617, skulle den sammanträda minst vart femte år. Från 1882 skedde det i praktiken vart tredje år.
Senaten var inte lagstiftare. Kejsaren avgjorde själv vilka reformer han ville genomdriva med förordningar och vilka lagförslag som över huvud taget fick behandlas av lantdagen, och gav minst tre av de fyra stånden sitt stöd åt ett förslag gick det vidare till kejsaren, som stadfäste lagen om han så behagade. Senatens uppgift var att i plenum bereda de ärenden som skulle överlämnas till lantdagen och att sköta förvaltningen däremellan.
Under dessa årtionden stiftades en rad lagar som förändrade landet: kommunallagarna 1865 och 1873, som märkbart ökade den folkliga medbestämmanderätten på landsbygden och i städerna, samt värnpliktslagen 1878, genom vilken storfurstendömet fick en egen värnpliktsarmé.
I detta reformarbete utkristalliserades två konkurrerande politiska grupperingar, fennomanerna och liberalerna, vars ledande gestalter turvis utgjorde tongivande krafter i senaten.
Senaten och språkfrågan
Senatens förhandlingsspråk var svenska, och viceordföranden i ekonomiedepartementet ledde av det skälet ordet även i senatens plenum ända fram till slutet av 1890-talet.
När Alexander II sommaren 1863 inspekterade de ryska trupperna i Finland uppvaktades han av en delegation ledd av Snellman, som erhöll kejsarens stöd för en språkförordning. Genom språkreskriptet 1863 fastslogs att finskan inom tjugo år skulle jämställas med svenskan som förvaltningsspråk. Terminen förlängdes senare med ytterligare tjugo år, och stadgandet genomfördes fullt ut genom språkförordningen av den 19 juni 1902. Den första föredragningen på finska i ekonomiedepartementet skedde i augusti 1901, men först under senare hälften av 1902 blev föredragningar på finska vanliga.
Språkmanifestet 1900 gick i motsatt riktning och förordnade att senatens framställningar och utlåtanden till generalguvernören skulle skrivas på ryska. När den nya förordningen om senaten trädde i kraft i oktober 1903 blev ryska dessutom handläggningsspråk i senaten och dess expeditioner.
Senatorerna och tjänstemännen behärskade emellertid inte ryska tillräckligt väl, och kravet gav upphov till vad Max Engman kallar "farsartade situationer". I praktiken blev protokollspråket i ekonomiedepartementet finska och svenska med finskan som dominerande språk, och de ryska översättningarna gjordes i efterhand. Hösten 1905 användes enbart finska i ekonomiedepartementet och vid senatens plenum, och när undfallenhetssenaten — uppkallad efter den undfallenhetspolitik gentemot de ryska kraven som dess anhängare företrädde — avgick under storstrejken, behandlades dess avskedsansökan helt på finska.
När Mechelins senat(fi) tillträdde i december 1905 höll regeringschefen sitt linjetal på finska och meddelade att ärendena hädanefter skulle antecknas i protokollet på samma språk som handlingarna. Lagarna bereddes normalt på svenska och översattes därefter till finska, men från 1907 bereddes de i allt större utsträckning på finska.
Ofärdsåren
En av senatens uppgifter var att promulgera de förordningar, manifest och lagar som kejsaren hade stadfäst, det vill säga att kungöra dem offentligt och därmed påbjuda att de skulle följas. Att vägra kungöra en författning som ansågs strida mot Finlands grundlagar var därmed det enda egentliga påtryckningsmedel senaten förfogade över. Priset var högt: senatorerna satt på kejsarens förtroende och kunde när som helst entledigas.
Motsättningarna skärptes mot slutet av 1880-talet. När senaten 1889 föreslog finska särbestämmelser i anslutning till en tullförordning som skulle gälla hela riket frågade kejsaren sarkastiskt om det var så att Ryssland tillhörde Finland och inte tvärtom, och året därpå avskaffades det finska postväsendet. När postmanifestet kungjordes i juli 1890 lät senaten det passera utan att åberopa grundlagarna. Prokuratorn A. B. von Weissenberg avrådde från kungörandet och tog därefter avsked, viceordföranden S. W. von Troil nöjde sig med att låta anteckna sitt beklagande i protokollet, och senator Robert Montgomery begärde sitt avsked.
Första ofärdstiden 1899–1905
Med februarimanifestet 1899 ställdes frågan på sin spets. Generalguvernören Nikolaj Bobrikov krävde att senaten skulle kungöra manifestet redan samma dag, men senaten fick tre dagars uppskov. Vid sammanträdet den 18 februari stod rösterna tio mot tio sedan en senator ändrat sig och röstat mot kungörandet. Ordföranden hade utslagsröst — och den rollen innehades av ekonomiedepartementets viceordförande Sten Carl Tudeer(fi), inte därför att ämbetet gav honom den, utan därför att han som stallmästare vid kejsarens hov hade högre rang än sin kollega i justitiedepartementet, Cederholm. På den tillfälligheten hängde det att manifestet blev kungjort. Åren 1899–1905 fråntogs senaten uppgiften att kungöra författningar, som i stället promulgerades av kejsaren själv.
Kraven på medborgerliga rättigheter och utvidgad folkrepresentation kulminerade i oktober 1905 i en riksomfattande generalstrejk. I november gav kejsaren efter: reformerna från 1899 drogs tillbaka och förberedelserna för en omfattande lantdagsreform inleddes. Hela senaten begärde avsked under storstrejken som en följd av krav från "folket".
Mechelins senat och lantdagsreformen
Leo Mechelin ledde den konstitutionella senaten som viceordförande i ekonomiedepartementet 1905–1908. Porträtt av Albert Edelfelt från 1901.
Den 1 december 1905 utnämndes en ny senat med Leo Mechelin som viceordförande för ekonomiedepartementet och universitetets rektor friherre R. A. Wrede för justitiedepartementet. Den bestod av konstitutionella — liberalt, svensksinnat och ungfinskt folk — samt en socialist, partisekreteraren och folkskolläraren J. K. Kari.
Senatens största uppgift blev att bereda en ny lantdagsordning. Förslaget lades fram i början av maj 1906, ständerna avslutade behandlingen den 29 maj, och kejsaren stadfäste lantdagsordningen och vallagen den 20 juli samma år. Ståndslantdagen ersattes därmed av en enkammarlantdag vald genom allmän rösträtt som också omfattade kvinnor — reformer som både samtiden och eftervärlden uppfattat som avgörande. Det första valet hölls den 15–16 mars 1907. Reformen ändrade däremot ingenting i senatens ställning: senatorerna utnämndes alltjämt av kejsaren och var ansvariga inför honom, och förhållandet mellan monarken och folkrepresentationen förblev oförändrat.
Sedan lantdagen 1908 riktat ett misstroendevotum mot senaten begärde Mechelin avsked för hela ekonomiedepartementet, i äkta parlamentarisk anda. I kejsarens ögon var senatens roll dock inte att vara en av lantdagen beroende regering, trots att både Mechelin och lantdagen ville utveckla förhållandet i den riktningen; för honom var senaten alltjämt monarkens rådskammare och lantdagen en rådgivande församling. För att understryka detta beviljade han avsked endast åt Mechelin och fyra andra senatorer.
Andra ofärdstiden 1908–1917
Efter Mechelins avgång ombildades ekonomiedepartementet till en bred borgerlig koalition under ledning av professor Edvard Hjelt: vid sidan av fem konstitutionella — ungfinnar och svenskar — ingick även fem senatorer från Gammalfinska partiet. Koalitionen kom till stånd först sedan generalguvernören Boeckmann ställt ett ultimatum: kunde de finska politikerna inte enas innan han med kvällståget den 17 juni 1908 reste till rikshuvudstaden, skulle den ryska ministerkonseljen själv utse Finlands senat.
Koalitionssenaten regerade från början av augusti 1908 till slutet av april 1909, då Hjelt och de fem konstitutionella senatorerna avgick. I juni 1909 anhöll justitiedepartementets viceordförande Wrede, åtta andra justitiesenatorer och prokuratorn L. Kihlman om avsked. Sammanlagt hade därmed femton senatorer och prokuratorn lämnat sina poster, medan de fem gammalfinska senatorerna satt kvar till hösten och avgick efter lantdagsvalet i november 1909.
Med senaten så uttunnad förbereddes i september 1909 den nya senatsoktrojen för treårsperioden 1909–1912, och gammalfinnen Ossian Wuorenheimo erbjöds uppdraget att sondera möjligheterna att bilda en senat. Enligt kommerserådet G. Björkenheims dagboksanteckningar var man i S:t Petersburg ännu en gång beredd att utnämna en senat bestående av finländare, och Wuorenheimo var den siste som skulle tillfrågas: avböjde han, skulle man på ryskt håll "nog veta att reda sig, men finnarna finge skylla sig själfve". Företrädare för industrin och handeln avrådde honom från att ta emot uppdraget utan garantier för att den ryska politiken skulle läggas om. Hotet att ryska myndigheter annars själva skulle tillsätta senaten hade därmed framförts två år i rad, men på olika grund: 1908 gällde det att de finska partierna inte förmådde enas om en koalition, 1909 att ledande finländare inte längre var villiga att bilda senat över huvud taget så länge den ryska politiken låg fast. De senatorer som utnämndes var i Finland födda militärer, generaler eller amiraler, men gemensamt för dem var att de inte tillhörde den erkända eliten i storfurstendömet; tjänstemannaregeringen kom att kallas amiralssenaten. Därmed hade senaten förvandlats från en politisk regering till en tjänstemannaregering utan förankring i lantdagen.
Från och med senatsoktrojen 1912 hade senaten också några medlemmar som var ryssar utan några som helst formella band till Finland. De har både av samtiden och av forskningen karakteriserats som dugliga ämbetsmän, vilka systematiskt tillämpade och försvarade de finska procedurerna — i den omfattning som den gällande rikslagstiftningen tillät. Markov övergick till posten som ministerstatssekreterare och efterträddes som viceordförande i ekonomiedepartementet av den ryske kammarherren M. M. Borovitinov.
1917–1918
Svinhufvuds senat i sammanträde den 4 december 1917, dagarna före självständighetsförklaringen. Svinhufvud sitter vid bordsänden; bland de övriga syns E. N. Setälä, Kyösti Kallio och Heikki Renvall.
Kejsar Nikolaj II tvingades abdikera i mars 1917 till följd av revolutionen i Ryssland, och den autokratiska monarkin ersattes av en provisorisk regering som i Finland lät kungöra ett manifest som upphävde alla integrationsåtgärder sedan 1899. Samtidigt gjordes väsentliga ändringar i senatens ställning: senatorerna i ekonomiedepartementet gjordes ansvariga inför lantdagen, det vill säga parlamentarism infördes, och ledamöterna utnämndes därefter på obestämd tid i stället för tre år i sänder. Ansvaret för att bilda senat överfördes till lantdagspartierna, och Tokois senat(fi), som tillsattes den 26 mars 1917, bestod av sex socialdemokrater och sex borgerliga med Oskari Tokoi som viceordförande i ekonomiedepartementet — sannolikt världens första socialistledda regering.
Frågan om var den högsta makten låg efter kejsarens fall drev senaten isär. Lantdagen antog den 18 juli 1917 den så kallade maktlagen, som förklarade lantdagen som innehavare av högsta makten utom i utrikes- och militärfrågor, med rösterna 136 mot 55, och beslöt ensidigt att inte sända lagen till Petrograd för stadfästelse. Tokoi avgick i augusti och efterträddes av E. N. Setälä, vars senat blev den sista under den ryska provisoriska regeringen. Den 15 november 1917 förklarade lantdagen sig överta all kejserlig makt utan undantag.
Senaten tog därmed över alla regeringsbestyr i Finland, och den 6 december förklarade Pehr Evind Svinhufvuds senat landet självständigt. Beslutet dikterades framför allt av den borgerliga senatens farhågor om att den ryska revolutionen höll på att sprida sig till Finland.
Sent på kvällen den 27 januari 1918 tog de röda gardena över makten i södra Finland och gav order om att fängsla den borgerliga senaten, som dock hann fly fältet. Inbördeskriget slutade med de rödas nederlag i april–maj 1918, och strax därefter bildades en ny senat under gammalfinnen J. K. Paasikivis ledning.
Finlands flagga hissas på Senatshusets tak den 16 juni 1918. Senaten hade sitt säte i byggnaden till november samma år, då den ombildades till statsrådet.
Justitiedepartementet avskildes 1918 och ombildades till Högsta domstolen, som inrättades genom lagen om Högsta domstolen av den 22 juli 1918. Samtidigt inrättades Högsta förvaltningsdomstolen, till vilken de förvaltningsrättsliga besvärsärenden överfördes som tidigare hade avgjorts i ekonomiedepartementet. Den 27 november 1918 ändrades senatens namn till statsrådet och expeditionerna omdöptes till ministerier; senatorerna blev ministrar och senatens kansli fick benämningen statsrådets kansli. Det självständiga Finlands första regeringsform antogs året därpå, 1919, då också folkrepresentationen bytte namn från lantdagen till riksdagen.
Lista över Finlands senater
Senaterna benämns efter ekonomiedepartementets viceordförande, från 1917 efter senatens ordförande.
123Hårdstedt, Martin(2024).Finlands svenska historia. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Natur & Kultur. sid.161. ISBN 978-951-583-627-4
12Meinander, Henrik(2020).Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid.134. ISBN 978-91-7903-362-0
↑Engman, Max(2016).Språkfrågan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Atlantis. sid.39. ISBN 978-951-583-354-9
↑Meinander, Henrik(2020).Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid.135. ISBN 978-91-7903-362-0
↑Engman, Max(2016).Språkfrågan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Atlantis. sid.97. ISBN 978-951-583-354-9
12Engman, Max(2016).Språkfrågan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Atlantis. sid.127. ISBN 978-951-583-354-9
12Engman, Max(2016).Språkfrågan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Atlantis. sid.128. ISBN 978-951-583-354-9
12Reuter, J. N.(1928)."Kagalen": ett bidrag till Finlands historia 1899–1905. Del I. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland. sid.8
12Engman, Max(2016).Språkfrågan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Atlantis. sid.129. ISBN 978-951-583-354-9
↑Meinander, Henrik(2020).Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid.166. ISBN 978-91-7903-362-0
↑Meinander, Henrik(2020).Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid.165. ISBN 978-91-7903-362-0
↑Hårdstedt, Martin(2024).Finlands svenska historia. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Natur & Kultur. sid.224. ISBN 978-951-583-627-4
↑Meinander, Henrik(2020).Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid.169. ISBN 978-91-7903-362-0
.jpg)