Goro Shimura

Goro Shimura
Född志村五郎
23 februari 1930
Hamamatsu, Japan
Död3 maj 2019 (89 år)
Princeton
Medborgare iJapan och USA
Utbildad vidTokyos universitet,
SysselsättningMatematiker, universitetslärare
ArbetsgivareTokyos universitet (1952–1957)
Centre national de la recherche scientifique (1957–1958)
Institute for Advanced Study (1958–1959)
Tokyos universitet (1959–1961)
Osaka universitet (1961–1962)
Princeton University (1962–1999)
Noterbara verkTaniyama-Shimuras sats, Eichler–Shimuras kongruensrelation, Shimuravarietet, Shimurakorrespondens och Shimuradelgrupp
Utmärkelser
Guggenheimstipendiet (1970)
Colepriset för algebra (1976)
Asahipriset (1991)
Fujihara-priset (1995)
Leroy P. Steele-priset för livsgärning (1996)
Redigera Wikidata

Goro Shimura, född 23 februari 1930 i Hamamatsu, Japan, i Shizuoka prefektur, död 3 maj 2019 i Princeton, New Jersey, USA, var en japansk matematiker, som arbetade med talteori, automorfa former och aritmetisk geometri. [1] Han är mest känd för sitt arbete med Taniyama-Shimuras förmodan, som i slutändan ledde till beviset på Fermats sista teorem. Han var kollega till Yutaka Taniyama, som han träffade 1954 vid Tokyos universitet. Shimura och Taniyama intresserade sig mycket för modulära former, någonting som ansågs vara uttömt och utforskat av de flesta västerländska matematiker vid den tiden.

Biografi

Shimura tog 1952 kandidatexamen i matematik och 1958 doktorsexamen i matematik vid Tokyos universitet.

Efter examen blev Shimura föreläsare vid Tokyos universitet, arbetade sedan utomlands, tio månader i Paris och en sju månaders tid vid Princetons Institute for Advanced Study - innan han återvände till Tokyo, där han gifte sig med Chikako Ishiguro. Han flyttade sedan från Tokyo för att börja arbeta vid fakulteten vid Osaka universitet, men han blev missnöjd med sin finansieringssituation och bestämde sig för att söka anställning i USA. Genom André Weil fick han en tjänst vid Princeton University. Shimura började arbeta vid fakulteten Princeton 1964 och stannade där till sin pensionering 1999, under vilken tid han hade handledning av 28 doktorander och fick Guggenheim Fellowship 1970, Colepriset för talteori 1977, Asahipriset 1991 och Steelepriset for lifetime achievement 1996.

Shimura beskrev sin inställning till matematik som "fenomenologisk". Hans intresse var att hitta nya typer av intressant beteende i teorin om automorfa former. Han argumenterade också för ett "romantiskt" tillvägagångssätt, något han tyckte saknades hos den yngre generationen matematiker. Shimura använde en tvådelad process för forskning, med hjälp av ett skrivbord i sitt hem för att arbeta med ny forskning på morgnarna och ett andra skrivbord för att göra rapporter perfekta på eftermiddagen.

Shimura hade två barn, Tomoko och Haru, med sin hustru Chikako. Han avled 2019 i Princeton, New Jersey, 89 år gammal.

Vetenskapligt arbete

Shimura var en kollega och en vän till Yutaka Taniyama, med vilken han skrev den första boken om den komplexa multiplikationen av abelska variationer och formulerade Taniyama-Shimuras förmodan. Shimura skrev sedan en lång rad stora artiklar och utvidgade fenomenen som finns i teorin om komplex multiplikation av elliptiska kurvor och teorin om modulära former till högre dimensioner (till exempel Shimura-sorter). Detta arbete gav exempel på vilka ekvivalensen mellan motiviska och automorfa L-funktioner postulerade i Langlandsprogrammet som kunde testas. Automorfa former realiserade i kohomologin hos en Shimuravariation har en konstruktion som binder Galoisrepresentationer till dem.

År 1958 generaliserade Shimura Martin Eichlers inledande arbete om Eichler-Shimura-kongruensförhållandet mellan den lokala L-funktionen hos en modulär kurva och Heckeoperatorernas egenvärden. År 1959 utvidgade Shimura Eichlers arbete om Eichler-Shimura-isomorfismen mellan Eichler-kohomologigrupper och utrymmen av cuspformer som skulle användas i Pierre Delignes bevis för Weilgissningarna.

År 1971 resulterade Shimuras arbete med explicit klassfältteori i andan av Kroneckers Jugendtraum i hans bevis på Shimuras reciprocitetslag. År 1973 etablerade Shimura Shimura-korrespondensen mellan modulära former med halv integralvikt k + 1/2 och modulära former med jämn vikt 2k.

Shimuras formulering av Taniyama-Shimura-gissningen (senare känd som modularitetssatsen) på 1950-talet spelade en nyckelroll i beviset på Fermats sista teorem av Andrew Wiles 1995. År 1990 bevisade Kenneth Ribet Ribets sats som visade att Fermats sista sats följde av det semistabila fallet av denna gissning. Shimura kommenterade torrt att hans första reaktion när han hörde Andrew Wiles bevis på det halvstabila fallet var "Jag sa det till dig".

Bibliografi i urval

Utmärkelser och hedersbetygelser

[Redigera Wikidata]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Goro Shimura, 20 maj 2022.

Noter

  1. ↑ Virtual International Authority File, OCLC.[källa från Wikidata]
  2. ↑ MacTutor History of Mathematics archive, läst: 22 augusti 2017.[källa från Wikidata]
  3. 1 2 Solomon R. Guggenheim Museum, Guggenheim fellow-ID: goro-shimura, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 MacTutor History of Mathematics archive.[källa från Wikidata]
  5. 1 2 s. 677, läs online.[källa från Wikidata]
  6. 1 2 läs online, www.princeton.edu .[källa från Wikidata]
  7. ↑ läs online, www.ias.edu .[källa från Wikidata]
  8. 1 2 Guggenheim fellow-ID: goro-shimura.[källa från Wikidata]
  9. 1 2 läs online, www.ams.org .[källa från Wikidata]
  10. ↑ ”Goro Shimura” (på engelska). School of Mathematics and Statistics University of St Andrews. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305041624/http://www-groups.dcs.st-and.ac.uk/~history/Biographies/Shimura.html. Läst 2 januari 2016.
  11. ↑ Professor Emeritus Goro Shimura 1930—2019
  12. ↑ Goro Shimura på Mathematics Genealogy Project
  13. 1 2 3 4 5 Fuller-Wright, Liz (8 May 2019). ”Goro Shimura, a 'giant' of number theory, dies at 89”. Goro Shimura, a 'giant' of number theory, dies at 89. Princeton University Department of Mathematics. https://www.princeton.edu/news/2019/05/08/goro-shimura-giant-number-theory-dies-89.
  14. 1 2 3 O'Connor, John J.; Robertson, Edmund F., ”Goro Shimura”, MacTutor History of Mathematics archive, University of St Andrews.
  15. 1 2 ”Professor Emeritus Goro Shimura 1930—2019”. Professor Emeritus Goro Shimura 1930—2019. Princeton University Department of Mathematics. 3 May 2019. https://www.math.princeton.edu/news/professor-emeritus-goro-shimura-1930-2019.
  16. ↑ ”The Asahi Prize”. The Asahi Prize. The Asahi Shimbun Company. http://www.asahi.com/shimbun/award/asahi/english.html.
  17. ↑ Shimura, Goro (5 September 2008). The Map of My Life (Hardcover). Berlin: Springer-Verlag. ISBN 978-0-387-79714-4. https://www.springer.com/mathematics/history+of+mathematics/book/978-0-387-79714-4.
  18. ↑ Shimura, Goro (1989). ”Yutaka Taniyama and his time. Very personal recollections”. The Bulletin of the London Mathematical Society 21 (2): sid. 186–196. doi:10.1112/blms/21.2.186. ISSN 0024-6093.
  19. ↑ Langlands, Robert (1979). ”Automorphic Representations, Shimura Varieties, and Motives. Ein Märchen”. Automorphic Forms, Representations, and L-Functions: Symposium in Pure Mathematics. "XXXIII Part 1". Chelsea Publishing Company. Sid. 205–246.
  20. ↑ Shimura, Goro (1958). ”Correspondances modulaires et les fonctions ζ de courbes algébriques”. Journal of the Mathematical Society of Japan 10: sid. 1–28. doi:10.4099/jmath.10.1. ISSN 0025-5645.
  21. ↑ Piatetski-Shapiro, Ilya (1972). ”Zeta functions of modular curves”. Modular functions of one variable II. Lecture Notes in Mathematics. "349". Antwerp. Sid. 317–360.
  22. ↑ Shimura, Goro (1959). ”Sur les intégrales attachées aux formes automorphes”. Journal of the Mathematical Society of Japan 11: sid. 291–311. doi:10.4099/jmath.11.291. ISSN 0025-5645.
  23. ↑ Deligne, Pierre (1971). ”Formes modulaires et représentations l-adiques”. Séminaire Bourbaki vol. 1968/69 Exposés 347-363. Lecture Notes in Mathematics. "179". Berlin, New York: Springer-Verlag. doi:10.1007/BFb0058801. ISBN 978-3-540-05356-9. http://www.numdam.org/item?id=SB_1968-1969__11__139_0.
  24. ↑ Shimura, Goro (1971). Introduction to the arithmetic theory of automorphic functions. Publications of the Mathematical Society of Japan. "11". Tokyo: Iwanami Shoten.
  25. ↑ Shimura, Goro (1973). ”On modular forms of half integral weight”. Annals of Mathematics. Second Series 97 (3): sid. 440–481. doi:10.2307/1970831. ISSN 0003-486X.
  26. ↑ Ribet, Kenneth (1990). ”From the Taniyama-Shimura conjecture to Fermat's last theorem”. Annales de la Faculté des Sciences de Toulouse. Série 5 11 (1): sid. 116–139. doi:10.5802/afst.698. http://www.numdam.org/item?id=AFST_1990_5_11_1_116_0.
  27. ↑ ”Nova Episode: The Proof”. PBS. https://www.pbs.org/wgbh/nova/proof/.
  28. ↑ Goldstein, Larry Joel (1973). ”Review of Introduction to the Arithmetic Theory of Automorphic Functions by Goro Shimura”. Bull. Amer. Math. Soc. 79: sid. 514–516. doi:10.1090/S0002-9904-1973-13177-5.
  29. ↑ Ogg, A. P. (1999). ”Review of Abelian varieties with complex multiplication and modular functions by Goro Shimura”. Bull. Amer. Math. Soc. (N.S.) 36: sid. 405–408. doi:10.1090/S0273-0979-99-00784-3.
  30. ↑ Yoshida, Hiroyuki (2002). ”Review of Arithmeticity in the theory of automorphic forms by Goro Shimura”. Bull. Amer. Math. Soc. (N.S.) 39: sid. 441–448. doi:10.1090/s0273-0979-02-00945-x. https://www.ams.org/journals/bull/2002-39-03/S0273-0979-02-00945-X.

Se även

Externa länkar