| Hermann Hankel | |
| | |
| Född | 14 februari 1839 Halle (Saale) |
|---|---|
| Död | 29 mars 1873 eller 29 augusti 1873 Schramberg, Tyskland |
| Medborgare i | Konungariket Preussen |
| Utbildad vid | Göttingens universitet, Friedrich-Wilhelms-Universität zu Berlin, Leipzigs universitet, Leipzigs universitet, doktor, |
| Sysselsättning | Matematiker, forskare, matematikhistoriker, universitetslärare |
| Arbetsgivare | Leipzigs universitet (1863–1867) Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg (1867–1869) Tübingens universitet (1869–1873) |
| Maka | Marie Hankel (g. 1868–1873) |
| Föräldrar | Wilhelm Gottlieb Hankel |
| Utmärkelser | |
| Hedersledamot av Physikalischer Verein (1857) | |
| Redigera Wikidata | |
Hermann Hankel, född 14 februari 1839 i Halle an der Saale, Tyskland, död 29 augusti 1873 i Schramberg, Tyska riket, var en tysk matematiker, son till fysikern Wilhelm Gottlieb Hankel. Han arbetade med matematisk analys under sin karriär och är mest känd för att ha introducerat Hankeltransformen och Hankelmatrisen.
Hankel studerade vid Nicolai Gymnasium i Leipzig innan han började på Leipzigs universitet 1857, där han studerade för Moritz Drobisch, August Ferdinand Möbius och hans far. År 1860 började han studera vid Göttingens universitet, där han fick ett intresse för funktionsteori under handledning av Bernhard Riemann. Efter publiceringen av en prisbelönad artikel fortsatte han att studera för Karl Weierstrass och Leopold Kronecker i Berlin. Han doktorerade 1862 vid Leipzigs universitet. Efter att ha fått sina lärarbehörigheter ett år senare befordrades han till docent vid Leipzigs universitet 1867. Samma år fick han sin professur vid universitetet i Erlangen-Nürnberg och tillbringade sina sista fyra år vid universitetet i Tübingen. Han dog av sjukdom den 29 augusti 1873 i Schramberg, nära Tübingen. Han var gift med Marie Hankel.
Med Roch delade han hedern av att ha börjat popularisera Riemanns läror. I detta hänseende är hans arbete Die Eulerschen Integrale bei unbeschränkter Variabilität des Argumentes (1863) av vikt. Hans huvudarbete är Theorie der complexen Zahlensysteme (1867), en avhandling om komplex analys. Hans arbeten om funktionsteorin omfattar bland annat 1870-talets Untersuchungen über die unendlich oft oscillierenden und unstetigen functionen och hans artikel "Grenze" från 1871 för Ersch-Gruber Encyklopädie. Hans arbete för Mathematische Annalen betonade vikten av Besselfunktioner av det tredje slaget, och som senare var kända som Hankelfunktioner.
Hankels utläggning från 1867 om komplexa tal och kvaternioner är särskilt minnesvärd. Till exempel noterar Fischbein att han löste problemet med produkter av negativa tal genom att bevisa följande sats: "Den enda multiplikationen i R som kan betraktas som en utvidgning av den vanliga multiplikationen i R+ genom att respektera distributivitetslagen till vänster och höger är den som överensstämmer med teckenregeln." Vidare uppmärksammade Hankel den linjära algebra som Hermann Grassmann hade utvecklat i sin Extension Theory i två publikationer. Detta var den första av många hänvisningar som senare gjordes till Grassmanns tidiga insikter om rummets natur.
Av hans tillämnade matematikens historia utkom endast ett fragment, Zur Geschichte der Mathematik im Alterthum und Mittelalter (1874). Ur hans arvedel utgavs Die Elemente der projektivischen Geometrie (1875).
|