Biografi
Bakgrund och tidiga serier
Julie Doucet studerade som barn på en katolsk flickskola i Saint-Lambert, en förort till storstaden Montréal. Därefter läste hon i början på 1980-talet på konstskolan Cégep du Viex Montréal, där hon upptäckte den tecknade serien som kreativt medium. Därpå skrev hon in sig vid Université du Québec à Montréal, där hon studerade grafisk konst och måleri och avlade examen 1987.
Under studietiden började Doucet teckna serier, varav en handfull publicerades 1987 (alternativt redan 1985) i studenttidningen Tchiize. I efterhand har hon inte hållit dessa produktioner särskilt högt, eftersom de "var inte jag".
1988 startade Doucet tidningen Dirty Plotte, från början som ett fotokopierat seriefanzin. Hon tecknade och skrev om sitt eget liv och sina känslor, på såväl franska som engelska och kretsande kring seriefiguren "Julie". Dirty är engelska för 'smutsig' och 'snuskig', medan Plotte är kanadensisk-fransk motsvarigheten till det starkt vardagliga 'fitta'. Ordet syftar även på det engelska ordet plot, det vill säga 'komplott', 'konspiration', 'intrig' eller 'handling'. Doucet tyckte orden såg bra ut tillsammans och tänkte inte på hur titeln skulle tas emot, eftersom hon med ett egenkopierat fanzin inte vände sig till en bred publik.
1990-talet
Den första professionella publiceringen av Doucets serier gjordes 1989 i den amerikanska serieantologin Heck! Comic Art of the Late 1980's. Strax därefter började serierna plockas upp av amerikansk alternativpress via tidningar som Weirdo, Wimmin's Commix, Rip Off Comix och Real Stuff. Framför allt publiceringen i Weirdo ledde till att hon började uppmärksammas av seriekritikerna.
1990 började Doucets serier ges ut på förlaget Drawn and Quarterly, först i förlagets tidning med samma namn och senare i en egen tidning som gav nytt liv åt tidningsnamnet Dirty Plotte. Hon belönades 1991 med en Harvey Award som bästa nya förmåga (Best New Talent), samma år som hon även började publiceras i Frankrike hos förlaget L'Association.
Under 1990-talet flyttade Doucet upprepade gånger. Åren 1991–1992 bodde hon i New York, en tid hon skildrat i den självbiografiska serieromanen My New York Diary; serien publicerades först som följetong i de tre sista numren av Dirty Plotte och samlades 1999 till en egen volym i bokform. 1992 flyttade hon till Seattle, som just vid denna tid uppmärksammades för sina många konstnärliga uttryck inom skildra konstriktningar (se bland annat grunge och riot grrrl från samma landsända).
Åren 1995–1998 var Doucet bosatt i Berlin, varefter hon flyttade hem till Montréal. Hemma i Kanada gav hon ut det tolfte och sista numret av Dirty Plotte, varefter hon tog en paus från serieskapandet och från 1999 i första hand återgick till sin verksamhet som konstgrafiker.
Senare karriär
Doucet har senare blivit mer verksam som bildkonstnär och författare/poet. Hon har sedan slutet av 1990-talet i stor utsträckning lämnat serieskapandet bakom sig, även om hon vid ett antal tillfällen återkommit till mediet – bland annat i serielika "hybridverk" som 365 Days (2007) och My New New York Diary (2010). 2000 arbetade hon med The Madame Paul Affair, en verklighetsbaserad, nutida berättelse från Montréal som från början publicerades i den alternativa lokaltidningen Ici-Montréal.
Samtidigt utvidgade hon sitt verksamhetsfält till mera experimentella serier, vilket resulterade i en samling bilder som gavs ut 2001 under namnet Long Time Relationship. 2004 gav hon ut en illustrerad dagbok på franska (Journal) som återger händelserna under ett år i hennes liv och 2006 en självbiografi framställd i collageteknik (J comme Je). I december 2007 gav Drawn and Quarterly ut 365 Days: A Diary by Julie Doucet, en dagbok som tar sin början år 2002.
I en intervju 2006 i nyhetstidningen Montreal Mirror sade hon sig delvis ha pensionerat sig från serieskapandet av ekonomiska skäl, dels via en drift att gå vidare i sitt konstnärskap och dels på grund av dominansen av "manliga nördar" i serievärlden. Senare har Doucet dock medgett att läsarskaran för hennes serier successivt blev mer utjämnad mellan män och kvinnor. Mellan 2006 och (åtminstone 2018) producerade hon inga tecknade serier för publicering, delvis för att serieskapandet för henne kommit att kännas som ett jobb och därmed oinspirerande, delvis för att hon tröttnat på att den kanadensiska seriebranschen (fortfarande) var så mansdominerad. 2006 erkände hon dock att hennes inkomster då i stort sett fortfarande kom från hennes serieproduktioner.
Stil och påverkan
Bilder och historier
Doucets teckningsstil är/var huvudsakligen i en "underground"-inspirerad stil, med grova linjer och naivt tecknade figurer. Tecknandet var i stort sett självlärt, men bland hennes influenser har hon citerat Robert Crumb, F'murr och olika europeiska och mindre kända serieskapare. En stor del av hennes serier var vardagsrealistiska, självbiografiska – en beteckningen hon energiskt värjt sig emot – eller halvt självbiografiska, en del rena dagboksserier, och ofta mycket självutlämnande. Hon ägnade sig även åt rena humor- och satirserier i samma stil, och experimenterade med mer surrealistiska alster, ibland baserade på hennes egna drömmar. Även serier som var mestadels påhittade utgick ofta från någon detalj ur hennes eget liv.
Såsom titeln Dirty Plotte antyder har hon inte dragit sig från att visa det osminkade och burleska – från könsorgan och kroppsvätskor till amputerade nakenposer till experiment att som kvinna plötslig vara man. Hon har dock hävdat att hon aldrig är vulgär för vulgaritetens egen skull, men "Att vara hämmad inför sin egen kreativitet leder ingenstans". Hennes serieskapande har beskrivits som präglad av kontrasten mellan en vara att konsumera och det att vara en ofiltrerad människa – i synnerhet en kvinna. Serierna har därmed även setts som en protest mot det politiskt korrekta.
Återkommande har Doucets serier och hennes attityd beskrivits som feministisk, och hon ser kvinnlig jämställdhet som självklar. Men som kvinna kände hon sig inte helt bekväm i det feministiska "lägret", som för henne ofta framstått som för politiskt och aktivistiskt. Doucets seriers gränslöshet och medvetna överträdelser av samhällsnormer har ändå gjort att hon placerats i samma postpunkartade och feministiska attityd som Kathy Acker, Kathleen Hanna och Chris Kraus. Hon har även jämförts med namn som Chantal Akerman, Carolee Schneemann och Gertrude Stein.
Hennes betydelse
Doucet lämnade till stor del seriebranschen för att hon såg den som för mansdominerad. I slutet av 2010-talet var den dock allt mer präglad av kvinnliga serieskapare, i många fall inspirerade till en seriekarriär efter Doucets föredöme. Bland Québec-baserade kvinnliga serieskapare som erkänt Doucets påverkan eller arbetat i hennes anda finns Geneviève Castrée, Meags Fitzgerald, Line Gamache, Elise Gravel och Diane Obomsawin. Sylvie Rancourt arbetade delvis i Doucets stil redan på 1980-talet, med sina självutlämnande berättelser om sitt liv som strippa.
