Sankt Lars kyrka, Lojo

Sankt Lars kyrka
Kyrka
Kyrkan 2017
Kyrkan 2017
Land Finland Finland
Landskap Nyland
Ort Lojo
Trossamfund Evangelisk-lutherska kyrkan
i Finland
Plats Kyrkogatan 1, 08100 Lojo
 - koordinater 60°15′11″N 24°04′04″Ö / 60.25306°N 24.06778°Ö / 60.25306; 24.06778
Sittplatser 550  
Invigd 1490
Interiör (omkring år 1900)
Senmedeltida väggmålning

Sankt Lars kyrka är finländsk kyrkobyggnad som härstammar från slutet av medeltiden. Kyrkan ligger i Lojo i Nyland. Exakt datering diskuteras bland kyrkoforskarna. Enligt ett omfattande dendrokronologiskt forskningsprojekt som genomfördes 2003 byggdes den ungefär mellan åren 1470 och 1490. Kyrkan är helgad åt Sankt Lars.

Lojo kyrksocken är en av de västnyländska stamsocknarna som härstammar från 1200-talet. Lojo nämns enligt en osäker uppgift från 1600-talet första gången år 1323. Från Lojo avskildes Vichtis kapell i början av 1400-talet.

Socknens höga ålder innebär att stenkyrkan bör ha haft en föregångare, troligtvis i trä. Antagandet förstärks också av att det under kyrkgolvet har hittats mynt från Magnus Erikssons regeringstid. Sankt Lars kyrka är belägen nära den östra stranden av Lojo sjö. Kyrkan har sittplats för cirka 550 personer.

Exteriör och arkitektur

Kyrkan är Finlands tredje största medeltidskyrka efter Åbo domkyrka och Nådendals klosterkyrka, med sina 670 kvadratmeter i kyrkorummet. Sankt Lars kyrka är nästan dubbelt så stor som genomsnittliga finländska församlingskyrkor från samma tidsepok.

Liksom övriga medeltida gråstenskyrkor i Finland framträder Sankt Lars kyrka i Lojo så gott som utan några prydnader. Endast de av tegel uppförda gavlarna är medelst fördjupningar i murytan utsirade med kors och några enkla ornament i form av rundlar och horisontella ränder.

Sakristian

Sakristian byggdes samtidigt som den nuvarande kyrkan, men den färdigställdes dock först. Den är relativt stor, eftersom den har dimensionerats efter långhusets storlek.

Vapenhuset

Vapenhuset, som stod klart på 1490-talet och är exteriört anspråkslöst, är också stort, men det saknar gaveldekor. Snett ovanför dörren finns öppningen till en utomhuspredikstol. En sådan finns i många kyrkor i Egentliga Finland och Tavastland, men i Nyland har den bara bevarats i Lojo och i Sibbo gamla kyrka. Man når utomhuspredikstolen inifrån via trappan i vapenhusets sydvästra hörn.

Klockstapeln

Klockstapelns nedre del i sten härstammar från medeltiden. Den övre delen byggdes under ledning av den tyske byggmästaren Johann Friedrich Schultz runt år 1740. Av stapelns tre klockor är den äldsta, den mellanstora, gjuten i Tallinn 1594, den största 1624 i Lojo och den minsta 1740 i Stockholm. Den största klockan antas ha blivit gjuten av material från en äldre, sprucken klocka samt av ett järnparti på 400 kilo som erhållits som understöd från kronan.

Interiör

Kalkmålningnar

Det finns målningar på kyrkans alla väggar, ända in i sakristian och vapenhuset. Målningarna restaurerades först åren 1886 och 1889. Bilderna framträder i allmänhet gruppvis, så till exempel scenerna ur Moses och israeliterna historia, legenderna om Christoforos, Katarina, Daniel och madonnans föräldrar (Joakim och Anna), Yttersta domen och så vidare.

Kyrkans målningar donerades möjligen av Tönne Eriksson Tott, som var ståthållare på Raseborg 1490–1513 och vars vapen fanns på en glasmålning som tidigare suttit i kyrkan. Målningarna på väggarna täcktes med kalkfärg under 1700-talet och i början av 1800-talet för att öka ljusinsläppet.

Kyrkoherden krävde att även målningarna i långhusets valv skulle täckas över, då ”någon usel klåpare under svunna tider – – har smutsat ner kyrkans höga valv”. De täcktes dock aldrig över. Inställningen förändrades så småningom, och år 1886 togs alla målningar fram igen.

Nervanders restaurering

Arbetet leddes av Emil Nervander, och under arbetets gång kunde målningarna dateras till 1510-talet, baserat på det vapen bredvid korfönstret som hänvisar till biskop Arvid Kurck.

Modern forskning har påpekat att Nervanders ”restaurering” under 1800-talet orsakade stor förödelse i Finlands medeltida kyrkor. Nervanders hårdhänta metoder för att frilägga målningarna ledde till att den ursprungliga färgen förstördes och flagnade runtom på väggarna. Vid den tiden utgick Nervander också från tankesättet att skadade målningar skulle målas om för att se intakta ut. Han målade helt enkelt över dem eller använde sin fantasi för att fylla i luckorna, vilket permanent dolde eller förstörde de underliggande, ursprungliga medeltida färglagren. Detta har lett till att mycket av det besökare ser i Lojo kyrka i dag är en 1800-talstolkning, som har lagts direkt ovanpå de överlevande medeltida fragmenten.

Niemis restaurering

Målningarna restaurerades igen på 1950-talet under ledning av konservator Oskari Niemi. Dessa arbeten finansierades genom försäljningskampanjer och donationer. Det huvudsakliga målet för Oskari Niemis projekt under åren 1953–1957 var det motsatta: att göra skadan från 1800-talets restaurering ogjord. Nervander hade i grunden förändrat freskerna genom att lägga till kraftig, fantasifull oljebaserad färg och mörka konturlinjer på målningarna. Niemi skrapade minutiöst bort, blekte eller tog kemiskt bort mycket av Nervanders kraftiga övermålning för att frilägga resterna av de autentiska färglagren från 1510-talet som fanns därunder. Eftersom Nervanders färglager från 1880-talet under loppet av 70 år hade bundit sig kemiskt med det bräckliga, kalkartade medeltida al secco-underlaget, drog processen att ta bort 1800-talsfärgen ofta med sig de ursprungliga pigmenten från 1500-talet.

Moderna konservatorer noterar att i försöken att skala bort en ”falsk” historia kom 1950-talsprojektet därmed oavsiktligt att tunna ut och permanent nöta ner det lilla av det ursprungliga medeltida materialet som fanns kvar. Den kanske mest tekniska kritiken från moderna konservationsforskare rör de kemiska medel som användes under 1950-talet. Under de efterföljande årtiondena har dessa kemikalier från mitten av århundradet åldrats dåligt, vilket ibland har fått den ursprungliga medeltida putsen bakom 1950-talets fixeringsskikt att pulvriseras och flagna av inifrån och ut.

Kostymer och etnografi

De borgerliga kostymerna i målningarna tillhör senare hälften av 1400-talet och tiden för målningarnas utförande har anslagits till 1510–1522. Särskilt bildernas etnografiska värde är ganska stort, eftersom det visar hur hög som låg under denna tid gick klädd, men även i tekniskt avseende är de intressanta. Målarens namn är inte känt, men han har utan tvivel, varit konstnärligt begåvad och väl uppfyllt sin plikt gentemot den praktälskande katolska kyrkan, som var hans arbetsgivare.

Invigningskors

I kyrkan har alla 12 invigningskors bevarats.

Skulpturer

Tidpunkten för det stora triumfkrucifixets färdigställande uppskattas till slutet av 1400-talet, och det har sannolikt tillverkats i Åbo.

I kyrkan finns numera tre medeltida träskulpturer. En stor del av de inventarier med katolskt ursprung som hade överlevt reformationen togs bort från kyrkan under 1800-talet. En av kyrkans skulpturer föreställer Sankt Laurentius och finns i kyrksalen. En annan, svårt skadad träskulptur, finns i kyrkans sakristia och föreställer Sankt Martinus. I maj 2026 donerades ytterligare en träskulptur, troligen från 1400-talet, tillbaka till Lojo kyrka. Denna skulptur, som föreställer Sankt Stefanos, hade kastats bort från kyrkan på 1800-talet och då hamnat i privat ägo. Ägaren till skulpturen bestämde sig till slut för att donera den tillbaka till kyrkan.

Altartavlan

På kyrkans norra vägg finns en altartavla målad av Margareta Capsia, vilken donerades år 1738 av kyrkoherde Gregorius Arctopolitanus.

Takljuskronor

Kyrkans takljuskronor är samtliga donationer, två från Laxpojo gårds ägare och dennes dotter, en från Livlands guvernör Clas Tott.

Predikstolen

Kyrkan fick en ny predikstol omkring 1650, i samband med att ändringar gjordes i koret och den gamla, möjligen medeltida, predikstolen flyttades till sakristian. Den nuvarande predikstolen är från 1845 och har ritats av Jean Wik vid Intendentkontoret.

Altaren

Det medeltida altarskåpet togs bort 1662 för att ge plats åt en ny altaruppsats, i samband med uppbygget av ett nytt altare. Det nuvarande altaret med tillhörande altarring är formgivet av Pirkko Stenros och härstammar från 1987.

Orglar

Kyrkans nuvarande orgeln byggdes 1985 av Veikko Virtanens orgelbyggeri, som även byggde kororgeln 1986. Orgelns arkitektoniska utformning och orgelläktaren är ritade av arkitekt Ola Laiho.

Bilder

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från finskspråkiga Wikipedia, Lohjan Pyhän Laurin kirkko, 19 maj 2026.

Noter

  1. ↑ Palola, A.-P: Yleiskatsaus Suomen keskiaikaisten seurakuntien perustamisajankohdista (Översikt över grundläggandet av de medeltida församlingarna i Finland), Faravid 18-19 (1994/1995), s. 91, Finlands medeltidsurkunder III, Helsingfors 1921, nr 2085
  2. ↑ ”Lohjan Seurakunta”. Arkiverad från originalet den 13 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171013013450/https://www.lohjanseurakunta.fi/659-tekniset-tiedot. Läst 12 oktober 2017.
  3. ↑ Immonen, Visa (2010). ”Medievalisms with a Difference: Estonia and the Finnish Pre-War Tradition of Antiquarian Art History” (på engelska). Kunstiteaduslikke Uurimusi (Tallinn) 19 (3/4). https://www.proquest.com/docview/1560897240?sourcetype=Scholarly%20Journals. Läst 19 maj 2026.
  4. 1 2 Hanka, H (2001). ”Restoration of Medieval Wall Paintings in Finland — History, Philosophy, and Practice”. Taidehistoriallisia tutkimuksia (University of Jyväskylä): sid. 22, 45–63.
  5. ↑ Jari Pietiläinen (17 maj 2026). ”Harvinaisuus | Yli 500-vuotias pyhimysveistos palasi Lohjan kirkkoon – “Kouraisevaa ajatella, että patsas tulee kotiin”” (på finska). Länsi-Uusimaa. https://www.lansi-uusimaa.fi/paikalliset/9455272. Läst 19 maj 2026.

Källor

Vidare läsning

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Sankt Lars kyrka, Lojo.