Rekonstruktion av menapiskt hus i Destelbergen i Belgien.Mont Cassel, menapiernas huvudort. Karta över norra delen av romarriket år 70 efter Kristus, som bland annat visar menapiernas land i nuvarande Belgien.
Menapier (latin: Menapii) var en keltisk-germansk blandfolkgrupp i det belgiska Gallien, vilket besegrades år 52 f.Kr. av romarna under Julius Caesar under det galliska kriget.
Huvudorten var Castellum Menapiorum, det nutida Cassel i norra Frankrike.
Historik
Före Caesars erövring av Gallien, sannolikt långt före, korsade germanska stammar Rhen och blandade sig med kelterna som troligen hade bott där i omkring 300 år. Menapierna var en av de resulterande keltisk-germanska stammarna.
Menapierna bosatte sig ursprungligen på ömse sidor om Rhen, men år 55 f.Kr. drevs de bort från högra stranden av usipeterna, som i sin tur hade drivits bort av sveberna.
Menapierna var del av den belgisk allierad styrka, som besegrades av Julius Caesar år 57 före Kristus, till vilken de bidrog med 9.000 man. Året därpå ställde de sig på veneternas sida mot Caesar. Denne segrade återigen, men menapierna och morinerna vägra att ingå fredsavtal och fortsatte att slåss efter att ha dragit sig tillbaka till skogarna och träsken. Menaperna anslöt sig till Ambiorix uppror 54 före Kristus, vilket ledde till att Ceasar skickade in fem legioner och slutligen besegrade dem. Han satte därefter in sin allierade, atrebaten Commius, att kontrollera dem.
Kultur
Menapierfolket var bofasta och levde på boskapsskötsel och jordbruk. De bosatte sig inte i sammanhängande byar, utan på enskilda gårdar, som de vanligtvis byggde på så kallade "donken", sand- eller leråsar som reste sig några meter över omgivande vattendrag, sjöar och träsk och därmed utgjorde skydd vid översvämningar.
