Tidningen 1923 och grundades av anarkisten Eugène Merle. Under tidningens tidiga år var den ett verktyg för vänsterradikala idéer, något som i längden inte visade sig ekonomiskt hållbart. Under 1920-talet bytte den ägarskap och politisk inriktning fem gånger, och upplagesiffrorna var endast undantagsvis över 100000 exemplar per nummer.
1930-talet
1930 såldes Paris-Soir till affärsmannen Jean Prouvost, som 1924 köpt tidningen Paris-Midi och lyft dess upplaga från 4000 till 80000 exemplar per utgivningsdag. När Prouvost köpte Paris-Soir hade den en upplaga på 60000, medan den tio år senare var Frankrikes största dagstidning och med en upplaga på över miljonen. Vid denna tid ägde Prouvost även damtidningen Marie Claire (grundad 1937) och bildtidningen Match (återlanserad 1938; se även Paris Match); även dessa två tidningar hade miljonupplagor.
I samband med Prouvosts övertagande av tidningen bytte den omedelbart politisk profil. Den utvecklades snabbt till en populistisk kvällstidning med en tydligt konservativ profil; den var dock mer antifascistisk än många andra tidningar kopplade till den tidens politiska höger i Frankrike. Prouvost försökte förnya formen och innehållet genom att introducera inslag som länge varit standard i amerikanska och brittiska dagstidningar, inklusive korsord, tecknade serier, bildjournalistik och material riktat till en kvinnlig läsekrets. Tidningens politiska linje i förhållande till spanska inbördeskriget, Fascismens Italien och Hitlers Tyskland har varit föremål för omfattande kritik, men 1938 publicerade man ändock en artikel om det tyska koncentrationslägret i Dachau.
Paris-Soirs tidningsbyggnad på 37 rue du Louvre togs över av Le Figaro.
Strax före andra världskriget hade Paris-Soir en upplaga på 2,5 (eller uppemot 3) miljoner exempar, den vid denna tid största upplagan för en dagstidning i Europa. Tidningen vände sig till en mer allmän målgrupp än de utpräglade "kvalitetstidningarna" Le Figaro och Le Temps. 1934 flyttade man redaktionen till ett nybyggt hus vid 37 rue du Louvre, där numera Le Figaro har sina redaktionslokaler.
22 december 1935 kom det första söndagsnumret av tidningen, under namnet Paris-soir Dimanche. Denna upplaga lades ner i september 1939.
Andra världskriget, nedläggning
I juni 1940 ockuperades Paris av Nazityskland. Paris-Soir, vars tryckeri då beskrevs som ett av det mest moderna i Europa, var den enda franska tidning som närmast omgående beslagtogs av ockupationsmakten. Därefter utkom tidningen under tysk översyn från 22 juni 1940 och fram till 17 augusti 1944, med Pierre Mouton som chefredaktör.
Samtidigt flyttade tidningens ägare Jean Prouvost redaktionen från Paris och till Vichy-Frankrike, utanför den tyska ockupationszonen. Där fortsatte utgivningen av en separat version av tidningen i städerna Clermont-Ferrand, Lyon och Marseille (alternativt Lyon, Marseille och Toulouse), fram till åtminstone 1943 då även södra delen av Frankrike ockuperats av Nazityskland. Albert Camus arbetade som redigerare för Paris-Soir mellan mars och december 1940.
Efter den allierade landstigningen i Normandie 1944 återvände många redaktionsmedlemmar diskret till Paris. Innan striderna om Paris upphört den 20 augusti hade journalister och stridande i den franska motståndsrörelsen ockuperat Paris-Soirs byggnad. Därefter trycktes tidningarna Popular, Le Franc-Tireur, Combat, Le Parisien Libéré, alla med kopplingar till motståndsrörelsen på Paris-Soirs tryckpressar. Tidningsbyggnaden ockuperades av Ce Soir, Libération och den dåtida Nationella fronten. Den befintliga redaktionsledningen på Paris-Soir arresterades samtidigt av de Gaulles styrkor, samtidigt som Prouvost gick under jorden för att undvika arrestering. Tidningens arkiv bevarades dock.
Efterspel
Medarbetare i Paris-Soir startade 1944 den nya tidningen France-Soir, och Prouvost själv grundade 1949 Paris Match.
Upplaga
Nedan listas urval av upplagesiffror från olika år.
