Persontecknet för Donald Trump inspirerat av hans frisyr.
Persontecken är inom dövkultur och teckenspråk ett tecken som är unikt identifierande för en person, det vill säga en typ av egennamn. En tydlig skillnad mot namn i talade språk är att persontecken inte används för att adressera en person eller påkalla dennes uppmärksamhet. Funktionen är i stället att kunna konversera om en person. Förutom att fungera som namn kan ett persontecken också signalera att en person har blivit upptagen i dövgemenskapen.
Eftersom få döva barn har två döva föräldrar är det ovanligt att man får sitt persontecken från sina föräldrar. Vanligare är att få sitt persontecken från kamrater i skolan. Döva och personer som på annat sätt finns i anslutning till dövgemenskapen, till exempel hörande lärare, är av naturliga skäl de som främst får persontecken, men även för kända levande och historiska personer skapas persontecken, liksom för en del fiktiva karaktärer.
Historik
Avsaknaden av skriftliga källor gör det svårt att skriva historik över persontecken. De äldsta kända persontecknen är från den franska dövskolan Institut National de Jeunes Sourds de Paris för lärarna Charles-Michel de L'Épée, Jean Massieu och Laurent Clerc. Från Pennsylvania i USA finns belägg från 1820- och 1830-talen för att lärare och elever givits persontecken. Det har föreslagits att persontecken uppstår naturligt när många döva samlas i samma miljö, till exempel på dövskolor, eftersom tecknen är ett effektivt sätt att referera till en person.
Det är inte känt hur gammalt bruket av persontecken är i Sverige. Man tror att det blev allmänt i samband med att internatskolor för döva inrättades under 1800-talet. Äldre elever fungerade som faddrar för de nyintagna och skapade i många fall persontecken för dem. Bland det äldsta kända svenska tecknen är ett för Pär Aron Borg, grundare av Manillaskolan. I elevmatriklar från Läroanstalten för överåriga döva i Vadstena finns persontecken för 200 av 323 elever intagna åren 1883–1902 beskrivna. Dessa är de äldsta skriftligt dokumenterade persontecknen i Sverige.
Bildande
I de flesta döva gemenskaper verkar beskrivande tecken som utgår från utseende eller personliga egenskaper vara den vanligaste grunden för bildande av persontecken. Ett tydligt undantag är i amerikanskt teckenspråk, där det så kallade arbiträra namngivningssystemet (engelska: arbitrary naming system) dominerar. I detta system utgår man från initialbokstaven till personens engelska namn för att bilda ett unikt persontecken. I japanskt teckenspråk bildas persontecken med utgångspunkt från det skrivna släktnamnet.
Språkvetaren Tomas Hedberg, själv döv, genomförde under 1980-talet en omfattande katalogisering av persontecken i svenskt teckenspråk och deras ursprung. I hans material ingick över 3000 tecken, varav han hade samlat in etymologiska förklaringar till 1108 stycken. Han listade sex olika klasser: utseende, beteende, liknelse, social tillhörighet, nummer och namn. Hedberg beskriver hur persontecknen ofta är så abstrakta att det inte går att säkert utröna ursprunget utan att fråga dem som var med i samband med att det bildades. De flesta persontecknen blir alltså enbart förknippade med personen de refererar till.
Utseende som grund för persontecken kan vara allt från en detalj i personens klädsel eller frisyr till ett utmärkande ansiktsdrag. Formen har lång historia i svenskt teckenspråk; Gunnar Fondelius listar i en artikel från 1916 en rad exempel översatta till svenska: Röd-bak-örat, Uppstrukna håret, Smala kinden, Randiga byxan, Röda rosetten, Darrande örat och Blåprickiga blusen. I ovan nämnda elevmatriklar från Vadstena framstår 182 av 200 tecken som utseendebaserade.
Beteende är en annan traditionell grund persontecken bland svenska döva. Det kan handla om en återkommande gest eller handling. Senare författare har också fört persontecken baserade på intressen hit. I en enkätundersökning bland svenska döva från 2017 framkom att persontecknens upphov gradvis har gått från att vara mestadels utseendebaserade till att majoriteten under 2010-talet var baserade på beteende.
Liknelse kan ses som en variant av de två förra grupperna och innebär att i stället för att direkt teckna utseendedraget eller beteendet så blir persontecknet något som delar samma egenskap. Hedberg lyfter här en person med krulligt hår som fick tecknet får och en person som bar ett äldre tecken för apa för att han var duktig på att klättra i träd.
Social tillhörighet kan inkorporeras på flera olika sätt. Hedberg nämner här exempel på persontecken härledda från yrke, geografisk bakgrund och familjebakgrund. Han grupperar också ärvda persontecken här.
Nummer som grund för persontecken är en tradition som härstammar från internatskolor för döva där intagningsnummer eller skåpnummer tilldelades alla nya elever. Denna typ av persontecken finns belagd från bland annat England, Frankrike, Australien och USA och i Sverige har denna typ använts på dövskolan i Lund. Sedvänjan att bilda persontecken utifrån nummer verkar dock till stor del ha dött ut i dessa länder.
Namn är som nämnts den vanligaste grunden för bildande av persontecken i amerikanskt teckenspråk genom så kallade initialtecken. Detta sker genom att första tecknet representerar initialbokstaven för bärarens förnamn. Namn som grund, främst släktnamnet, är vanligt i Japan. Exempel på liknande bruk finns från Kina. Andra sätta att bilda tecken utifrån namn är genom att man bildar persontecknet utifrån ord som i det talade språket liknar eller är identiska med bärarens namn. Till exempel tecknet sten för en person med förnamnet Sten, fin för någon som heter Josefin eller mer abstrakta associationer som blomma för en person med efternamnet Florén.
Förutom handrörelserna som bildas enligt ovan nämnda principer är ansikte och mun viktiga komponenter i persontecken. Ofta återger munnen hela eller delar av personens namn samtidigt som man utför handrörelserna, men andra mun- och ansiktsrörelser förekommer i vissa persontecken.
Byte och utveckling av persontecken
En person kan ha flera persontecken under sin livstid. Det kan finnas flera anledningar till bytet, men ofta handlar det om en förändring av social status eller sammanhang. En mindre radikal typ av förändring är persontecken som utvecklas över tid, precis som andra tecken i språket kan förändras över tid.
Om man flyttar eller av annan anledning blir del av en ny gemenskap kan det tidigare tecknet vara för likt en annan persons tecken eller kännas fel på annat sätt och det händer att den nya omgivningen byter ut det till ett i deras tycke mer passande. I amerikansk forskning har det uppmärksammats fall där delar av persontecknet har förändrats i samband med befordran och kvinnor vars persontecken efter äktenskap fått drag av makens persontecken. Från Sverige finns exempel på kvinnor som bär sin makes namn med tillägget fru, även om de burit ett annat tecken före giftermålet.
I japanskt teckenspråk har bäraren ofta smeknamn som komplement till sitt fullständiga persontecken. I amerikanskt teckenspråk är persontecknet, tvärtemot traditionen i det talade språket, konstant oavsett formalitetsnivå. Även i svenskt teckenspråk gäller samma sak. Persontecken kan vid jämförelse med namn i talad svenska likna smeknamn eller öknamn, men tvärtemot smeknamn så används persontecken genomgående som benämning för personen på teckenspråk, oavsett om sammanhanget är vardagligt eller formellt.
