| Ländryggssmärta | |
| Latin: lumbago, lumbodynia | |
| Ryggraders kurvatur skiljer sig över olika områden. Detta har innebörd för vilka skador som är vanligast i vilka regioner. | |
| Klassifikation och externa resurser | |
|---|---|
| ICD-10 | M54.5 |
| ICD-9 | 724.2 |
| Medlineplus | 007422 007425 |
| eMedicine | pmr/73 |
| MeSH | svensk engelsk |
Ländryggssmärta definieras som smärta någonstans i området mellan nedersta revbenet och alldeles under skinkorna (glutalvecken). Akut ländryggssmärta, ofta kallat ryggskott, avser symtom som varat kortare än sex veckor; besvär som pågått mellan sex och tolv veckor kallas subakuta och längre än tolv veckor kallas långvariga (tidigare kroniska).
Det beräknas att cirka fyra av fem vuxna någon gång haft ländryggssmärta. Besvären är vanligast i åldrarna 35–55 år. Omkring 75 % av dem som haft akuta besvär uppges få recidiv, och även om akuta besvär ofta går över spontant utvecklar cirka 2–7 % långvariga besvär. Fortfarande är ryggproblem, tillsammans med nackproblem, det diagnosområde som tillsammans med psykiatriska diagnoser orsakar mest sjukfrånvaro i Sverige.
Ryggsmärta finns beskriven redan tidigt i historien, men sambandet mellan den vanligaste formen av ryggsmärta, förändringar i ryggradens strukturer och diskbråck fastställdes först på 1930-talet. Tidigare ansågs ryggsmärta oftast vara reumatisk, och längre tillbaka i historien trodde man att den orsakades av onda andar. Fram till 1980-talet rekommenderades vila som den bästa behandlingen, något som det numera avråds från.
Ländryggssmärta klassificeras antingen som specifik eller ospecifik. I de allra flesta fall räcker anamnes och klinisk undersökning hos vårdcentralsläkare eller sjukgymnast/fysioterapeut. Sjukgymnaster/fysioterapeuter är i Sverige oftast förstabedömare vid ländryggssmärtor.
Med specifik ländryggssmärta avses verifierbara sjukdomar som medför smärta. Exempelvis:
Det vanligaste är att specifik orsak inte påvisas vilket gör att ryggsmärtan betecknas som ospecifik. Ca 90 % av akut smärta är ospecifik och bland personer som har kvarstående besvär efter 3 månader beräknas ca 70 % ha ospecifika ryggbesvär. Ospecifik ryggsmärta beror på besvär från muskler, leder och ledband. Ospecifik ryggsmärta påverkas av psykologiska faktorer som smärträdsla och rörelserädsla, ångest och depression, samt sociala faktorer som krav på arbetsplatsen, låg arbetstillfredsställelse, och påverkad socioekonomisk tillvaro.
Akut ländryggssmärta är ländryggssmärta som varat mindre än 3–6 månader. Långvarig ländryggssmärta är smärta som varat mer än 3–6 månader. Övergången från akuta besvär till subakuta och långvariga besvär har visat sig hänga samman med psykosociala faktorer. Låg arbetstillfredsställelse och litet socialt stöd på arbetsplatsen har visats öka risken för ryggbesvär. Systematiska litteraturgenomgångar har påvisat stark evidens för att psykosociala faktorer spelar en viktig roll vid långvariga ryggbesvär och arbetsförmåga och måttlig stark evidens för att psykosociala faktorer har betydelse tidigare i förloppet. När det gäller arbetsfrånvaro på grund av ländryggsbesvär har psykosociala faktorer med få undantag visat sig vara av största vikt. En omfattande litteraturgenomgång har visat att psykosociala riskfaktorer för utvecklandet av långvariga ryggbesvär är oro, depression och somatisering.
Förekomst av vissa tecken, så kallade röda flaggor, kan indikera behov av vidare undersökningar av eventuellt allvarliga eller på andra sätt behandlingskrävande åkommor:
Vissa tecken, som kallas gula flaggor, kan indikera behov av ökade insatser för att undvika att personen utvecklar långvarig smärta:
Magnetkameraundersökning kan övervägas vid oklar diagnos eller vid förekomst av varningsflaggor:
Syftet med bilddiagnostik är att utesluta sjukdomar. Användandet av slätröntgen i detta syfte har dock ifrågasatts av ett antal radiologer i denna artikel i Läkartidningen: "Ländryggsröntgen ger falsk säkerhet och ringa nytta för patienten". De menar att röntgen inte kan diagnostisera vare sig diskbråck eller spinal stenos. Även att skelettmetastaser och infektiösa eller inflammatoriska förändringar är svåra att påvisa i tidigt skede diskuteras, samt att frakturer utan kotkompression och stressfrakturer är svåra att upptäcka. De menar att röntgen bör ersättas med magnetkameraundersökning) och datortomografi.
Sambanden mellan fynd på röntgen eller MR och aktuella besvär är oftast svaga eller obefintliga. Det kan vara frestande att förklara besvären från bilddiagnostiken som orsak till ryggsmärtan trots frånvaro, även om det går emot aktuell forskning. Exempel på röntgenfynd som ofta förekommer hos människor med ospecifik ländryggssmärta, men där klinisk relevans inte kunnat fastställas
Då förändringarna beskrivna ovan är permanenta finns risk att patienter uppfattar sig ha ett obotligt ryggproblem, vilket kan öka risken för långvariga problem. För att undvika att patienten "stämplas" med en sannolikt ovidkommande diagnos bör tid läggas på att förklara förändringarnas "ofarlighet".
Några exempel på refererad smärta som kan upplevas komma från ryggen, men som i själva verket kommer från andra organ:
Vanliga symtom är smärta och stelhet. Smärtan påverkas i regel av aktiviteter och positioner. Vilka rörelser och positioner som gör ont kan variera. Ibland kan det göra ont i ryggen vid hosta och nysning. Smärtan kan upplevas bandformat över hela ländryggen, i mitten eller på ena sidan. Ibland kan smärta stråla ut i skinkor. Ibland kan vissa rörelser utlösa huggande smärtor.
Akut lumbago, i vardagligt tal kallat ryggskott, har i regel ett godartat förlopp. Den akuta smärta avtar oftast inom 7–10 dagar, och de flesta är återställda inom cirka 6–8 veckor. Rekommendationer innefattar att vara så fysiskt aktiv som möjligt, undvika längre perioder av sängläge och återgå till normala aktiviteter så snart det går. Tillståndet kan i regel hanteras med egenvård utan behov av medicinsk behandling.
Det finns ett stort antal föreslagna behandlingar, men den vetenskapliga evidensen för deras effektivitet är generellt svag. Prognosen är sämre vid tidigare akuta episoder som inte gått över helt mellan tillfällena, eller vid tidigare långvariga episoder. Förekomst av så kallade gula flaggor (psykosociala riskfaktorer) anses öka risken för långvariga besvär, och tidiga åtgärder rekommenderas för att minska denna risk,även om evidensen för att sådana insatser faktiskt förebygger långvarig smärta är begränsad.
I en randomiserad, placebokontrollerad studie (RCT) publicerad 2018 rekryterades 202 patienter med akut ländryggssmärta och hög risk att utveckla långvariga besvär. Studien undersökte om ett intensivt utbildningsprogram om smärta kunde minska risken för långvariga problem, men fann ingen kliniskt meningsfull skillnad jämfört med förstahandsåtgärder enligt riktlinjer, såsom att hålla sig aktiv, undvika sängläge och återgå till normala aktiviteter så snart som möjligt.
En randomiserad kontrollerad studie, publicerad i The Lancet 2024, undersökte om ett gradvis ökande gångprogram i kombination med patientutbildning kunde minska risken för återkommande episoder av ländryggssmärta hos tidigare inaktiva personer. Studien fann en viss minskning av återfall jämfört med sedvanliga råd, men resultaten gäller främst den studerade gruppen och åtgärdens effekt vid högre aktivitetsnivåer är oklar.
Utöver kliniska riktlinjer för behandling har även internationella expertgrupper tagit fram rekommendationer på systemnivå. I en serie om tre artiklar i The Lancet 2018 föreslogs följande tio åtgärder för att förbättra hanteringen av ländryggssmärta:
När det gäller sjukskrivning på grund av ryggbesvär vet man att ju längre sjukfrånvaro desto sämre prognos. Mindre än 50% av dem som varit sjukskrivna längre än ett halvår återkommer i arbete. Hur smärta i ländryggen förstås, hanteras och upplevs har en central roll i utvecklandet och bibehållandet av långvarig smärta i ländrygg. Förklaringsmodeller som ges runt ryggsmärta kan påverka smärtan negativt. I studier har det visats latino-amerikanska immigranter och aboriginer i Australien, på grund av biomedicinska förklaringsmodeller ändrat uppfattning om ryggsmärta. Innan hade personerna sett ryggsmärtan som ett ofarligt tillstånd, som en del av livet, till något som krävde uppmärksamhet och vård. Detta medförde att smärtan i ryggen blev ett större problem än det var innan. Ett stort problem globalt är överanvändande av behandling av låg kvalitet och underanvändande av behandling med hög kvalitet.
Smärta i ryggen medför lidande och funktionsnedsättning för dem som drabbas, och till stora samhällskostnader i form av produktionsbortfall, ekonomisk ersättning till individer som inte kan arbeta fullt ut, och kostnader inom sjukvården. Mellan 60 och 70 procent av befolkningen drabbas någon gång under livet. Problemen är ofta långvariga – ryggvärk är den tredje vanligaste enskilda diagnosen bland alla långa sjukskrivningar.
Vissa grupper i arbetslivet upplever mer smärta, värk eller obehag i ryggen än andra. Det visar en forskningsgenomgång från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). Rapporten ger kunskap om vad som bör beaktas i arbetsmiljön för att så långt som möjligt undvika ryggproblem, till exempel genom förebyggande arbete.
Dessa grupper utvecklar mer ryggbesvär än andra, enligt SBU:s rapport:
Arbetsmiljölagen kräver att arbeten ska vara tillgängliga för alla. Det innebär bland annat att problemen ska lösas genom förbättring av arbetsmiljön snarare än genom urval av arbetskraft. Kvinnor och män med likartade arbetsvillkor utvecklar ryggbesvär i lika hög grad.
I vissa arbetsmiljöer har människor mindre besvär från ryggen:
Enligt artikel publicerad i The Lancet 2018 vilar de flesta interventioner för att förebygga ryggsmärta, som arbetsplatsutbildning och ergonomiska möbler med mera, på svag evidens.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||