Sijo (Hangul: 시조; Hanja: 時調) är en koreansk diktform, oftast använd som sångtext till enkla melodier. Diktformen är relaterad till de japanska haiku och tanka och består av tre rader med 14-16 stavelser i varje. Varje rad innehåller fyra grupper av stavelser som ska vara tydligt åtskilda de andra grupperna, men samtidigt flyta bra tillsammans.
En sijo består som nämnt ovan av tre rader, med ett bestämt antal stavelser i varje rad.
Stavelserna ska vara grupperade så här:
Den första raden introducerar en idé eller koncept, den andra raden utvecklar temat eller presenterar ytterligare ett, och den tredje levererar en ironisk twist eller upplösning.
Sijo sträcker sig tillbaka till den senare delen av Koryodynastin (918–1392) och refererade då till populära, kortare sånger men kom att populariserades under Joseondynastin (1392–1897) i den form som används idag. En av de saker som gjorde formen så populär var att den skrevs i hangul ("koreanska tecken") som utvecklades under 1400-talet, istället för hanja ("kinesiska tecken") som majoriteten av de officiella dokumenten under denna tid var skriven på.
På 1500-talet var de flesta som skrev och framförde sijo kisaeng, kvinnor som utbildats i bland annat konst och musik för att underhålla rika män. Den främsta sjio-poeten från denna tid anses vara Hwang Jini (황진이/黃眞伊).