En sociokrati (av latinets socius, 'sällskap', och grekiskans kratein, 'att styra') är en typ av statsskick, styrelseform och socialt system. Det centrala i det sociokratiska beslutsfattandet är att alla blir hörda och ger samtycke vid varje beslut som görs. Det är inte identiskt med en snäv tolkning av konsensusbeslut, där alla gemensamt ligger bakom alla beslut men ingen garanti finns för att alla får ge sin åsikt. I sociokrati trycks istället tydligare på möjligheten att göra invändningar mot beslutsförslaget.
Den bokstavliga innebörden av termen sociokrati är 'kamraternas styre'. Ordleden är socio (från latinets socius – som betyder 'följeslagare', eller 'vän') och suffixet -krati – (från den forntida grekiskans κρα τος, kra tos, med betydelsen 'makt' eller 'styre'.
Alla inblandades uttryckliga samtycke ingår i den sociokratiska tanken. Denna tanke är därmed kopplad till en mer aktiv samtyckesprincip. Meningen med detta enligt vissa mer utvecklade demokratiska styrelsesätt är att fler blir inblandade i besluten och att fler deltagares kreativitet därmed blir synlig. Det sociokratiska beslutsformatet försöker motverka den sociala principen där vissa personer i praktiken syns och hörs mer, tar plats och visar sin dominans på olika sätt, baserat på deras olika personlighet.
Om det skulle visa sig att någon av de personer som deltar i beslutsfattandet inte kan acceptera beslutsförslaget, och alltså gör en invändning, försöker man förbättra förslaget till dess att det inte längre finns någon invändning. Ett beslut kan således inte fattas så länge det finns invändningar. Eftersom varje individ blir hörd i den sociokratiska processen blir besluten väl förankrade.
Förutom samtycke bygger sociokrati på cirklar (eller kretsar från nederländskans kring). En cirkel är en självstyrande grupp av människor som delar en gemensam målsättning (meningsfulla invändningar är relaterade till cirkelns målsättning). Relevanta cirklar är sammankopplade med varandra via dubbla länkar (två personer som utses av vardera cirkeln). Personer utses till olika roller i öppna val (som inte sker genom majoritetsröstning utan genom samtycke).
Det sociokratiska systemet är också ett "plattare" och mer icke-hierarkiskt styrelsesätt, genom att alla deltagarna har lika stor chans att påverka varje beslut.
Begreppet sociokrati myntades 1851 av den franske positivistiske filosofen och sociologen Auguste Comte, ursprungligen som en vetenskaplig metod och socialt ideal. Comte förslot att man skulle tillämpa ett vetenskapligt förhållningssätt till samhället, där stater skulle styras av en grupp forskare som är experter på samhället (som han kallade sociologer). Enligt hans uppfattning skulle denna framtid, även om den ännu inte är genomförbar, vara oundviklig.
Cirka 30 år senare kom geologen och sociologen Lester Frank Ward att utveckla tankarna vidare. I hans tänkande var sociokratik en beskrivning av hur människor kunde styra baserat på sina relationer med varandra. I stället för att ha sociologer i centrum, ville han ge mer makt och ansvar till individen, och han föreställde sig sociologer i en roll som forskare och konsulter
1926 grundade den nederländska reformisten och kväkaren Kees Boeke en internatskola baserad på principen om samtycke. Personal och studenter behandlades som likvärdiga deltagare i den strukturella styrningen av skolan, alla beslut var tvungna att vara acceptabla för alla. Han byggde denna version av sociokrati på kväkarnas principer och praxis, och beskrev sociokrati som en demokratiutveckling i sin essä "Demokrati som den kan vara" från 1945.
På 1970-talet gjordes en ytterligare utvecklingar och tillämpningar av sociokratiska principer, även denna gång i Nederländerna. Denna gång kom det från Gerard Endenburg, även han kväkare och en gång elev i Boekes skola. Endenburg ville tillämpa sociokrati i sin familjs företag, Endenburg Elektrotechniek. Han skapade och utvecklade Den Sociokratiska Cirkelmetoden (senare blev den sociokratiska metoden), där han integrerade Boekes form av sociokrati med ingenjörskonst och cybernetik. 1978 grundade Endenburg Sociocratisch Centrum i Utrecht (som senare blev Sociocratic Center i Rotterdam), som ett sätt att främja sociokrati i och utanför Nederländerna. Sedan 1994 är organisationer i Nederländerna som använder detta styrelsesätt undantagna från det rättsliga kravet att ha ett arbetarråd.
I modern tid har de sociokratiska tankarna även spritts utanför den nederländskspråkiga världen. 2007 släppte Sharon Villines och John Buck sin bok We the People, vilket gjorde det sociokratiska begreppet tillgängligt även i den engelsktalande världen. 2014 initierade James Priest och Bernhard Bockelbrink en samling utbildningsresurser runt de sociokratiska idéerna, även fritt tillgängliga under Creative Commons-licenser.
I Sverige har flera föreningar och andra organisationer kommit att anamma de sociokratiska principerna. De är grunden för det demokratiska styrelsesättet på Holma folkhögskola.