Sonderweg (tyska: [ˈzɔndɐˌveːk]; "särskild väg") är en omdiskuterad historieteoretisk modell som hävdar att Tysklands väg till modernisering under 1800-talet var unik och avvikande i jämförelse med andra västeuropeiska länder, framför allt Frankrike och Storbritannien. Modellen har bland annat använts för att förklara varför Tyskland under 1900-talets första hälft utvecklades till en totalitär diktatur, vilket kulminerade i Tredje riket, Generalplan Ost och Förintelsen. Nazismens framväxt var, enligt denna teori, inte en historisk slump, utan resultatet av en strukturell och politisk utveckling som påbörjats långt tidigare, inte minst under inflytande av den preussiska kulturen, militarismen och det så kallade junkerväldet.
Sonderweg-teorin utvecklades och populariserades under 1970- och 1980-talen av den så kallade Bielefeldskolan, en grupp historiker verksamma vid universitetet i Bielefeld i dåvarande Västtyskland. De mest tongivande forskarna bakom modellen var historikerna Hans-Ulrich Wehler och Jürgen Kocka, vilka använde en tvärvetenskaplig metod djupt influerad av sociologen Max Weber för att försöka förklara Tysklands väg mot nazismen. De har främst pekat på fyra strukturella faktorer under det tyska kejsardömet (1871–1918) som banade väg för fascismen:
Ordet Sonderweg kom efter andra världskriget att få en ny betydelse inom tysk historieskrivning. Under 1800-talet och fram till första världskrigets slut användes begreppet i positiv mening av tyska historiker och nationalister. De hävdade med stolthet att Tysklands "särskilda väg" – en stark, centraliserad monarki kombinerad med en effektiv välfärdsstat – var överlägsen Västeuropas "dekadenta, splittrade och materialistiska" parlamentariska demokratier. Efter 1945 kom begreppet således att användas om de demokratiska bristerna i den tyska moderniseringprocessen och för att förklara Tredje rikets uppkomst.
Sedan den tyska historikerstriden på 1980-talet har Sonderweg-tesen utsatts för omfattande kritik, och de flesta moderna historiker betraktar den i dag som alltför förenklad. Kritiken kan sammanfattas i tre punkter:
Vissa kritiker menar att teorin i grunden härstammar från en litterär observation gjord av den franske författaren Germaine de Staël. 1810, i bokverket De l’Allemagne ("Om Tyskland"), liknade hon den tyska kulturen vid ett Janusansikte, blickande både framåt och bakåt, det vill säga samtidigt både progressiv och reaktionär.