Starlink är ett system för satellitinternet som utvecklas av det amerikanska rymdföretaget SpaceX och tillhandahålls genom dotterbolaget Starlink Services, LLC. Systemet består av en satellitkonstellation i låg omloppsbana och ett marksegment med användarterminaler och markstationer. Satelliterna förmedlar datatrafik mellan terminalerna och det markbundna internet; nyare satelliter kan även kommunicera med varandra genom optiska länkar. Den låga omloppsbanan ger kortare fördröjning än traditionellt satellitinternet via geostationär omloppsbana.
Starlink presenterades offentligt 2015, de första prototypsatelliterna sköts upp 2018 och utbyggnaden av konstellationen inleddes 2019. En offentlig betatjänst öppnades 2020 och följdes av kommersiell utbyggnad i ett växande antal länder. Tjänsten riktades ursprungligen främst till hushåll och verksamheter i områden där markbundet bredband saknas eller är otillräckligt, men har senare utvidgats till bland annat fartyg, flygplan och fordon.
SpaceX har också utvecklat satelliter som kan ansluta vanliga mobiltelefoner direkt till nätet. En separat, närbesläktad verksamhet under namnet Starshield tillhandahåller satellitbaserade tjänster för statliga och militära kunder. Utbyggnaden har väckt frågor om påverkan på astronomi och om kollisionsrisker och rymdskrot. Dessa frågor har undersökts i vetenskapliga studier och behandlats av tillsynsmyndigheter.
Historik
Bakgrund och utveckling
Kommersiella kommunikationssystem i låg omloppsbana utvecklades redan under 1990-talet, däribland Iridium och Globalstar. Det planerade bredbandssystemet Teledesic hade likheter med den senare Starlink-idén men lades ned efter finansieringsproblem i början av 2000-talet.
Under 2014 diskuterade SpaceX-grundaren Elon Musk och entreprenören Greg Wyler en satellitkonstellation med omkring 700 satelliter. Samarbetet upphörde samma år och SpaceX fortsatte att utveckla ett eget system. Starlink offentliggjordes i januari 2015 i samband med att SpaceX öppnade en satellitutvecklingsanläggning i Redmond, Washington. Avsikten var att massproducera relativt små satelliter och kombinera dem med SpaceX återanvändbara bärraketer för att sänka kostnaden för satellitbaserad bredbandskapacitet.
SpaceX ansökte 2016 hos den amerikanska telemyndigheten Federal Communications Commission (FCC) om tillstånd för ett icke-geostationärt satellitsystem i Ku- och Ka-banden. FCC godkände 2018 en första del av systemet. Tillståndet förenades med krav på utbyggnad inom bestämda tidsfrister och på åtgärder för att begränsa rymdskrot.
Provflygningar och kommersiell drift
De två prototypsatelliterna Microsat-2a och Microsat-2b, även kallade Tintin A och Tintin B, sköts upp i februari 2018. Den 24 maj 2019 följde en uppskjutning av 60 satelliter för fortsatt provning av systemet med en Falcon 9.
En begränsad testtjänst öppnades för inbjudna användare i USA under 2020. I oktober samma år lanserades den avgiftsbelagda offentliga betatjänsten ”Better Than Nothing Beta”. Förhandsbeställningar öppnades för allmänheten i USA och Kanada i början av 2021, varefter tjänsten successivt infördes på fler marknader. I november 2021 rapporterades att tjänsten hade blivit tillgänglig i Sverige.
FCC gav 2022 ett begränsat godkännande för Starlinks andra generation. Beslutet omfattade en del av SpaceX ansökan och sköt prövningen av återstående satelliter på framtiden, bland annat med hänvisning till frågor om störningar och rymdsäkerhet. De första mindre andragenerationssatelliterna, benämnda V2 Mini, sköts upp i februari 2023.
Ekonomi
SpaceX utvecklar och tillverkar satelliterna samt genomför uppskjutningarna. I företagets ekonomiska redovisning ingår Starlink och närliggande tjänster i affärsområdet Connectivity. Enligt SpaceX registreringshandling hos den amerikanska tillsynsmyndigheten Securities and Exchange Commission uppgick affärsområdets omsättning 2025 till omkring 11,4 miljarder amerikanska dollar.
Tjänster och användningsområden
Bredbandsanslutning
Starlinks huvudsakliga tjänst är tvåvägs internetanslutning via en elektroniskt styrd användarantenn. Den kan användas på platser där det finns fri sikt mot himlen och är särskilt inriktad på glesbygd och avlägsna områden, men konkurrerar även med markbundna bredbandsleverantörer i tätorter. Eftersom användarna i ett geografiskt område delar satellitkapacitet påverkas överföringshastighet och fördröjning av bland annat nätbelastning, plats och abonnemangstyp. Oberoende mätningar har visat att prestandan har varierat när abonnentantalet, satellitkapaciteten och nätets utformning förändrats.
Förutom fasta terminaler säljs utrustning och abonnemang för användning under förflyttning. Systemet används på fritidsfordon, handels- och passagerarfartyg samt flygplan. FCC godkände 2022 användning av Starlink-terminaler på rörliga fordon, fartyg och flygplan i USA. Flera flygbolag och rederier har infört eller beställt systemet för internetåtkomst ombord.
Direktanslutning till mobiltelefoner
Tjänsten Direct to Cell använder satelliter med mobilbasstationsutrustning för att ansluta kompatibla mobiltelefoner utan en separat satellitterminal. Tjänsten är avsedd att komplettera mobilnäten i områden utan markbunden täckning och drivs i samarbete med nationella mobiloperatörer. Kapaciteten är lägre än i ett markbundet mobilnät och beror på tillgängligt radiospektrum, geografiskt läge och nätbelastning.
De första satelliterna med sådan utrustning sköts upp i januari 2024. SpaceX och den amerikanska operatören T-Mobile US genomförde samma månad ett test där textmeddelanden skickades via satellit.
I juli 2025 lanserade T-Mobile den kommersiella tjänsten T-Satellite i USA. Den möjliggjorde bland annat textmeddelanden via Starlinks satelliter i områden utan markbunden mobiltäckning.
Katastrof- och kriskommunikation
Starlink-terminaler kan användas för att återställa internetanslutningar när lokal telekommunikationsinfrastruktur har skadats. Systemet användes exempelvis efter översvämningarna i tyska Ahrweiler 2021.
Efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 fick Ukraina Starlink-terminaler för civil och militär kommunikation. Systemet blev viktigt när annan infrastruktur förstördes eller utsattes för störningar, och USA:s försvarsdepartement ingick senare avtal med SpaceX om tjänster i landet. Användningen har också väckt frågor om vilket inflytande ett privat företag kan utöva över militärt betydelsefull kommunikationsinfrastruktur.
Starshield offentliggjordes 2022 som en separat tjänst för amerikanska och allierade myndigheter. Den bygger på teknik från Starlink men är avsedd för bland annat krypterad kommunikation, jordobservation och satelliter med kundanpassad nyttolast. Satelliterna kan kopplas samman med Starlink genom optiska länkar.
Teknik
Nätarkitektur
En användarterminal med antenn och trådlös router.
Kommunikationen sker huvudsakligen i Ku- och Ka-banden. Både satelliter och användarterminaler använder fasstyrda antenner, som kan rikta signalen elektroniskt utan att antennen behöver följa varje satellit mekaniskt. Terminalen växlar anslutning mellan satelliter som passerar inom synhåll. Trafiken förs antingen ned till en markstation med anslutning till det markbundna internet eller vidare mellan satelliter genom optiska intersatellitlänkar. De optiska länkarna minskar beroendet av närbelägna markstationer, särskilt över hav och glest befolkade områden. Tekniken provades 2020 och infördes därefter i senare satellitversioner.
Satelliterna rör sig i flera omloppsplan och på betydligt lägre höjd än geostationära kommunikationssatelliter. Det minskar signalens väg och därmed fördröjningen, men innebär samtidigt att många satelliter och täta överlämningar mellan dem krävs för kontinuerlig täckning. Den lägre banan medför också att satelliter som förlorar manöverförmågan bromsas av den tunna atmosfären och återinträder snabbare än satelliter på högre banor.
Satelliter
Satelliter inför separering från Falcon 9-raketens andra steg i maj 2019.
Starlink-satelliterna är konstruerade för serieproduktion och skjuts vanligen upp i grupper med SpaceX bärraketer. Satelliterna som sköts upp i maj 2019 hade en platt konstruktion, en solpanel och en massa på omkring 227 kilogram. Senare versioner fick bland annat optiska intersatellitlänkar, förbättrade antenner och större kapacitet. V2 Mini, som började skjutas upp 2023, är större och har två solpaneler. Den utvecklades för att ge delar av den andra generationens kapacitet i ett format som kunde skjutas upp med Falcon 9.
Satelliterna använder elektriska halleffektmotorer för att höja och hålla omloppsbanan samt för att undvika kollisioner. Tidiga versioner använde krypton som reaktionsmassa, medan V2 Mini använder argon. Navigationsdata och automatiserade system används för att planera undanmanövrer när en beräknad närpassage bedöms innebära en tillräckligt hög kollisionsrisk.
Användarutrustning och markstationer
Användarutrustningen består normalt av en platt fasstyrd antenn, stativ eller fäste, strömförsörjning och router. Antennen behöver fri sikt mot en tillräckligt stor del av himlen; byggnader och vegetation kan annars orsaka återkommande avbrott. Olika modeller har utvecklats för fasta installationer, portabel användning och fordon i rörelse. Förhållandet mellan antennens placering och skymmande föremål kan undersökas med systemets karta över sikthinder.
Markstationerna, även kallade gateways, kopplar satellitnätet till fiber- och internetinfrastruktur. I områden där en satellit saknar samtidig kontakt med både en terminal och en markstation kan de optiska länkarna föra trafiken via andra satelliter innan den skickas ned till marken. Starlink använder även närvaropunkter i markbundna nät och driver ett eget autonomt system, AS14593.
Tillstånd och tillgänglighet
Satellitsystemet omfattas både av internationell frekvenssamordning och av nationella regler. Tillstånd att driva konstellationen innebär inte i sig att tjänsten får erbjudas i alla länder. Även markstationer och användarterminaler omfattas av tillståndskrav. I USA godkände FCC 2022 användningen av Starlink-terminaler på fordon, fartyg och flygplan i rörelse.
I USA regleras konstellationen främst av FCC. SpaceX vann 2020 preliminär tilldelning i en auktion inom programmet Rural Digital Opportunity Fund för bredband på landsbygden. FCC avslog företagets efterföljande ansökan 2022 med motiveringen att det inte hade visat att tjänsten kunde uppfylla programmets krav. Myndigheten stod fast vid avslaget efter en förnyad prövning 2023.
Påverkan och kritik
Optisk astronomi
Ljusspår från Starlink-satelliter i en teleskopbild av galaxgruppen NGC 5353 och NGC 5354, fotograferad vid Lowellobservatoriet i maj 2019.
Efter den första stora uppskjutningen 2019 uppmärksammade astronomer att satelliterna kunde ge tydliga ljusspår i astronomiska exponeringar. Påverkan är särskilt stor vid skymning och gryning, när satelliterna fortfarande belyses av solen medan observatorierna befinner sig i mörker. Stora konstellationer kan leda till förlorade observationer, mer efterbehandling och begränsningar för kartläggningar av stora delar av himlen.
SpaceX har prövat mörkare ytbehandling, solskydd och förändrad orientering för att minska mängden reflekterat solljus. Den mörkare prototypen DarkSat minskade ljusstyrkan men bedömdes fortfarande vara för ljus för vissa observationer. V2 Mini fick andra dämpningsåtgärder, däribland reflekterande ytor och styrning av solpanelerna. En förhandspublicerad observationsstudie från 2023 fann att V2 Mini-satelliter med åtgärder för att dämpa ljusstyrkan var ljussvagare än den första generationens satelliter, trots sin större storlek.
Internationella astronomiska unionen inrättade 2022 ett center för att samordna astronomers arbete med effekterna av satellitkonstellationer. Arbetet omfattar observationer, utveckling av verktyg för astronomer samt samarbete med satellitoperatörer och beslutsfattare.
Radioastronomi
Radioastronomer har uppmärksammat både avsiktliga radiosändningar och oavsiktlig elektromagnetisk strålning från satelliternas elektronik. Mätningar med en prototypstation på platsen för SKA-Low i Australien har identifierat emissioner från Starlink-satelliter inom frekvensområden av betydelse för radioastronomin. Forskarna bedömde att strålningen kan störa vissa vetenskapliga observationer om den inte begränsas.
Rymdskrot och kollisionsrisk
Det stora antalet objekt i liknande omloppsbanor ökar behovet av samordning och undanmanövrer. Kritiker har varnat för att havererade satelliter eller kollisioner kan skapa rymdskrot och i värsta fall bidra till en kollisionskedja, det så kallade Kesslersyndromet. SpaceX har framhållit att de låga omloppsbanorna gör att satelliter som inte fungerar normalt återinträder i atmosfären inom några år, och att fungerande satelliter kan styras undan från beräknade närpassager.
I september 2019 flyttade Europeiska rymdorganisationen sin jordobservationssatellit Aeolus för att undvika en möjlig kollision med en Starlink-satellit. Händelsen visade på brister i kommunikationen mellan operatörerna och bidrog till diskussionen om automatiserad samordning av rymdtrafik. Kina anmälde 2021 till Förenta nationerna att rymdstationen Tiangong hade manövrerat för att undvika två Starlink-satelliter.
På uppdrag av NASA och National Science Foundation skrev den amerikanska myndigheten NTIA 2022 till FCC om den planerade andra generationen. Skrivelsen tog upp möjliga följder för rymdtrafik, vetenskapliga uppdrag, bemannad rymdfart, uppskjutningar och radiofrekvenser.
Konkurrens
Starlink konkurrerar med markbundna bredbandsnät, geostationära satellitoperatörer och andra konstellationer i låg omloppsbana. Eutelsat OneWeb driver en bredbandskonstellation med inriktning på bland annat företag och myndigheter, medan Amazon Leo utvecklas av Amazon som ett annat storskaligt system.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
