| Stelis minima | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Egentliga insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Buksamlarbin Megachilidae |
| Släkte | Pansarbin Stelis |
| Undersläkte | Pseudostelis |
| Art | Stelis minima |
| Vetenskapligt namn | |
| § Stelis minima | |
| Auktor | Schenck, 1861 |
| Synonymer | |
| Stelis minima unicolor Alfken, 1944 | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Stelis minima är en biart som beskrevs av Schenck 1861. Den ingår i släktet pansarbin och familjen buksamlarbin. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Arten förekommer på europeiska kontinenten och angränsande delar av norra Asien. I Finland har den inte fått något svenskt trivialnamn, men kallas Kääpiötöpömehiläinen på finska.
Ett litet bi med runt huvud, som dock kan vara något avlångt hos hanen. Huvud och mellankropp har svart grundfärg med brunaktiga käkar, antenner och ben. Antenner och ben kan dock vara svarta hos hanen. Bakkroppen är även den svart, men oftast med blekgula markeringar på första och ibland även andra tergiten. Både tergiter och sterniter har genomskinligt bruna bakkanter. Hela kroppen är täckt med ljusgrå, tämligen gles behåring, utom på bakbenen, som har kraftigare behåring. Hanen har generellt tätare hårväxt än honan. Arten är liten, med en längd på ungefär 4 mm hos honan, 4 till 4,5 mm hos hanen.
Habitaten utgörs av skog, buskageterräng, gräsmarker och åkrar. I bergen går arten upp till 1 350 m. Aktivitetsperioden varar från juni till juli.
Som alla pansarbin är Stelis minima en boparasit. Honan tränger in i bon av andra buksamlarbin, för denna art blomsovarbina småsovarbi och Chelostoma distinctum samt väggbiet väggbi, och lägger ett ägg i varje larvcell. När larven kläckts, förstör den värdägget eller dödar den nykläckta värdlarven, och lever sedan på den insamlade näringen.
I Europa finns Stelis minima från Tyskland i väster över Centraleuropa till Polen, och från Österrike i söder till mellersta Finland. Den finns även i en seperat population i Bulgarien. Utanför Europa når den asiatiska Ryssland.
I Finland finns arten från Åland och sydkusten norrut till Södra Österbotten, Mellersta Finland och Norra Karelen. Under 1930-talet påträffades den också i Satakunta. Den är klassificerad som livskraftig (LC) i landet.
|