


Svampdjursrev (engelska: sponge reefs eller glass sponge reefs) är revliknande strukturer på havsbottnen som byggs upp av revbildande svampdjur, framför allt glassvampar (Hexactinellida). Svamparnas kiselskelett bildar ett tredimensionellt ramverk som kan bevaras efter att djuren dött och fungera som underlag för nya generationer av svampar.
De nu levande stora svampdjursreven är framför allt kända från Stilla havets nordöstra delar, utanför Kanada och USA:s nordvästra kust. De största kända reven finns i området kring Hecatesundet och Queen Charlotte Sound utanför British Columbia i Kanada.
Svampdjursrev har stor betydelse som livsmiljö för andra marina organismer. De erbjuder skydd, födosöksområden och uppväxtmiljöer för bland annat fiskar, kräftdjur och andra ryggradslösa djur. Reven är samtidigt känsliga för fysisk påverkan och sedimentation, eftersom svamparnas skelett är sprött och deras tillväxt är långsam.

De nu levande svampdjursrev som beskrivits i större skala byggs framför allt av arter inom klassen glassvampar (Hexactinellida), vars skelett består av kiseldioxid. Glassvamparnas skelett är uppbyggt av mikroskopiska strukturer som kallas spikuler eller kiselnålar.
Bland de viktigaste revbildande arterna i British Columbia finns. Aphrocallistes vastus Heterochone calyx , Farrea occa
Farrea occa har exempelvis identifierats som en av de viktigaste ramverksbildande arterna i kanadensiska svampdjursrev.
Dessa arter kan bilda täta ansamlingar där deras skelett bidrar till att skapa en stabil tredimensionell struktur på havsbottnen.
Svampdjursrev bildas genom att nya generationer av svampar växer på och fäster vid äldre svampskelett.
När svamparna dör kan deras kiselskelett bli kvar på bottnen. Dessa kvarvarande strukturer ger nya individer möjlighet att etablera sig och bidrar till att revet växer över tid.
Svamparna fångar även upp och binder sediment mellan skelettdelarna. Tillsammans med upprepade generationer av svampar bidrar detta till att bygga upp större revkroppar, så kallade biohermer.
Svampdjursrev kan bilda stora, upphöjda strukturer på havsbottnen. De förekommer bland annat som enskilda högar, sammanhängande ryggar och större revkomplex.
I Hecatesundet och Queen Charlotte Sound har revstrukturer på upp till omkring 25 meters höjd dokumenterats.

De mest omfattande kända nu levande svampdjursreven finns längs den nordamerikanska Stillahavskusten, särskilt utanför British Columbia i Kanada.
I British Columbia har rev dokumenterats i följande områden:
De kanadensiska reven förekommer vanligen på vattendjup mellan 90 och 300 meter, men i Howe Sound har rev även påträffats på betydligt grundare vatten, omkring 22 meters djup.
De stora reven i Hecatesundet och Queen Charlotte Sound ligger i glacialt utformade undervattensdalar och bassänger på kontinentalsockeln.
Fossila svampdjursrev visar att revbildande svampar hade en betydligt större utbredning under jordens geologiska historia än vad de nu levande reven har.
Särskilt under juraperioden förekom omfattande revsystem som byggdes upp av glassvampar. Fossila rev från denna period finns bland annat i delar av Europa.
Dessa äldre revsystem var betydligt mer utbredda än de nu levande stora kiselsvampsreven.

Svampdjursrev har en lång geologisk historia. Fossila rev som byggts upp av olika grupper av svampdjur förekommer i flera geologiska tidsperioder.
Under mesozoikum, särskilt under jura, var revbildande glassvampar viktiga organismer i vissa marina revsystem.
Dessa rev kunde bilda mycket omfattande strukturer. Fossila svampdjursrev från Europa har dokumenterats över stora geografiska områden och representerar några av de mest omfattande kända svampdominerade revsystemen i jordens historia.
De moderna svampdjursreven i nordöstra Stilla havet har därför ett särskilt paleontologiskt värde. De ger möjlighet att studera levande motsvarigheter till vissa typer av revbildande glassvampar som tidigare främst varit kända genom fossil.
De stora kanadensiska svampdjursreven förekommer huvudsakligen på kontinentalsockeln, ofta i djupa undervattensdalar och områden som påverkats av tidigare glaciationer.
Havsbottens topografi och förekomsten av lämpliga bottenförhållanden har betydelse för var rev kan utvecklas.
Havsströmmar transporterar näringsämnen och partiklar till svampdjursreven. Studier av reven utanför British Columbia har visat att förändringar i vattenmassornas rörelser påverkar transporten av näringsrikt bottenvatten till revområdena.
Svamparna är filtrerande organismer och fångar upp partiklar och mikroorganismer ur det omgivande vattnet.
Sediment har en dubbel betydelse för svampdjursreven. Sediment kan fångas upp och ansamlas i revstrukturen, men för höga sedimenthalter i vattnet kan också skada svamparna genom att påverka deras filtrering och täcka deras vävnader.

Svampdjursrev skapar en tredimensionell livsmiljö på havsbottnen. Den komplexa strukturen erbjuder gömställen, födosöksområden och uppväxtmiljöer för ett stort antal marina arter.
Bland de organismer som förekommer i anslutning till reven finns:
Reven fungerar även som uppväxtområden för unga fiskar, bland annat vissa arter av sebastes.
Svampar är filtrerande djur som pumpar vatten genom sina kroppar och fångar upp partiklar och bakterier.
Svampdjursreven kan därför påverka vattenmassornas innehåll av partiklar och mikroorganismer. I Georgia Strait och Howe Sound har filtreringskapaciteten hos revbildande svampar uppmärksammats som en viktig ekologisk funktion.
Svampdjursrev bidrar till omsättningen av organiskt material och näringsämnen i havet.
Genom filtrering, upptag och biologiska processer påverkar svamparna transporten av kol och kväve mellan vattenmassan och havsbottnen.
Reven fungerar även som en biologisk sänka för kisel genom att svamparna använder löst kisel i havsvattnet för att bygga upp sina skelett.
Svampdjursrev utvecklas långsamt genom att nya generationer av svampar växer på äldre skelettstrukturer.
Enligt Fisheries and Oceans Canada kan vissa revbildande svampar växa omkring 1–2 centimeter per år.
Enskilda svampar kan leva i mer än 200 år.
Radiokoldateringar visar att reven i Queen Charlotte Sound började bildas för omkring 9 000 år sedan.
Svampdjursrev är känsliga för fysisk påverkan eftersom deras skelett av kiseldioxid är sprött och lätt kan brytas sönder.
Aktiviteter som påverkar havsbottnen, exempelvis bottentrålning och annan bottenkontakt, kan skada eller förstöra revstrukturerna.
Ökad sedimentation är ett annat hot mot svampdjursreven. Sediment kan täcka svamparnas ytor och försämra deras möjlighet att filtrera vatten.
Om äldre skelettstrukturer begravs eller förstörs kan det dessutom försvåra etableringen av nya generationer svampar och därmed påverka revets fortsatta utveckling.
Eftersom svampdjursrev växer långsamt och består av långlivade organismer kan återhämtningen efter omfattande skador ta lång tid.
Fisheries and Oceans Canada anger att återhämtning efter skador kan ta från tiotals till flera hundra år, beroende på skadornas omfattning och förhållandena på platsen.
För att skydda svampdjursreven har Kanada inrättat marina skyddsområden. Ett av de viktigaste är Hecate Strait/Queen Charlotte Sound Glass Sponge Reefs Marine Protected Area, som inrättades 2017.
Skyddsområdet omfattar tre geografiskt åtskilda områden med rev: Northern Reef, Central Reefs och Southern Reef.
Skyddsbestämmelserna begränsar verksamheter som kan störa, skada eller förstöra levande organismer och deras livsmiljöer inom området.
De stora svampdjursreven i Hecatesundet och Queen Charlotte Sound upptäcktes 1987 av Geological Survey of Canada under geofysiska undersökningar av havsbottnen.
Upptäckten var betydelsefull eftersom rev av denna typ tidigare främst var kända från fossil och man hade trott att de stora revsystemen hade försvunnit under jordens geologiska historia.
Efter upptäckten har forskningen bland annat behandlat revens uppbyggnad, svamparnas biologi, deras ekologiska funktioner och deras känslighet för mänsklig påverkan.