Large Marine Ecosystems

Havens ekosystem
Global map of large marine ecosystems.jpg
Världens 66 stora marina ekosystem (LME).
IUCN:s globala ekosystemtypologi (GET 2.0)
Marina biomer
Marina shelfområden (M1)
Sjögräsängar · Kelpskog · Korallrev · Musselbank · Makroalgssamhällen · Svampdjursrev
Pelagiska oceanvatten (M2)
Pelagiska djupzoner · Havsis
Djuphavsbottnar (M3)
Kontinentalsluttning · Djuphavsslätter · Undervattensberg · Kallvattenkorallrev · Hydrotermala källor · Kalla källor
Antropogena marina miljöer (M4)
Artificiella rev · Skeppsvrak · Oljeplattform · Havsvattenbruk
Övergångsbiomer och kustsystem
Halvslutna övergångsvatten (FM1)
Fjord · Estuarium · Kustlagun
Strandlinjemiljöer (MT1)
Klippkust · Tidvattensslätt · Sandstrand · Mudderbank
Supralittorala kustmiljöer (MT2)
Kusthed · Kustdyner
Antropogena strandlinjer (MT3)
Vågbrytare · Hamn · Kaj
Brackvattenpåverkade tidvattenmiljöer (MFT1)
Floddelta · Mangroveskog · Saltäng · Vassbälte
Stora marina ekosystem (LME)
Östra Beringshavet · Alaskabukten · Mexikanska golfen · Karibiska havet · Patagoniens kontinentalsockel · Barents hav · Nordsjön · Östersjön · Medelhavet · Arabiska havet · Sydkinesiska havet · Japanska havet
IUCN Global Ecosystem Typology (GET 2.0) klassificerar ekosystem efter ekologisk funktion och omfattar marina biomer samt övergångsbiomer mellan hav, kust och andra miljöer. Exemplen är ett urval av ekosystem och livsmiljöer inom klassificeringen. Stora marina ekosystem (LME) är geografiskt avgränsade havsområden som klassificeras utifrån bland annat batymetri, hydrografi, biologisk produktivitet och näringsvävar. Det finns 66 identifierade områden; listan ovan visar ett urval.

Large Marine Ecosystems (LMEs) är stora ekologiskt avgränsade marina regioner som omfattar kustnära havsområden längs världens kontinenter. De kännetecknas av särskilda förhållanden vad gäller batymetri, hydrografi, biologisk produktivitet och näringsvävsrelationer. Ett LME omfattar vanligtvis ett område på minst 200 000 km² och sträcker sig från flodmynningar och estuariesystem till kontinentalsockelns yttre gränser och angränsande havströmmar.

Världens hav har delats in i 66 stora marina ekosystem. Dessa områden omfattar huvudsakligen kontinenternas marginalhav och kustnära havsområden, snarare än de djupa oceanbassängerna. Tillsammans står de enligt UNESCO:s mellanstatliga oceanografiska kommission för omkring 80 procent av världens årliga marina fiskeribiomassa.

LME-konceptet utvecklades under 1980-talet av den amerikanske oceanografen Kenneth Sherman och forskaren Lewis Alexander vid University of Rhode Island. Syftet var att skapa en ekologiskt grundad geografisk indelning av kusthaven som kunde användas för forskning, miljöövervakning och en mer sammanhängande förvaltning av marina resurser. Konceptet har sedan dess utvecklats till ett internationellt ramverk för ekosystembaserad förvaltning av hav och har bland annat fått stöd genom projekt finansierade av Global Environment Facility (GEF).

Bakgrund och utveckling

Konceptet Large Marine Ecosystems utvecklades under 1980-talet som ett sätt att identifiera större marina regioner utifrån deras ekologiska egenskaper. En viktig utgångspunkt var att marina ekosystem och de fiskbestånd som är beroende av dem inte nödvändigtvis följer nationsgränser. Traditionell havsförvaltning som utgår från enskilda arter, fisken eller administrativa områden riskerar därför att förbise ekologiska samband mellan olika delar av havet.

LME-konceptet presenterades och utvecklades genom forskning och internationella samarbeten med bland annat USA:s National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA), University of Rhode Island och FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO). NOAA:s LME-program har varit en central aktör i utvecklingen av konceptet sedan 1984.

År 1995 började Global Environment Facility (GEF) stödja användningen av LME-konceptet inom internationella projekt för hållbar förvaltning av kustnära havsområden. Arbetet har därefter bedrivits i samarbete med flera internationella organisationer, däribland UNESCO:s mellanstatliga oceanografiska kommission, FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s miljöprogram (UNEP) och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

Geografisk utbredning och avgränsning

Världskarta över de stora marina ekosystemen (Large Marine Ecosystems, LME). Kartan visar den äldre indelningen i 64 områden.

Ett LME omfattar vanligtvis minst 200 000 km² och är beläget längs kontinenternas kustnära havsområden. Områdena omfattar i regel flodsystemens mynningar, estuarier, kustvatten och kontinentalsocklar samt delar av de strömsystem som påverkar dessa miljöer. Avgränsningen utgår från ekologiska förhållanden snarare än politiska eller administrativa gränser.

De geografiska gränserna bestäms utifrån fyra huvudsakliga ekologiska kriterier:

Kriterierna används tillsammans för att identifiera regioner med sammanhängande oceanografiska och ekologiska egenskaper. Gränserna behöver därför inte sammanfalla med nationsgränser, ekonomiska zoner eller gränser mellan namngivna hav.

De flesta LMEs omfattar havsområden som delas av flera kuststater. Det innebär att förvaltning av exempelvis fiskbestånd, föroreningar och biologisk mångfald ofta kräver internationell samordning. Ekologiska processer och mänsklig påverkan kan sträcka sig över flera nationella jurisdiktioner och därmed kräva gemensamma förvaltningsinsatser.

Ekologiska egenskaper

Biologisk produktivitet

Satellitbild som visar koncentrationen av klorofyll i norra halvklotets hav under våren. Klorofyllkoncentrationen används som ett mått på växtplanktonets förekomst.

LMEs omfattar många av världens biologiskt produktiva marina områden. Kustnära hav och kontinentalsocklar kan ha högre primärproduktion än de öppna oceanerna, bland annat till följd av näringstillförsel från land, kustnära uppvällning och omblandning av vattenmassor. Dessa processer kan föra näringsämnen till de belysta ytlagren där växtplankton bedriver fotosyntes.

Principbild av kustnära uppvällning (upwelling), där näringsrikt djupvatten förs upp mot havsytan.

Den biologiska produktiviteten utgör grunden för marina näringsvävar. Växtplankton och andra primärproducenter utgör födobasen för djurplankton, vilka i sin tur konsumeras av fisklarver, fiskar och andra marina organismer. Förändringar i den primära produktionen kan därmed påverka näringstillgången och produktionsförutsättningarna för högre trofiska nivåer.

Biologisk mångfald och näringsvävar

Korallrev är exempel på marina livsmiljöer som förekommer inom vissa stora marina ekosystem.

LMEs omfattar en stor variation av marina livsmiljöer, däribland kustnära våtmarker, estuarier, korallrev, sjögräsängar, kelpskogar, kontinentalsocklar och djupare kustvatten. Vilka livsmiljöer som förekommer varierar mellan de olika regionerna beroende på geografiskt läge, djup, temperatur, salthalt och andra miljöförhållanden.

De ekologiska sambanden mellan arter och populationer är en av de fyra grundläggande faktorer som används för att avgränsa LMEs. Förändringar i exempelvis fiskbestånd, primärproduktion och förekomsten av vissa arter kan påverka andra delar av näringsväven och därmed ekosystemets funktion.

De fem bedömningsmodulerna

Konceptuell modell av en marin näringsväv som visar sambanden mellan bland annat växtplankton, djurplankton, näringsämnen och högre trofiska nivåer.

En central del av LME-konceptet är en bedömningsmetod som använder fem moduler för att undersöka ekosystemens tillstånd och förändringar. Modulerna omfattar både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga aspekter och är avsedda att tillsammans ge en bredare bild av ekosystemens ekologiska och mänskliga dimensioner.

Produktivitet

Produktivitetsmodulen undersöker ekosystemens biologiska produktion och de oceanografiska förhållanden som påverkar denna. Bland de faktorer som kan undersökas finns primärproduktion, fotosyntetisk aktivitet, klorofyllkoncentration, djurplanktonbiomassa och variationer i havets temperatur.

Produktiviteten används bland annat för att bedöma ekosystemets förmåga att upprätthålla biologiska populationer och fiskeresurser. Satellitobservationer och oceanografiska mätningar kan användas för att följa förändringar i produktiviteten över tid.

Fisk och fiske

Modulen för fisk och fiske undersöker fiskbeståndens tillstånd, fiskeriverksamhet och förändringar i marina populationer. Bedömningen kan omfatta beståndens storlek, fiskeridödlighet, fångster, fisketryck och förändringar i arternas förekomst och sammansättning.

Syftet är bland annat att identifiera överfiske, förändringar i näringsvävar och andra faktorer som påverkar fiskeresursernas långsiktiga hållbarhet. Modulen kan även användas för att undersöka hur förändringar i klimat och biologisk produktivitet påverkar fiskbeståndens förutsättningar.

Föroreningar och ekosystemhälsa

Modulen för föroreningar och ekosystemhälsa undersöker miljöföroreningar och andra faktorer som påverkar marina ekosystems tillstånd. Exempel på undersökta problem är övergödning, miljögifter, sjukdomar hos marina organismer och andra ekologiska störningar.

Övergödning kan leda till förändringar i näringsämnesförhållanden och algproduktion, vilket under vissa förhållanden kan bidra till syrebrist i bottenvatten. Föroreningar och försämrad vattenkvalitet kan även påverka arters hälsa, reproduktion och livsmiljöer.

Socioekonomi

Den socioekonomiska modulen undersöker hur marina ekosystem och deras resurser är kopplade till människors samhällen och ekonomiska verksamheter. Den omfattar bland annat marina näringars betydelse, nyttjandet av ekosystemtjänster och de ekonomiska och sociala konsekvenserna av miljöförändringar.

Marina ekosystem bidrar bland annat med livsmedel, fiskeinkomster och andra ekonomiska värden. Förvaltningen behöver därför ta hänsyn till både ekosystemens ekologiska tillstånd och de samhällen som är beroende av deras resurser.

Styrning och förvaltning

Styrningsmodulen undersöker hur marina resurser förvaltas och hur olika aktörer samarbetar kring miljö- och resursfrågor. Den omfattar bland annat institutionella förutsättningar, deltagande från berörda aktörer, internationellt samarbete och möjligheten att genomföra en anpassningsbar förvaltning.

Eftersom många LMEs omfattar flera länders territorialvatten och ekonomiska zoner är internationell samordning en viktig del av förvaltningsarbetet. Gemensamma strategier kan användas för att hantera problem som överfiske, föroreningar, förlust av livsmiljöer och klimatförändringar.

Ekosystembaserad förvaltning

Ekologiska samband mellan mangroveskogar, sjögräsängar och korallrev. Livsmiljöerna kan bland annat vara sammankopplade genom fiskars och ryggradslösa djurs förflyttningar.

LME-konceptet används som geografisk och vetenskaplig grund för ekosystembaserad förvaltning (EBM). Till skillnad från en förvaltning som huvudsakligen fokuserar på enskilda arter, näringar eller miljöproblem tar ekosystembaserad förvaltning hänsyn till ekologiska samband, kumulativa mänskliga påverkansfaktorer och de sociala och ekonomiska dimensionerna av resursutnyttjandet.

Den femdelade bedömningsmetoden används för att identifiera förändringar i ekosystemen och skapa ett vetenskapligt underlag för förvaltningsbeslut. Resultaten kan bland annat användas för att utveckla åtgärder för att återställa överfiskade bestånd, skydda biologisk mångfald, restaurera skadade livsmiljöer och minska föroreningar.

Inom GEF:s LME-projekt används bland annat transboundary diagnostic analysis (TDA) och strategic action programme (SAP). TDA är en analys av gemensamma gränsöverskridande miljöproblem och deras bakomliggande orsaker, medan SAP är ett strategiskt åtgärdsprogram som utformas för att hantera de identifierade problemen genom samarbete mellan berörda länder.

Mänsklig påverkan och miljöhot

LMEs är särskilt utsatta för mänsklig påverkan eftersom de omfattar många kustnära havsområden där mänsklig befolkning och ekonomisk verksamhet är koncentrerad. Bland de viktigaste påverkansfaktorerna finns överfiske, föroreningar, övergödning, förändringar av kustnära livsmiljöer och klimatförändringar.

Plastförorening längs Ghanas kust. Marin nedskräpning är en av flera mänskliga påverkansfaktorer som kan påverka marina ekosystem.

Överfiske kan förändra fiskpopulationernas storlek och sammansättning samt påverka näringsvävar. Förlust och försämring av kustnära livsmiljöer kan minska tillgången på viktiga reproduktions-, uppväxt- och födosöksområden för marina organismer.

Tillförsel av näringsämnen och andra föroreningar från landbaserade källor kan påverka vattenkvaliteten och bidra till övergödning. Eftersom LMEs omfattar både kustvatten och tillrinningsområden är kopplingen mellan landbaserad verksamhet och marina miljöförhållanden en viktig del av förvaltningen.

Klimatförändringar påverkar marina ekosystem genom bland annat förändringar i havstemperatur, cirkulation, biologisk produktivitet och arters geografiska utbredning. Förändringarna kan påverka både ekosystemens ekologiska funktion och de samhällen som är beroende av marina resurser.

Global betydelse

De 66 stora marina ekosystemen har stor betydelse för världens marina resurser och mänskliga samhällen. Enligt UNESCO:s mellanstatliga oceanografiska kommission producerar de omkring 80 procent av världens årliga marina fiskeribiomassa. De bidrar även med omfattande ekosystemtjänster och ekonomiska värden.

LMEs omfattar viktiga områden för fiske, sjöfart, turism och annan marin ekonomisk verksamhet. Deras betydelse innebär samtidigt att försämrad ekologisk status kan få konsekvenser för livsmedelsförsörjning, ekonomisk utveckling och kustsamhällens försörjningsmöjligheter.

Exempel på stora marina ekosystem

Exempel på områden som ingår i den globala LME-indelningen är:

Undervattensskog av jättetare (Macrocystis pyrifera), en habitatbildande brunalg som förekommer i tempererade marina kustmiljöer.
Mangroveskog i kustmiljö. Mangrovesystem utgör viktiga marina och brackvattenspåverkade livsmiljöer i tropiska och subtropiska regioner.

Dessa områden skiljer sig åt vad gäller klimat, oceanografiska förhållanden, biologisk produktivitet och artsammansättning. LME-indelningen gör det möjligt att analysera och jämföra sådana ekologiska regioner med hjälp av ett gemensamt bedömningsramverk.

Antal och klassificering

Antalet erkända stora marina ekosystem har förändrats mellan olika publikationer och versioner av den globala indelningen. Äldre internationella rapporter, däribland UNEP:s metodrapport från 2011, anger 64 områden. Den nuvarande indelningen som presenteras av UNESCO:s mellanstatliga oceanografiska kommission och LME Hub omfattar 66 områden.

Skillnaden bör ses i relation till utvecklingen av den globala LME-klassificeringen och de versioner av kartläggningen som olika organisationer har använt. Uppgifter om antalet områden behöver därför knytas till den aktuella kartversionen eller den publikation där de förekommer.

Se även