
| Havets indelningar | |
| | |
| Världshaven | |
|---|---|
| Stilla havet · Atlanten · Indiska oceanen · Norra ishavet · Södra ishavet | |
| Klimatzoner | |
| Polära hav · Subpolära hav · Tempererade hav · Subtropiska hav · Tropiska hav | |
| Marina miljöer | |
| Pelagial | Havets fria vattenmassa. |
| Benthal | Havsbottnen med sediment och bottenlevande organismer. |
| Marina regioner | |
| Neritisk region | Vatten över kontinentalsockeln. |
| Oceanisk region | Vatten utanför kontinentalsockeln. |
| Pelagiska djupzoner | |
| Epipelagial | 0–200 m |
| Mesopelagial | 200–1 000 m |
| Batypelagial | 1 000–4 000 m |
| Abyssopelagial | 4 000–6 000 m |
| Hadalpelagial | Över 6 000 m |
| Ljuszoner | |
| Eufotisk zon | Tillräckligt ljus för nettoproduktion genom fotosyntes. |
| Dysfotisk zon | Svagt ljus, otillräckligt för nettoproduktion. |
| Afotisk zon | Inget solljus når zonen. |
| Bentiska zoner | |
| Supralitoralzon · Intertidalzon · Sublitoral · Bathyal · Abyssal · Hadal | |
| Bottentopografi | |
| Kontinentmarginalen | Kontinentalsockel · Kontinentalsluttning · Kontinentalfot |
| Djuphavsbottnen | Djuphavsslätt · Djuphavsgrav · Mittoceanisk rygg · Undervattensberg |
| Världshavet omfattar fem oceaner och delas även in efter klimatzoner, djup och ljusförhållanden. Havsmiljön omfattar pelagialen (vattenmassan) och benthalen (havsbottnen). Pelagialen indelas i neritisk region och oceanisk region, djupzoner och ljuszoner, medan benthalen indelas efter djup och läge. Djupgränserna är ungefärliga och ljuszonernas utbredning varierar med vattnets klarhet och partikelhalt. | |
Tempererade hav är havsområden som kännetecknas av ett tempererat klimat med tydliga eller åtminstone märkbara årstidsväxlingar i temperatur, ljusförhållanden och biologisk produktion. De förekommer huvudsakligen mellan de tropiska och polära områdena på båda halvkloten. Till skillnad från tropiska hav, där temperaturförhållandena i ytvatten ofta är relativt stabila under året, uppvisar tempererade hav vanligen större säsongsvariationer. Dessa påverkar bland annat vattenmassas skiktning, näringsämnenas tillgänglighet och den marina primärproduktionen.
Tempererade hav omfattar flera sinsemellan olika marina biogeografiska regioner. Deras ekosystem påverkas av samspelet mellan temperatur, havströmmar, vind, vattenomblandning, näringsämnen och geografiska förhållanden. Ett återkommande ekologiskt fenomen är vårblomningen av växtplankton, som ofta uppstår när ökande solinstrålning sammanfaller med förbättrade förhållanden för planktonens tillväxt. Många tempererade kust- och kontinentalsockelområden har även omfattande kelpskogar, andra algsamhällen, sjögräsängar och produktiva bottenmiljöer.

Tempererade hav förekommer i övergångsområdena mellan tropiska och polära marina klimatområden. De återfinns framför allt på mellanbreddgraderna, ungefär mellan 30° och 60° nordlig respektive sydlig breddgrad, men dessa intervall är endast ungefärliga. Klimatiska och biologiska gränser varierar mellan oceanerna och påverkas bland annat av havsströmmar, kontinentalgeografi, djupförhållanden och årstidsvariationer. Det finns därför ingen universellt fastställd latitudgräns för tempererade hav.
På norra halvklotet omfattar tempererade marina områden bland annat delar av Nordatlanten, nordöstra Stilla havet och nordvästra Stilla havet. Exempel på berörda havsområden är Nordsjön, Biscayabukten, Nordatlantens tempererade delar, Japanska havet och delar av Mainebukten. På södra halvklotet förekommer tempererade marina områden bland annat utanför södra Australien, Nya Zeeland, södra Afrika och Sydamerikas sydligare kuster.
Övergångarna mellan tempererade, subtropiska och subpolära hav är gradvisa och kan skilja sig mellan olika organismgrupper. Biogeografiska indelningar utgår därför inte enbart från temperatur, utan även från arternas geografiska utbredning, endemism, havsströmmar och andra ekologiska förhållanden. I klassificeringen Marine Ecoregions of the World delas exempelvis det tempererade Nordatlanten upp i flera provinser och mindre ekoregioner, vilket visar på betydande regionala skillnader inom samma övergripande klimatiska region.
I områden där varma och kalla havsströmmar möts kan övergångarna mellan olika marina klimatområden bli särskilt tydliga. Exempelvis påverkar Golfströmmen och dess fortsättning mot nordöstra Atlanten temperaturförhållandena längs Europas västkust. I nordöstra Stilla havet har Kuroshioströmmen och Oyashioströmmen betydelse för temperaturgradienter och biologisk utbredning. Sådana strömsystem kan skapa regionala skillnader som inte motsvarar en enkel indelning efter latitud.
Tempererade hav kännetecknas av en tydlig säsongsvariation i temperatur, särskilt i de övre vattenlagren. Under vintern kyls havsytan av genom värmeutbyte med atmosfären, medan den under våren och sommaren värms upp av ökad solinstrålning. Temperaturförändringarnas omfattning varierar med breddgrad, havsdjup, vindförhållanden och närheten till land. Kustnära och grunda hav kan uppvisa större temperaturvariationer än öppna och djupa havsområden.
Under vintern kan avkylning, vindar och stormar bidra till att vattenmassorna blandas ned till större djup. Under våren och sommaren leder den ökande uppvärmningen av ytvattnet däremot ofta till att en varmare och lättare ytvattenmassa bildas ovanpå kallare och tätare vatten. Detta skapar en temperaturskiktning som kan begränsa det vertikala vattenutbytet. Under hösten minskar solinstrålningen samtidigt som värmeförlusten ökar, vilket gradvis försvagar skiktningen och kan leda till en ny period av omblandning.
Temperaturförhållandena varierar mellan olika delar av klimatzonen. I varmare tempererade områden kan sommartemperaturerna vara relativt höga och vintrarna milda, medan kalltempererade områden kan ha betydligt lägre vintertemperaturer och ibland återkommande havsis i skyddade eller särskilt kalla områden. I delar av södra oceanernas tempererade övergångsområden påverkas temperaturförhållandena dessutom av cirkulationen kring Antarktis.
Havsis förekommer inte generellt i tempererade hav, men kan bildas under vintern i vissa grunda, skyddade eller geografiskt nordliga havsområden. Förekomsten beror bland annat på lokala vintertemperaturer, salthalt, vindar och strömmar. I exempelvis Östersjön kan isbildningen variera kraftigt mellan år och mellan olika delar av havet.
Tempererade hav påverkas av både storskaliga havsströmmar och regionala cirkulationssystem. På västra sidorna av oceanbassänger transporterar kraftiga västliga randströmmar varmt vatten från lägre breddgrader mot högre latituder. Exempel är Golfströmmen i Atlanten och Kuroshioströmmen i Stilla havet. På oceanernas östra sidor förekommer ofta kallare och långsammare östliga randströmmar, vilka i vissa områden är förknippade med kustnära uppvällning.
Vinddriven cirkulation och storskaliga havsströmmar påverkar värmetransport, näringsämnesfördelning och arters geografiska utbredning. Havsströmmarna transporterar även planktoniska organismer och deras larver mellan olika områden, vilket kan bidra till spridning och ekologisk förbindelse mellan marina populationer.
Ett karakteristiskt drag i många tempererade hav är den säsongsbundna förändringen mellan vertikalt omblandade och skiktade vattenmassor. Under vintern bidrar avkylning och vindinducerad turbulens till att minska temperaturskillnaderna mellan yta och djup. I grunda shelfhav kan även tidvattenströmmar spela en avgörande roll för hur omfattande omblandningen blir.

När ytvattnet värms under våren och sommaren ökar skillnaden i densitet mellan ytvatten och djupvatten. Ett varmare ytvattenlager kan då bilda en stabilare skiktning ovanpå kallare vatten. Mellan dessa lager kan en termoklin utvecklas, det vill säga ett skikt där temperaturen förändras relativt snabbt med djupet. Den säsongsbundna skiktningen begränsar ofta transporten av näringsämnen från djupvattnet till ytan.
Skiktningens utveckling påverkas inte enbart av temperaturen. Nederbörd och tillförsel av sötvatten från floder kan förändra ytlagrets salthalt och densitet. Forskning från nordvästeuropeiska shelfhav har visat att nederbörd i vissa situationer kan bidra till att utlösa säsongsbunden skiktning, vilket innebär att även hydrologiska processer kan ha betydelse för havets vertikala struktur.
Skiktningen är dock inte likartad i alla tempererade hav. I områden med kraftiga tidvattenströmmar kan vattenmassorna förbli välblandade även under sommaren. I andra områden, särskilt i djupare och mer skyddade vatten, kan en tydlig termoklin utvecklas. Detta skapar skillnader i näringsämnestransport och primärproduktion mellan olika delar av samma havsområde.
Uppvällning innebär att vatten från större djup transporteras mot ytan, ofta till följd av vinddriven transport av ytvatten bort från kusten. Djupvattnet kan innehålla höga koncentrationer av näringsämnen som har frigjorts genom nedbrytning av organiskt material. När dessa näringsämnen når de belysta ytlagren kan de bidra till ökad primärproduktion.

Kustnära uppvällning förekommer i vissa tempererade områden, bland annat längs delar av västra Nordamerikas kust. Däremot är uppvällningens omfattning och betydelse starkt regionalt beroende. Den bör därför inte betraktas som ett generellt kännetecken för alla tempererade hav. Även tidvattenblandning, flodtillförsel och vinteromblandning kan bidra till att föra näringsämnen till ytvattenmassorna.
Tillgången på kväve, fosfor och kisel är betydelsefull för växtplanktonens tillväxt. Kisel är särskilt viktigt för kiselalger, som använder kisel vid bildningen av sina skal. Fördelningen av dessa näringsämnen påverkas av biologisk konsumtion, nedbrytning, vattenomblandning och tillförsel från land och djupare vattenmassor.
Tempererade hav uppvisar tydliga säsongsvariationer i solinstrålning och dagslängd. Under sommaren står solen högre och dagarna är längre, vilket ökar den mängd ljus som når havsytan. Under vintern är solinstrålningen svagare och dagarna kortare. Skillnaderna är särskilt stora på högre tempererade breddgrader och mindre nära övergången till subtropiska områden.
Ljusets tillgänglighet i vattenmassan påverkas även av djup, grumlighet, lösta organiska ämnen och mängden partikelar i vattnet. Växtplanktonens fotosyntes är begränsad till den belysta delen av vattenmassan, den så kallade eufotiska zonen. Djupet på denna zon varierar mellan olika havsområden och kan förändras med årstiden, bland annat genom variationer i planktonbiomassa och mängden suspenderat material.

I tempererade hav samverkar ljusförhållanden och vattenomblandning. Under vintern kan plankton transporteras mellan ytnära och djupare vatten genom turbulens, vilket begränsar den genomsnittliga tid som cellerna tillbringar i tillräckligt starkt ljus. Under våren kan ökande ljusinstrålning och stabilare ytvatten förbättra förutsättningarna för fotosyntes och planktonens nettotillväxt.
Havsis kan ytterligare påverka ljusförhållandena genom att reflektera och absorbera en del av den inkommande solstrålningen. I tempererade hav med återkommande vinteris kan isens utbredning och varaktighet därför påverka tidpunkten för den biologiska vårutvecklingen. Molnighet och nederbörd kan också förändra mängden ljus som når havsytan.
Tempererade hav omfattar ett stort antal marina livsmiljöer, från öppna pelagiala vattenmassor till grunda kustnära områden och djuphavsmiljöer. Den biologiska mångfalden varierar betydligt beroende på temperatur, salthalt, bottensubstrat, vattenomsättning och tillgång på näringsämnen. Kusternas miljöer kan omfatta klippbottnar, sandbottnar, mjukbottnar, estuarier, sjögräsängar och algdominerade undervattensskogar.
Kelpskogar är bland de mest karakteristiska ekosystemen i många tempererade kustvatten. De domineras av stora brunalger inom ordningen Laminariales, som fäster vid hårda bottnar och kan bilda täta undervattensskogar. Kelpskogar förekommer på flera kontinenter och är särskilt förknippade med näringsrika, relativt svala kustvatten med tillräckligt ljus och lämpliga fästytor.
Kelpskogarnas tredimensionella struktur skapar livsmiljöer för en mängd marina organismer. Fiskar, kräftdjur, tagghudingar och andra ryggradslösa djur använder algvegetationen som skydd, födosöksområde och reproduktionsmiljö. Stora alger bidrar dessutom till primärproduktionen och kan transportera organiskt material till närliggande livsmiljöer.
Andra stora brunalger, exempelvis arter inom släktena Fucus och Sargassum, kan bilda omfattande algsamhällen i tempererade kustvatten. Artsammansättningen varierar mellan olika regioner och beror bland annat på vågexponering, temperatur, djup och tillgång till hårda substrat.

Sjögräsängar förekommer i grunda, belysta kustvatten och bildas av marina blomväxter som har anpassat sig till ett liv under vatten. Ett exempel är ålgräs (Zostera marina), som förekommer i delar av Nordatlanten och norra Stilla havet. Ängarna växer ofta på sandiga eller leriga bottnar och kan bilda sammanhängande undervattensmiljöer.
Sjögräsängar bidrar till att stabilisera sediment och erbjuder födo- och skyddsmiljöer för fiskar, kräftdjur och andra ryggradslösa djur. De kan även bidra till att fånga upp partiklar och lagra organiskt kol i bottensedimenten. Ekosystemens funktion påverkas bland annat av vattnets klarhet, näringsförhållanden, temperatur och fysisk störning.
Tempererade kustvatten innehåller även omfattande samhällen av musslor, havstulpaner, snäckor, havsborstmaskar, kräftdjur och tagghudingar. På klippbottnar förekommer ofta tydliga zoneringar där olika arter dominerar på olika höjder i tidvattenområdet. På mjukbottnar lever bland annat nedgrävda musslor, maskar och andra sedimentlevande organismer.

I estuarier och andra övergångsområden mellan sötvatten och hav påverkas organismers utbredning av variationer i salthalt, sedimenttransport och näringstillförsel. Dessa miljöer kan fungera som viktiga uppväxtområden för fiskar och ryggradslösa djur. Deras ekologiska funktion är nära kopplad till kontakten mellan landbaserade och marina ekosystem.

I de fria vattenmassorna utgör växtplankton basen för många marina näringsvävar. De konsumeras bland annat av djurplankton, där copepoder, andra små kräftdjur och larvstadier av flera marina djurgrupper har stor betydelse. Djurplankton konsumeras i sin tur av fisklarver, stimlevande fiskar och andra predatorer.

Tempererade hav hyser även större pelagiska predatorer, exempelvis makrill, sill, torsk och olika arter av tonfisk, beroende på region. Sjöfåglar och marina däggdjur utnyttjar flera av dessa områden som födosöksområden. Artsammansättningen skiljer sig dock betydligt mellan de olika tempererade biogeografiska regionerna.

Ett av de mest karakteristiska biologiska fenomenen i många tempererade hav är den återkommande vårblomningen av växtplankton. Den innebär en snabb ökning av planktonbiomassan under våren och är särskilt tydlig i många tempererade öppna havs- och shelfområden. Blomningen sammanfaller ofta med ökande solinstrålning och en förändring av vattenmassornas vertikala struktur.
Under vintern bidrar vindar, avkylning och konvektion till att blanda vattenmassorna. Denna omblandning kan föra näringsämnen från djupare vatten till ytan, men den kan samtidigt transportera växtplankton nedanför den del av vattenmassan där ljusförhållandena är tillräckliga för en positiv nettotillväxt. När våren kommer ökar solinstrålningen och ytvattnet börjar värmas upp. I områden där vattenmassan stabiliseras kan planktonen då tillbringa mer tid i den belysta delen av havet, vilket gynnar snabb tillväxt.
Vårblomningen domineras ofta av kiselalger, vilka kan växa snabbt när ljus och näringsämnen finns tillgängliga. Även andra växtplanktongrupper, däribland dinoflagellater och olika grupper av mindre planktoniska alger, förekommer. Den exakta artsammansättningen varierar mellan regioner och år.
Vårblomningens omfattning och tidpunkt påverkas av bland annat ljus, vindstyrka, temperatur, skiktning och näringsämnen. Den traditionella förklaringen betonar att säsongsbunden skiktning förbättrar planktonens ljusförhållanden, men forskning har även visat att planktonproduktion kan öka före den huvudsakliga vårblomningen genom kortvariga perioder av svagare omblandning. I nordvästeuropeiska shelfhav har sådana förblomningar uppskattats kunna stå för en betydande andel av den totala vårproduktionen.
Efter vårblomningen minskar ofta koncentrationerna av vissa näringsämnen i ytlagret genom växtplanktonens upptag. Samtidigt kan den ökande skiktningen begränsa tillförseln av nya näringsämnen från djupare vatten. Detta kan bidra till att den totala växtplanktonbiomassan minskar jämfört med vårens maximum, även om fotosyntesen fortsätter under sommaren.
Under sommaren kan mindre växtplanktongrupper få större relativ betydelse i vissa områden. I andra områden kan kustnära uppvällning, tidvattenblandning eller tillförsel från floder upprätthålla en högre produktion. De regionala skillnaderna innebär att sommarens produktionsmönster inte är enhetligt i tempererade hav.
Under hösten kan ökande vindar och avkylning försvaga temperaturskiktningen och föra upp näringsämnen till ytlagret. Om det fortfarande finns tillräckligt med ljus kan detta bidra till en sekundär ökning av växtplanktonproduktionen. Höstblomningen är vanligtvis mindre än vårblomningen, men dess omfattning varierar mellan olika havsområden.
Den säsongsbundna variationen i primärproduktion påverkar flera nivåer i marina näringsvävar. Växtplankton konsumeras av djurplankton, vilka utgör en viktig födoresurs för fisklarver och flera vuxna fiskarter. Dessa organismer kan i sin tur konsumeras av större fiskar, marina däggdjur och sjöfåglar. Förändringar i vårblomningens tidpunkt och omfattning kan därför få konsekvenser för tillgången på föda högre upp i näringsväven.
Sambandet mellan vårblomning och högre trofiska nivåer påverkas av tidpunkten för organismers livscykler. Om djurplanktonens maximala förekomst sammanfaller med fisklarvernas period av stort födobehov kan födotillgången gynna deras överlevnad. Om tidpunkterna förskjuts i förhållande till varandra kan tillgången på lämplig föda i stället minska. Detta har studerats inom ramen för den så kallade match–mismatch-hypotesen.
Även organiskt material från kelpskogar och sjögräsängar kan bidra till näringsvävar utanför de ursprungliga livsmiljöerna. Material som lossnar från vegetationen kan transporteras till angränsande bottnar och konsumeras av andra organismer. Därigenom är kustnära habitat ekologiskt förbundna med varandra genom transport av energi och organiskt material.
Årstidsväxlingarna påverkar inte enbart växtplanktonens produktion utan även andra organismers tillväxt, reproduktion och aktivitet. Hos många marina arter är fortplantningen anpassad till återkommande variationer i temperatur, ljus och födotillgång. Detta kan innebära att reproduktionsperioder, larvutveckling och tillväxt sker under bestämda delar av året.
Hos djurplankton kan årstidernas förändringar påverka populationernas sammansättning och täthet. Hos flera hoppkräftor och andra planktoniska kräftdjur varierar utvecklingsstadier och reproduktionsaktivitet över året. Dessa förändringar påverkar i sin tur tillgången på föda för fisklarver och andra planktonätande organismer.
Många fiskarter i tempererade hav uppvisar säsongsbundna förflyttningar mellan födoområden, övervintringsområden och reproduktionsområden. Migrationerna kan vara kopplade till temperatur, strömmar, födotillgång och lämpliga lekmiljöer. Exempelvis genomför flera arter av sill och makrill återkommande förflyttningar inom och mellan olika delar av sina utbredningsområden.
Även sjöfåglar och marina däggdjur kan genomföra omfattande säsongsbundna förflyttningar mellan tempererade havsområden och andra delar av världshaven. Förflyttningarna är ofta kopplade till tillgången på föda och till arternas reproduktionscykler. De varierar mellan arter och geografiska regioner.
Tempererade kustlandskap består ofta av flera intilliggande livsmiljöer, exempelvis kelpskogar, sjögräsängar, estuarier och mjukbottnar. Dessa habitat kan vara förbundna genom att organismer förflyttar sig mellan dem eller genom att vattenströmmar transporterar larver och organiskt material. Förbindelserna bidrar till att forma kustekosystemens struktur och funktion.
Den ekologiska konnektiviteten innebär att förändringar i ett habitat kan påverka angränsande miljöer. Förlust av vegetation eller förändrade vattenförhållanden i en del av kustlandskapet kan exempelvis påverka tillgången på föda och skydd i andra delar. Detta har betydelse för både naturvård och restaurering av tempererade kustekosystem.
Tempererade hav omfattar flera av världens betydande fiskeområden. Produktiva shelfhav och kustnära områden kan ge goda förutsättningar för fiskproduktion genom kombinationen av näringsämnestillförsel, primärproduktion och tillgång på lämpliga livsmiljöer. Fisket omfattar bland annat pelagiska arter, bottenlevande fiskar och olika ryggradslösa djur.
Fiske kan påverka marina ekosystem genom förändringar i populationernas storlek och åldersstruktur, förändrade relationer mellan predatorer och bytesdjur samt påverkan på bottenmiljöer genom vissa fiskemetoder. Exploateringens ekologiska konsekvenser varierar beroende på fisketryck, art, redskap och områdets ekologiska förutsättningar.
Tillförsel av stora mängder kväve och fosfor från jordbruk, avloppsvatten och andra landbaserade källor kan orsaka övergödning i kustnära havsområden. Den ökade tillgången på näringsämnen kan stimulera växtplanktonproduktion och algtillväxt. När organiskt material senare bryts ned av mikroorganismer förbrukas syre, vilket under vissa förhållanden kan leda till låga syrehalter i bottenvattnet.

Risken för syrebrist kan öka när vattenmassorna är skiktade och utbytet mellan ytvatten och bottenvatten är begränsat. Detta kan vara särskilt betydelsefullt under sommaren, då temperatur- och salthaltsskillnader kan hindra syresatt ytvatten från att nå djupare vattenlager. Säsongsbunden syreminskning har bland annat dokumenterats i Nordsjön.
Långvarig eller omfattande syrebrist kan förändra bottenfaunans artsammansättning och begränsa förekomsten av syrekrävande organismer. Vid allvarliga förhållanden kan bottenmiljöer förlora en betydande del av sin biologiska mångfald och ekologiska funktion.
Tempererade kustvatten påverkas av flera former av föroreningar, däribland näringsämnen, miljögifter, tungmetaller, oljeprodukter och plastpartiklar. Belastningen är ofta särskilt stor i områden med omfattande befolkning, industri, sjöfart och jordbruk. Föroreningarna kan påverka organismer direkt eller förändra livsmiljöernas fysiska och kemiska egenskaper.
Kustexploatering, muddring, byggnation och förändrad markanvändning kan leda till att grunda marina livsmiljöer försvinner eller försämras. Sjögräsängar och kelpskogar påverkas bland annat av försämrad vattenkvalitet, minskat ljusinsläpp, fysisk störning och temperaturförändringar. Förlusten av dessa habitat kan få följder för arter som använder dem som födo-, skydds- och uppväxtområden.
Den globala havsuppvärmningen påverkar även tempererade hav. Ökande vattentemperaturer kan förändra arters geografiska utbredning, fysiologiska förutsättningar och ekologiska relationer. Marina värmeböljor, det vill säga perioder med ovanligt höga havstemperaturer, kan orsaka omfattande förändringar i marina ekosystem och påverka både enskilda arter och hela näringsvävar.
Vissa arter förskjuter sina utbredningsområden mot högre breddgrader eller större djup när temperaturförhållandena förändras. Andra arter kan få minskade utbredningsområden om lämpliga livsmiljöer försvinner eller om deras temperaturtolerans överskrids. Sådana förändringar kan leda till att nya artsammansättningar uppstår och att tidigare etablerade ekologiska relationer förändras.
Högre havstemperaturer kan förstärka temperaturskillnader mellan ytvatten och djupare vattenlager och därmed påverka den säsongsbundna skiktningen. En förändrad skiktning kan i sin tur påverka transporten av näringsämnen till ytlagret och därigenom förändra förutsättningarna för växtplanktonens primärproduktion. Effekterna varierar mellan regioner beroende på bland annat vindar, havsdjup och näringsämnestillförsel.
Förändringar i temperatur och årstidernas förlopp kan även påverka vårblomningens tidpunkt och sammansättning. Om växtplanktonens och djurplanktonens säsongsutveckling förändras i olika takt kan födotillgången för fisklarver och andra organismer påverkas. Därigenom kan klimatförändringar få konsekvenser som sträcker sig genom flera trofiska nivåer.
Kelpskogar och andra stora algsamhällen är känsliga för förändringar i temperatur och näringsförhållanden. I flera regioner har marina värmeböljor och långvarig uppvärmning förknippats med förändringar i kelpskogarnas utbredning och struktur. Förändrade temperaturförhållanden kan även påverka betande djurs förekomst och därigenom förändra balansen mellan alger och växtätare.
Sjögräsängar påverkas också av klimatrelaterade förändringar, bland annat genom temperaturstress, förändrade vattenförhållanden och förändringar i havsnivå. Samtidigt påverkas deras utveckling av lokala faktorer som övergödning, grumlighet och fysisk störning. Framtida förändringar kan därför skilja sig betydligt mellan olika tempererade regioner.
Ökade koncentrationer av koldioxid i atmosfären leder till att mer koldioxid tas upp av havet, vilket förändrar havsvattnets karbonatkemi och orsakar havsförsurning. Förändringarna kan påverka organismer som bildar skal eller skelett av kalciumkarbonat, däribland vissa blötdjur och planktoniska kalkbildande organismer. Känsligheten varierar mellan organismgrupper och miljöförhållanden.
Havets syrehalter påverkas även av uppvärmning och förändringar i cirkulation och skiktning. Varmare vatten kan hålla mindre löst syre än kallare vatten, samtidigt som en starkare skiktning kan begränsa tillförseln av syre till djupare vattenlager. I vissa kust- och shelfområden kan dessa processer samverka med övergödning och bidra till ökad risk för syrebrist.