

| Havets indelningar | |
| | |
| Världshaven | |
|---|---|
| Stilla havet · Atlanten · Indiska oceanen · Norra ishavet · Södra ishavet | |
| Klimatzoner | |
| Polära hav · Subpolära hav · Tempererade hav · Subtropiska hav · Tropiska hav | |
| Marina miljöer | |
| Pelagial | Havets fria vattenmassa. |
| Benthal | Havsbottnen med sediment och bottenlevande organismer. |
| Marina regioner | |
| Neritisk region | Vatten över kontinentalsockeln. |
| Oceanisk region | Vatten utanför kontinentalsockeln. |
| Pelagiska djupzoner | |
| Epipelagial | 0–200 m |
| Mesopelagial | 200–1 000 m |
| Batypelagial | 1 000–4 000 m |
| Abyssopelagial | 4 000–6 000 m |
| Hadalpelagial | Över 6 000 m |
| Ljuszoner | |
| Eufotisk zon | Tillräckligt ljus för nettoproduktion genom fotosyntes. |
| Dysfotisk zon | Svagt ljus, otillräckligt för nettoproduktion. |
| Afotisk zon | Inget solljus når zonen. |
| Bentiska zoner | |
| Supralitoralzon · Intertidalzon · Sublitoral · Bathyal · Abyssal · Hadal | |
| Bottentopografi | |
| Kontinentmarginalen | Kontinentalsockel · Kontinentalsluttning · Kontinentalfot |
| Djuphavsbottnen | Djuphavsslätt · Djuphavsgrav · Mittoceanisk rygg · Undervattensberg |
| Världshavet omfattar fem oceaner och delas även in efter klimatzoner, djup och ljusförhållanden. Havsmiljön omfattar pelagialen (vattenmassan) och benthalen (havsbottnen). Pelagialen indelas i neritisk region och oceanisk region, djupzoner och ljuszoner, medan benthalen indelas efter djup och läge. Djupgränserna är ungefärliga och ljuszonernas utbredning varierar med vattnets klarhet och partikelhalt. | |
Subtropiska hav är havsområden belägna i de subtropiska delarna av världshaven. De kännetecknas i många öppna oceanområden av stora anticyklonala havsvirvlar (subtropiska gyres), konvergens av ytvatten, nedåtriktad vattenrörelse och en stabilt skiktad vattenmassa. I de centrala delarna av dessa cirkulationssystem förekommer ofta låga koncentrationer av näringsämnen i ytvatten, vilket begränsar primärproduktionen hos växtplankton. Dessa områden räknas till världshavens mest oligotrofa marina miljöer.
Subtropiska hav omfattar inte en enda sammanhängande vattenmassa eller ett enhetligt ekologiskt system. De fem stora subtropiska havsvirvlarna i Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen utgör viktiga exempel på områden med dessa egenskaper. De centrala delarna av virvlarna skiljer sig emellertid från deras periferi, där strömmar, uppvällning, fronter och regionala ekosystem kan skapa betydligt högre biologisk produktion.

De subtropiska havsområdena ligger huvudsakligen mellan de tropiska och tempererade breddgraderna. De stora subtropiska havsvirvlarnas utbredning varierar mellan oceanbassängerna och påverkas av vindfält, kontinentalgränser och havsströmmarnas dynamik. Det finns därför inga universellt fastställda breddgrader som avgränsar samtliga subtropiska hav.
De fem huvudsakliga subtropiska havsvirvlarna är norra Atlanten, södra Atlanten, norra Stilla havet, södra Stilla havet och Indiska oceanen.
Norra Atlanten har den nordatlantiska subtropiska havsvirveln, med bland annat Golfströmmen, Nordatlantiska strömmen och Kanarieströmmen. I Södra Atlanten finns den sydatlantiska subtropiska havsvirveln, som bland annat omfattar Brasilienströmmen och Benguelaströmmen.
Norra Stilla havet har den nordpacifiska subtropiska havsvirveln, som bland annat omfattar Kuroshioströmmen och Kalifornienströmmen, medan södra Stilla havet har den sydpacifiska subtropiska havsvirveln, som omfattar bland annat Östaustraliska strömmen och Humboldtströmmen.
I den södra delen av Indiska oceanen finns den subtropiska cirkulationen, med Agulhasströmmen och Västaustraliska strömmen som viktiga delar.
De subtropiska havsvirvlarnas geografiska utbredning är dynamisk och varierar över tid. I en vetenskaplig avgränsning av de fem virvelsystemen uppskattades de tillsammans täcka omkring 28,8 procent av världshavens yta. Andra uppskattningar ligger omkring 26–29 procent, beroende på vilka kriterier som används för att definiera virvlarnas gränser.
De centrala delarna av de subtropiska havsvirvlarna är vanligtvis relativt avlägsna från kontinenter och större tillflöden av näringsämnen från land. Detta bidrar till deras näringsfattiga förhållanden. Samtidigt kan de östra randströmmarna påverkas av kustnära uppvällning, medan de västra randströmmarna transporterar stora mängder varmt vatten mot högre breddgrader. Skillnaderna innebär att en subtropisk havsvirvel inte bör betraktas som ett ekologiskt homogent område.
Subtropiska hav har generellt varma ytvatten jämfört med tempererade och polära havsområden. Temperaturen påverkas av solinstrålning, breddgrad, havsströmmar, årstid och vattenmassornas vertikala blandning. De västra delarna av subtropiska havsvirvlar transporterar ofta varmt vatten mot polerna, medan de östra randströmmarna transporterar kallare vatten mot ekvatorn.
Temperaturförhållandena varierar mellan de olika oceanbassängerna. Även inom samma havsvirvel kan temperaturerna skilja sig betydligt mellan ytvatten, termoklin och djupare vattenmassor. Det är därför inte lämpligt att ange en enda generell temperatur för samtliga subtropiska hav.
Årstidsvariationerna är ofta tydligast i den övre delen av vattenmassan. Under sommaren värms ytvattnet upp, vilket ökar densitetsskillnaden mellan ytvatten och djupare vatten. Under vintern kan avkylning och vinddriven turbulens fördjupa det blandade ytskiktet och föra upp näringsämnen från större djup.
I norra Atlanten har långtidsmätningar från Bermuda Atlantic Time-series Study (BATS) visat tydliga säsongsvariationer. Vid mätstationen kan det blandade ytskiktet under vintern nå omkring 200–250 meters djup, medan det under sommaren ibland blir grundare än 20 meter. Dessa värden gäller den undersökta regionen och ska inte generaliseras till samtliga subtropiska hav.
De centrala subtropiska havsområdena kännetecknas normalt inte av någon regelbunden säsongsbunden havsis. Isbildning är däremot inte en lämplig generell avgränsningsfaktor för alla områden som geografiskt kan beskrivas som subtropiska, eftersom regionala förhållanden varierar.

De subtropiska havsvirvlarna är stora system av sammanhängande havsströmmar som bildar en cirkulation runt ett centralt område. De uppkommer huvudsakligen genom samverkan mellan de dominerande vindbältena, jordens rotation och kontinentalgränserna. Passadvindarna driver ytströmmar västerut i tropiska delar av oceanerna, medan västvindarna på högre breddgrader bidrar till östgående strömmar. Tillsammans bildar dessa strömmar storskaliga cirkulationssystem.
Havsvirvlarna cirkulerar medurs på norra halvklotet och moturs på södra halvklotet. Denna skillnad är kopplad till corioliseffekten, som påverkar rörelser i atmosfären och havet till följd av jordens rotation.
De subtropiska havsvirvlarna har fyra huvudsakliga strömkomponenter:
De västra randströmmarna, exempelvis Golfströmmen och Kuroshioströmmen, är vanligen smalare, djupare och snabbare än de östra randströmmarna. De östra randströmmarna är generellt bredare och långsammare. Dessa skillnader är centrala för havsvirvlarnas dynamik och påverkar även temperatur- och näringsförhållandena i de omgivande havsområdena.

En av de viktigaste oceanografiska processerna i subtropiska havsvirvlar är Ekmantransport. Vindens friktion påverkar det översta vattenlagret och skapar en nettotransport av vatten som avlänkas av corioliseffekten. I de subtropiska cirkulationssystemen transporteras ytvatten mot virvlarnas centrala delar från olika håll.
När vattenmassor konvergerar i havsvirvelns centrum måste en del av vattnet transporteras nedåt. Denna process kallas downwelling eller nedsjunkning. Vindarnas variation i riktning och styrka bidrar genom så kallad Ekmanpumpning till den vertikala vattenrörelsen. I de subtropiska områdena är denna rörelse huvudsakligen riktad nedåt.
Nedsjunkningen bidrar till att föra ytvatten och dess egenskaper ned till större djup. Processen kallas subduktion när vatten transporteras från ytskiktet ned mot termoklinen längs densitetsytor. Den är en viktig del av utbytet mellan havets ytvatten och dess inre vattenmassor.
Det är viktigt att skilja mellan nedsjunkning i ett cirkulationssystem och den långsamma vertikala blandning som sker genom turbulens. Nedsjunkning innebär inte att allt vatten i en subtropisk havsvirvel transporteras snabbt mot botten. Den vertikala cirkulationen omfattar flera processer och olika djupnivåer.

Subtropiska hav kännetecknas ofta av en relativt stark och djupgående permanent termoklin. Termoklinen är det vattenlager där temperaturen minskar snabbt med ökande djup. Den skiljer det varmare ytvattnet från kallare vattenmassor längre ned.
Den permanenta pyknoklinen, det vill säga det skikt där vattnets densitet förändras snabbt med djupet, kan i subtropiska havsvirvlar sträcka sig från flera hundra meters djup till omkring en kilometer. Den exakta strukturen varierar mellan oceanerna och med årstid och geografiskt läge.
Under den permanenta termoklinen kan det även bildas en säsongsbetonad termoklin som förstärks under sommaren. Den begränsar utbytet mellan det varma ytvattnet och det kallare vattnet längre ned. Under vintern kan avkylning och vinddriven turbulens försvaga denna skiktning och fördjupa det blandade ytskiktet.
Den starka skiktningen har stor ekologisk betydelse eftersom den minskar den vertikala transporten av näringsämnen från djupare vatten till det ljusbelysta ytskiktet. Därmed bidrar den till att upprätthålla de oligotrofa förhållandena i havsvirvlarnas centrala delar.
Salthalten påverkar tillsammans med temperaturen havsvattnets densitet och därmed vattenmassornas vertikala fördelning. I subtropiska havsområden kan avdunstningen vara stor i förhållande till nederbörden, vilket bidrar till relativt hög salthalt i vissa centrala havsområden. Regionala variationer i nederbörd, avdunstning och vattenmassornas transport påverkar dock förhållandena.
Temperatur- och salthaltsskillnader påverkar den vertikala stabiliteten. Varmt ytvatten har lägre densitet än kallare vatten med motsvarande salthalt. När ett stabilt skiktat vattenlager etableras begränsas den vertikala omblandningen, vilket kan förstärka separationen mellan näringsfattigt ytvatten och näringsrikare djupvatten.

Näringsämnen som nitrat, fosfat och olika former av löst kväve förekommer ofta i låga koncentrationer i ytvattnet i subtropiska havsvirvlar. Detta beror bland annat på att näringsämnen kontinuerligt tas upp av växtplankton och att den vertikala tillförseln från djupare vatten är begränsad.
Näringsämnen som transporteras till större djup genom biologisk produktion och nedbrytning kan ackumuleras under det ljusbelysta ytskiktet. Därför finns ofta en tydlig skillnad mellan ytvatten med låga näringskoncentrationer och djupare vatten med högre koncentrationer av näringsämnen. Övergångsområdet brukar benämnas nutriklin.
Subtropiska hav får generellt relativt hög solinstrålning under året jämfört med högre breddgrader. Årstidsvariationerna i dagslängd är mindre än i tempererade och polära havsområden, men varierar mellan de norra och södra subtropiska områdena.
I de centrala subtropiska havsvirvlarna är ljus vanligtvis inte den huvudsakliga begränsande faktorn för växtplanktonproduktionen. Tillgången på näringsämnen, framför allt kväve, har ofta större betydelse för den biologiska produktionen.
I de näringsfattiga subtropiska havsområdena är koncentrationen av växtplankton ofta låg. Det innebär att vattnet kan ha relativt hög transparens och att ljus kan tränga ned till större djup än i många mer produktiva havsområden.
Den fotiska zonen, det vill säga den del av vattenmassan där tillräckligt mycket ljus finns för fotosyntes, kan därför sträcka sig relativt djupt. Den faktiska utbredningen påverkas av planktonmängd, löst organiskt material och andra partiklar i vattnet.

De öppna subtropiska havsområdena domineras av pelagiska ekosystem där organismer lever i den fria vattenmassan. Den låga näringstillgången innebär att organismerna ofta är anpassade till att utnyttja mycket små koncentrationer av tillgängliga näringsämnen.
En viktig del av dessa ekosystem utgörs av picoplankton, det vill säga mycket små planktonorganismer. Bland de mest betydelsefulla grupperna finns cyanobakterierna Prochlorococcus och Synechococcus. Dessa organismer har stor betydelse för den globala fotosyntesen och kolomsättningen i havet.
Även små heterotrofa bakterier och arkéer spelar en viktig roll i dessa ekosystem. De deltar i nedbrytningen av organiskt material och återför näringsämnen till den biologiska näringsväven.
Subtropiska havsvirvlar har historiskt ibland beskrivits som biologiska öknar på grund av sin låga planktonbiomassa och primärproduktion. Beskrivningen är dock förenklad. Trots låga näringskoncentrationer innehåller dessa områden omfattande mikrobiella samhällen och komplexa näringsvävar.
Många av organismerna har anpassningar som gör det möjligt att tillgodogöra sig låga koncentrationer av näringsämnen. De små cellerna har exempelvis ett stort förhållande mellan yta och volym, vilket underlättar upptag av lösta ämnen från omgivande vatten.

Ett särskilt ekosystem inom de subtropiska havsområdena är Sargassohavet i norra Atlanten. Havet ligger inom den nordatlantiska subtropiska havsvirveln och är bland annat känt för stora ansamlingar av flytande brunalger av släktet Sargassum.
Till skillnad från många andra större brunalger behöver de holopelagiska arterna Sargassum natans och Sargassum fluitans inte vara fästa vid havsbotten. De lever flytande i vattenmassan och kan bilda stora ansamlingar vid havsytan.
De flytande algmattorna fungerar som livsmiljöer för ett stort antal organismer. De erbjuder skydd, föda och uppväxtområden för bland annat fiskar, kräftdjur och havssköldpaddor. Den biologiska mångfalden i dessa flytande samhällen gör Sargassohavet till ett särskilt betydelsefullt pelagiskt ekosystem.
Sargassohavet är även den enda hittills kända lekplatsen för både europeisk ål (Anguilla anguilla) och amerikansk ål (Anguilla rostrata). Ålarna genomför långa vandringar mellan sina uppväxtområden i sötvatten och sina marina reproduktionsområden i Atlanten.
Subtropiska havsområden omfattar även andra livsmiljöer än det öppna havets ytvatten. Där havsbottnens topografi skapar grunda områden, exempelvis kring öar, korallrev och undervattensberg, kan lokala förhållanden ge upphov till andra biologiska samhällen än de som dominerar i den centrala havsvirveln.

Den centrala delen av de subtropiska havsvirvlarna har ofta låg ytvattenproduktion. Den huvudsakliga begränsningen är tillgången på näringsämnen, snarare än brist på solljus. Detta gäller särskilt kväve, som ofta är begränsande för växtplankton i de skiktade subtropiska havsområdena.
Låg koncentration av näringsämnen innebär emellertid inte att fotosyntesen upphör. Växtplankton kan fortsätta att växa genom att använda återcirkulerade näringsämnen och genom effektivt upptag av mycket låga koncentrationer av lösta ämnen.
Kvävefixering är en viktig process i flera subtropiska havsområden. Vissa mikroorganismer kan omvandla löst kvävgas från atmosfären till biologiskt tillgängliga former av kväve. Bland dessa organismer finns kvävefixerande cyanobakterier, exempelvis Trichodesmium.
Kvävefixeringen tillför nytt biologiskt tillgängligt kväve till ekosystemet och kan därmed bidra till att upprätthålla primärproduktionen. Processens betydelse varierar mellan olika subtropiska havsvirvlar och påverkas av bland annat tillgången på fosfor, järn och andra spårämnen.
Återcirkulation av näringsämnen är också viktig. När organiskt material bryts ned av bakterier och andra organismer frigörs näringsämnen som kan tas upp på nytt av växtplankton. Denna process gör det möjligt för näringsväven att upprätthålla biologisk produktion trots den begränsade tillförseln av nya näringsämnen.
Näringsvävarna i subtropiska hav är ofta uppbyggda kring små fotosyntetiserande organismer och mikrobiella processer. Växtplankton konsumeras av bakterieätande och växtplanktonätande mikrozooplankton, vilka i sin tur ingår i näringsvävar med större djurplankton och andra konsumenter.
Den mikrobiella näringsväven har särskilt stor betydelse i näringsfattiga havsområden. Genom att återföra organiskt material till näringsämnen kan mikroorganismer upprätthålla en omfattande biologisk aktivitet och bidra till att koppla samman olika trofiska nivåer.
Primärproduktionen varierar under året beroende på förändringar i blandningsdjup, temperatur och tillgång på näringsämnen. I delar av norra Atlanten kan vinter- och vårblandning föra upp näringsämnen från djupare vatten och bidra till en period med ökad växtplanktonproduktion.
Under sommaren förstärks den termiska skiktningen och det blandade ytskiktet blir grundare. Tillförseln av näringsämnen från djupare vatten minskar då, vilket ofta bidrar till lägre produktion i ytvattnet.

Förutom de stora havsvirvlarna förekommer mindre cirkulationssystem som kallas mesoskaliga virvlar. Dessa kan transportera vattenmassor, näringsämnen och organismer mellan olika delar av havet. De påverkar även utbytet mellan ytskiktet och djupare vattenmassor.
Mesoskaliga virvlar kan bidra till att föra upp näringsämnen från djupare vatten eller transportera vattenmassor med olika egenskaper i sidled. Därmed kan de skapa lokala variationer i biologisk produktion inom ett i övrigt näringsfattigt område.
Subduktion är en viktig del av den långsiktiga cirkulationen i subtropiska havsområden. Ytvatten som transporteras nedåt kan föra med sig värme, lösta ämnen och andra vattenegenskaper till termoklinens djupare lager. Denna process bidrar till att koppla samman subtropiska havsvirvlar med cirkulationen i tropiska områden.
De subtropiska cellerna, så kallade subtropical cells, utgör en grundare form av meridional cirkulation. Vatten transporteras från subtropiska områden mot ekvatorn på termoklinens djup och kan därefter återföras till ytan genom uppvällning i tropiska områden.
Subtropiska hav fungerar som migrationsområden för flera stora marina djur. Sargassohavet är exempelvis en central del av livscykeln hos europeisk och amerikansk ål. Även hajar, rockor, havssköldpaddor och valar använder området som migrationskorridor eller födosöksområde.
De flytande sargassumbestånden kan dessutom fungera som uppväxtmiljö för unga fiskar och sköldpaddor. De erbjuder skydd i ett annars relativt strukturfattigt öppet hav och bidrar till att skapa lokala koncentrationer av biologisk mångfald.

De subtropiska havsvirvlarnas cirkulation kan bidra till att flytande marint skräp koncentreras i vissa delar av oceanerna. Ett välkänt exempel är det område i norra Stilla havet som brukar kallas Great Pacific Garbage Patch.
Benämningen syftar inte på en sammanhängande ö av avfall. Det handlar i stället om stora och dynamiska områden där plastpartiklar och annat marint skräp förekommer i förhöjda koncentrationer. En stor del av plasten består av små partiklar som kan vara svåra att upptäcka från havsytan.
Plastföroreningar kan påverka marina organismer genom att partiklar intas eller genom att djur fastnar i större föremål och förlorade fiskeredskap. Föroreningarna kan även transporteras mellan olika marina livsmiljöer genom havsströmmarnas cirkulation.
Fiske och internationell sjöfart är betydande mänskliga verksamheter i flera subtropiska havsområden. I Sargassohavet har bland annat ökad fartygstrafik, fisketryck och föroreningar identifierats som belastningar på ekosystemet.
Fartygstrafik kan innebära risker genom kollisioner med marina däggdjur, och transport av föroreningar. I kombination med fiske och klimatförändringar kan dessa faktorer bidra till kumulativ påverkan på marina ekosystem.
Ökade koncentrationer av koldioxid i atmosfären leder till att mer koldioxid tas upp av världshaven. Detta förändrar havsvattnets och bidrar till havsförsurning. Förändringarna påverkar bland annat tillgången på karbonatjoner, vilka är viktiga för organismer som bildar kalkstrukturer.
Långtidsmätningar från Sargassohavet visar att havsområdet har genomgått förändringar i temperatur och havsvattnets kemiska egenskaper. Dessa observationer visar att även de avlägsna och relativt näringsfattiga subtropiska havsområdena påverkas av globala miljöförändringar.
Subtropiska havsområden påverkas av den globala uppvärmningen genom stigande havstemperaturer. I Sargassohavet har långtidsobservationer från de senaste omkring 40 åren visat en ökning av ytvattentemperaturen på cirka 1,2 °C. Detta är en regional observation och ska inte tolkas som ett genomsnitt för samtliga subtropiska hav.
Ökad temperatur kan förändra skiktningen, vattenmassornas blandning och de biologiska förhållandena i ytvattnet. Den kan även påverka arters utbredning och de ekologiska relationerna mellan olika organismer.
När havsytan värms upp kan densitetsskillnaden mellan ytvatten och djupare vatten öka. Detta kan förstärka havets skiktning och minska den vertikala blandningen. En minskad blandning kan i sin tur begränsa transporten av näringsämnen till det ljusbelysta ytskiktet.
En vetenskaplig översikt publicerad 2025 uppskattade att den globala skiktningen i havets översta 2 000 meter ökade med cirka 0,8 procent per årtionde sedan 1960-talet. Ökningen har dock inte varit likadan i alla delar av världshaven.
Förändringar i havstemperatur och skiktning kan påverka tillgången på näringsämnen och därmed primärproduktionen i subtropiska havsvirvlar. Om den vertikala tillförseln av näringsämnen minskar kan vissa oligotrofa områden bli mer näringsfattiga.
Samtidigt är sambandet mellan uppvärmning och biologisk produktion komplext. Tillgången på kväve, fosfor och järn, liksom variationer i turbulens och mesoskaliga virvlar, påverkar hur växtplanktonsamhällena reagerar. Det går därför inte att anta att primärproduktionen förändras på samma sätt i samtliga subtropiska havsområden.
Högre temperaturer och förändrade oceanografiska förhållanden kan påverka marina arters geografiska utbredning. Organismer som är anpassade till specifika temperaturintervall kan förändra sina utbredningsområden när deras livsmiljöer förändras.
Även förändringar i havsströmmar, näringstillgång och säsongsmässig skiktning kan påverka migration, reproduktion och tillgången på föda. De framtida konsekvenserna kommer sannolikt att variera mellan olika oceanbassänger och organismgrupper.