Afotisk zon

Musslor vid ett hydrotermalt system på djuphavsbottnen. Ekosystem vid sådana miljöer kan baseras på kemosyntes i stället för fotosyntes.

Den afotiska zonen (av grekiskans ἀ-, a-, "utan", och φῶς, phōs, "ljus") är den del av en vattenmassa dit inget betydande solljus når. I zonen förekommer därför ingen fotosyntes som drivs av solljus. Begreppet används inom både oceanografi och limnologi för att beskriva vattenlager där ljusförhållandena är otillräckliga för fotosyntes.

I havet brukar den afotiska zonen anges börja omkring 1 000 meters djup och omfatta de bathypelagiska, abyssopelagiska och hadopelagiska zonerna. Djupgränsen är ungefärlig och beror på hur begreppet definieras och vilka ljusförhållanden som avses. I inlandsvatten bestäms den afotiska zonens utbredning i stället av sjöns djup och genomskinlighet. I grunda eller grumliga sjöar kan en stor del av vattenmassan vara afotisk, medan den i klara sjöar kan vara begränsad till de djupaste vattenlagren.

Ljusförhållanden

Solljusets intensitet minskar med ökande djup genom absorption och ljusspridning. När ljuset har dämpats till nivåer som inte längre möjliggör fotosyntes räknas vattenmassan till den afotiska zonen. Gränsen är inte ett bestämt djup utan varierar mellan olika vattenmiljöer. I klart havsvatten kan svagt solljus fortfarande påvisas på större djup än i grumliga kustvatten, men det innebär inte nödvändigtvis att ljuset har någon betydande ekologisk funktion.

Afotisk betyder inte att det saknas allt ljus i absolut mening. Organismer kan själva producera ljus genom bioluminiscens, och i vissa miljöer kan svagt artificiellt ljus förekomma. Begreppet syftar i första hand på frånvaron av tillräckligt naturligt ljus från solen för att driva fotosyntes. I den djupaste delen av havet är solljuset i praktiken frånvarande.

Marin miljö

Havets indelningar
Five oceans south polar projection map.png
Världshaven
Stilla havet · Atlanten · Indiska oceanen · Norra ishavet · Södra ishavet
Klimatzoner
Polära hav · Subpolära hav · Tempererade hav · Subtropiska hav · Tropiska hav
Marina miljöer
PelagialHavets fria vattenmassa.
BenthalHavsbottnen med sediment och bottenlevande organismer.
Marina regioner
Neritisk regionVatten över kontinentalsockeln.
Oceanisk regionVatten utanför kontinentalsockeln.
Pelagiska djupzoner
Epipelagial0–200 m
Mesopelagial200–1 000 m
Batypelagial1 000–4 000 m
Abyssopelagial4 000–6 000 m
HadalpelagialÖver 6 000 m
Ljuszoner
Eufotisk zonTillräckligt ljus för nettoproduktion genom fotosyntes.
Dysfotisk zonSvagt ljus, otillräckligt för nettoproduktion.
Afotisk zonInget solljus når zonen.
Bentiska zoner
Supralitoralzon · Intertidalzon · Sublitoral · Bathyal · Abyssal · Hadal
Bottentopografi
KontinentmarginalenKontinentalsockel · Kontinentalsluttning · Kontinentalfot
DjuphavsbottnenDjuphavsslätt · Djuphavsgrav · Mittoceanisk rygg · Undervattensberg
Världshavet omfattar fem oceaner och delas även in efter klimatzoner, djup och ljusförhållanden. Havsmiljön omfattar pelagialen (vattenmassan) och benthalen (havsbottnen). Pelagialen indelas i neritisk region och oceanisk region, djupzoner och ljuszoner, medan benthalen indelas efter djup och läge. Djupgränserna är ungefärliga och ljuszonernas utbredning varierar med vattnets klarhet och partikelhalt.

I havet ligger den afotiska zonen under den dysfotiska zonen. Den brukar anges börja omkring 1 000 meters djup, där solljuset inte längre har någon betydande påverkan på miljön. Den omfattar därmed flera av havets pelagiska djupzoner: den bathypelagiska zonen, den abyssopelagiska zonen och den hadopelagiska zonen. Dessa zoners djupgränser är konventionella och kan skilja sig något mellan olika indelningar.

Musslor och kräftdjur vid hydrotermala källor. Bakterier som lever i symbios med musslorna kan utvinna energi genom kemiska reaktioner.

Den afotiska zonen omfattar den största delen av världshavens vattenvolym. Eftersom solljus inte når ned till dessa djup kan fotosyntetiska organismer inte utgöra basen för den lokala primärproduktionen. Många organismer är i stället beroende av organiskt material som transporteras ned från de belysta vattenlagren. Detta material kan bestå av döda organismer, avföringspellets och andra partiklar som sjunker genom vattenmassan, ibland sammanfattade under begreppet marint snöfall.

Djurlivet i den afotiska zonen omfattar bland annat djuphavsfiskar, kräftdjur, bläckfiskar, maneter och olika grupper av bottenlevande ryggradslösa djur. Många arter har anpassningar till mörker, högt hydrostatiskt tryck och begränsad tillgång på föda. Exempel på sådana anpassningar är välutvecklade sinnesorgan, långsamma ämnesomsättningar och bioluminiscens. Vilka anpassningar som förekommer varierar mellan olika djup och livsmiljöer.

En viktig skillnad inom den afotiska zonen är att primärproduktion fortfarande kan förekomma utan solljus. Vid exempelvis hydrotermala källor och vissa kalla källor kan kemosyntetiska bakterier och arkéer använda energi från oorganiska kemiska föreningar för att bygga organiskt material. Sådana mikroorganismer kan utgöra grunden för lokala näringsvävar och leva i symbios med bland annat musslor och rörmaskar.

Limnisk miljö

Schematisk indelning av en sjö i strandnära, öppna och djupare vattenområden. Den afotiska delen ligger under det djup där ljuset räcker för fotosyntes.

I limnologi betecknar den afotiska zonen den del av en sjö eller annan inlandsvattenmiljö där ljuset är otillräckligt för fotosyntes. Den ligger vanligen under kompensationsdjupet, där fotosyntes och respiration är ungefär i balans. Under detta djup överstiger organismernas och nedbrytarnas respiration den lokala fotosyntetiska produktionen.

I sjöar sammanfaller den afotiska zonen ofta med den djupare delen av sjön som kallas profundal. Profundalen omfattar djupvattenområdet under den strandnära och belysta delen av sjön. Begreppen är dock inte helt likvärdiga: afotisk beskriver ljusförhållandena i vattenmassan, medan profundal är en ekologisk zonindelning som framför allt används för sjöns djupare bottenmiljöer.

Den afotiska zonens storlek påverkas av sjöns djup och vattnets genomskinlighet. I en djup och klar sjö kan ljuset tränga långt ned och den afotiska zonen vara begränsad till de djupaste delarna. I en grund eller grumlig sjö kan ljuset däremot dämpas redan nära ytan, vilket gör att en stor del av vattenmassan saknar förutsättningar för fotosyntes. Höga halter av växtplankton, suspenderat material och humusämnen kan bidra till att minska ljusets nedträngning.

I den afotiska delen av sjöar är den lokala primärproduktionen genom fotosyntes begränsad eller frånvarande. Näringsvävarna är därför i hög grad beroende av organiskt material som producerats i den belysta delen av sjön och transporterats nedåt. Nedbrytning av organiskt material förbrukar syre och kan bidra till låga syrehalter i djupvattnet, särskilt under perioder då sjön är termiskt skiktad och vattenomblandningen är begränsad.

Se även