Dysfotisk zon

En prickfisk (familjen Myctophidae), en fiskgrupp som är vanlig i den mesopelagiska zonen.

Den dysfotiska zonen (av grekiskans δυσ-, dys-, "svår" eller "bristfällig", och φῶς, phōs, "ljus") är den del av en vattenmassa där solljus fortfarande tränger ned, men där ljusintensiteten normalt är för låg för att fotosyntes ska kunna överstiga cellandning. Zonen kallas även skymningszonen och utgör övergången mellan den eufotiska zonen, där ljuset möjliggör nettoproduktion genom fotosyntes, och den afotiska zonen, dit inget betydande solljus når.

I havet brukar den dysfotiska zonen anges omfatta djupintervallet omkring 200–1 000 meter och sammanfaller i huvudsak med den mesopelagiska zonen. Djupgränserna är ungefärliga och varierar beroende på bland annat vattnets genomskinlighet, mängden partiklar och lösta ämnen samt ljusförhållandena vid ytan. Begreppet beskriver således främst ljusförhållandena och ska inte förväxlas med en djupzon som har helt fasta gränser.

Ljusförhållanden

När solljus tränger ned genom vattenmassan minskar dess intensitet genom absorption och ljusspridning. Olika våglängder absorberas olika snabbt, vilket gör att ljusets spektrala sammansättning förändras med djupet. I klart havsvatten tränger framför allt blått ljus relativt långt ned, medan andra våglängder dämpas snabbare. I vatten med hög halt av suspenderat material, växtplankton eller lösta organiska ämnen kan ljuset försvagas betydligt snabbare.

I den dysfotiska zonen är ljusnivån normalt för låg för att växtplankton ska kunna upprätthålla en högre fotosyntes än respiration. Det innebär att zonen inte fungerar som ett område med positiv nettoproduktion på samma sätt som den eufotiska zonen. Ljus kan emellertid fortfarande påverka organismernas beteende och orientering. Vissa djur kan uppfatta svaga ljussignaler och använda dem för att urskilja silhuetter eller upptäcka andra organismer.

Den traditionella definitionen av dysfotisk zon utgår främst från gränsen för fotosyntes. Senare forskning har även betonat att svagt ljus kan ha biologisk betydelse även när det inte längre möjliggör nettoproduktion. Det kan exempelvis påverka synförmåga, dygnsrytm och beteenden som styrs av naturliga ljusvariationer. Därmed kan den biologiskt ljuspåverkade zonen i vissa sammanhang vara vidare än den zon där fotosyntes är möjlig.

Marin miljö

Havets indelningar
Five oceans south polar projection map.png
Världshaven
Stilla havet · Atlanten · Indiska oceanen · Norra ishavet · Södra ishavet
Klimatzoner
Polära hav · Subpolära hav · Tempererade hav · Subtropiska hav · Tropiska hav
Marina miljöer
PelagialHavets fria vattenmassa.
BenthalHavsbottnen med sediment och bottenlevande organismer.
Marina regioner
Neritisk regionVatten över kontinentalsockeln.
Oceanisk regionVatten utanför kontinentalsockeln.
Pelagiska djupzoner
Epipelagial0–200 m
Mesopelagial200–1 000 m
Batypelagial1 000–4 000 m
Abyssopelagial4 000–6 000 m
HadalpelagialÖver 6 000 m
Ljuszoner
Eufotisk zonTillräckligt ljus för nettoproduktion genom fotosyntes.
Dysfotisk zonSvagt ljus, otillräckligt för nettoproduktion.
Afotisk zonInget solljus når zonen.
Bentiska zoner
Supralitoralzon · Intertidalzon · Sublitoral · Bathyal · Abyssal · Hadal
Bottentopografi
KontinentmarginalenKontinentalsockel · Kontinentalsluttning · Kontinentalfot
DjuphavsbottnenDjuphavsslätt · Djuphavsgrav · Mittoceanisk rygg · Undervattensberg
Världshavet omfattar fem oceaner och delas även in efter klimatzoner, djup och ljusförhållanden. Havsmiljön omfattar pelagialen (vattenmassan) och benthalen (havsbottnen). Pelagialen indelas i neritisk region och oceanisk region, djupzoner och ljuszoner, medan benthalen indelas efter djup och läge. Djupgränserna är ungefärliga och ljuszonernas utbredning varierar med vattnets klarhet och partikelhalt.

I havet sammanfaller den dysfotiska zonen huvudsakligen med den mesopelagiska zonen, som vanligen sträcker sig från omkring 200 till 1 000 meters djup. Den ligger under den eufotiska zonen och ovanför den bathypelagiska zonen. Eftersom ljusförhållandena förändras gradvis finns ingen skarp fysisk gräns mellan zonerna.

Organismer från den mesopelagiska zonen, bland annat prickfisk, djuphavsmanet och bläckfisk.

Den dysfotiska zonen hyser ett varierat djurliv, däribland prickfiskar (Myctophidae), hoppkräftor, krill, maneter och bläckfiskar. Många av organismerna har anpassningar till svagt ljus, exempelvis stora ögon eller ljusproducerande organ som används vid bioluminiscens. Bioluminiscens är ljus som produceras genom biologiska processer och kan förekomma även i den djupare afotiska zonen.

En stor del av de mesopelagiska organismerna deltar i dygnsvandringar. Under natten rör sig många djur upp mot grundare vatten för att äta, medan de under dagen återvänder till större djup. Detta är en av de största regelbundna förflyttningarna av biomassa i världshaven och påverkar transporten av kol och näringsämnen mellan vattenlagren.

Den dysfotiska zonen får också tillförsel av organiskt material från ytvattnet. Döda organismer, avföring och andra partiklar sjunker genom vattenmassan och utgör en viktig födokälla för många djuphavsorganismer. Denna transport är en del av havets biologiska kolpump, genom vilken kol som bundits genom fotosyntes i ytvattnet kan föras till djupare vattenlager.

Limnisk miljö

I limnologi kan dysfotiska förhållanden förekomma i djupare delar av sjöar och andra inlandsvatten där ljuset har försvagats så mycket att fotosyntesen inte längre överstiger respirationen. Till skillnad från i oceanografisk zonindelning används termen dysfotisk zon dock inte lika konsekvent inom limnologin. I beskrivningar av sjöar delas vattenmassan oftare in i en fotisk och en afotisk del, med kompensationsdjupet som ungefärlig gräns.

Hur djupt ljuset tränger ned i en sjö påverkas bland annat av turbiditet, humusämnen, växtplankton och suspenderade partiklar. I klara, näringsfattiga sjöar kan ljuset nå betydligt djupare än i grumliga eller näringsrika sjöar. Därför kan den ljusmässiga övergången till förhållanden med otillräckligt ljus för nettoproduktion ligga på mycket olika djup i olika sjöar och även förändras mellan årstider.

I sjöar kan den dysfotiska delen av vattenmassan ligga inom eller i anslutning till det som kallas profundalen, den djupare delen av sjön. Profundalen är dock en ekologisk och främst bottenrelaterad indelning, medan dysfotisk zon beskriver ljusförhållandena i vattenmassan. Begreppen är därför inte synonyma. Den limnetiska zonen avser i sin tur sjöns öppna vatten utanför strandnära områden och kan omfatta både belysta och djupare vattenlager.

Se även