Tukano

Födelse och tidiga ritualer

När ett barn föds i tukanosamhället följs detta traditionellt av flera ritualer, inklusive det omedelbara nedgrävandet av navelsträng och moderkaka i jorden där barnet fötts. Under de första dagarna efter födelsen ligger fadern i sin hängmatta och följer en särskild diet med begränsad föda, medan vissa typer av kött och större fiskar bör undvikas. Modern äter under samma period huvudsakligen vegetabiliska livsmedel. Äldre släktingar uttalar välsignelser över den nyfödda och uttrycker önskningar om styrka, hälsa och framgång i livet. Därefter namnges barnet och får ofta namn hämtat från djur- eller växtriket eller andra naturinspirerade namn.

En rituell specialist, ofta kallad pajé (en slags schaman och religiös helare), utför en ceremoni där tobaksrök blåses över barnet för att skydda det mot sjukdomar och skadliga krafter.

Barnuppfostran

Spädbarnen följer traditionellt modern i det dagliga arbetet och bärs ofta med till odlingsmarkerna (chagras). Arbetsuppgifter börjar gradvis fördelas efter kön. Flickor hjälper modern med hushållsarbete och jordbruk, medan pojkar ägnar sig mer åt fiske, jakt och andra aktiviteter i skogen och vid floderna. Barn lär sig ofta först moderns språk, men förväntas senare behärska faderns språk, eftersom den sociala tillhörigheten följer den patrilinjära släktlinjen.

Pubertet och vuxeninitiering

När en flicka når puberteten genomgår hon traditionellt en period av social avskildhet med särskilda matregler. Under denna tid hålls hon isolerad i hemmet och får främst vegetarisk kost. Efter perioden utför en pajé ceremonier där hennes hår klipps och bränns i en rituell eld. Därefter genomförs en nattlig badritual i floden, varefter hon anses ha inträtt i vuxenlivet och kan gifta sig.

Unga män genomgår i tonåren en initiationsperiod i skogen. Under denna tid undervisas de av äldre män och ritualspecialister i stammens traditioner, ceremonier, musik och dans samt i de sociala skyldigheter som förväntas av vuxna män. Initiationen avslutas med en ceremoniell återkomst till byn, där musik, dans och fest markerar övergången till vuxenlivet.

Äktenskap och släktskap

Äktenskap bland tukano och andra östtukanska folk knyter samman familjer och byar genom ett nätverk av släktallianser. Som grundregel är det inte tillåtet att gifta sig inom sin egen patrilinjära släkt. Eftersom språket ofta markerar sådan tillhörighet leder detta i praktiken till språklig exogami. Män gifter sig således vanligen med kvinnor som talar ett annat språk än deras eget.

I den traditionella äktenskapsordningen anses äktenskap mellan korskusiner extra önskvärda, även om de inte är obligatoriska. Idealiskt skulle familjer också utbyta systrar genom äktenskap, men detta förekommer sällan i praktiken. Traditionellt anses även den äldste sonen i en familj gifta sig före sina yngre bröder.

Äktenskap arrangeras i regel av familjerna snarare än av de blivande makarna själva. Föräldrar eller andra släktingar söker en partner från en annan grupp och förhandlar med den tilltänkta brudens familj. I vissa fall ingår ett symboliskt bortförande av bruden som en del av ritualen, även om detta normalt sker efter överenskommelse mellan familjerna.

Efter giftermålet flyttar kvinnan vanligtvis till mannens hushåll eller till en gemensam maloca, där ofta flera familjer lever tillsammans. Eftersom de inflyttande kvinnorna ofta kommer från olika språkgrupper bidrar detta till den flerspråkiga miljö som är typisk för regionen. När mödrar talar med sina barn använder de oftast faderns språk, men sinsemellan kan kvinnor från samma grupp tala sitt eget språk.

Vid äktenskap betalas vanligtvis ett brudpris i form av varor eller redskap. De flesta äktenskap är monogama, även om vissa lokala ledare traditionellt har haft mer än en hustru. Vid skilsmässa återvänder kvinnan oftast till sin fars släktgrupp, medan barnen stannar kvar i faderns grupp.

Arbetsfördelning

Kvinnor och män har en tydlig uppdelning i arbetsuppgifter. I kvinnornas sysslor finns att väva männens väskor och deras höftklädesband. De tvättar och lagar kläder, samlar in brännved och vatten, och de ägnar sig åt krukmakeri.

Å andra sidan tillverkar männen träkärl och andra träföremål som båda könen nyttjar, bygger hus, jagar och fiskar, tillverkar kanoter, fiskeutrustning och vapen. Dessutom förfärdigar de rituella redskap som används vid olika ceremonier. Männen är också närmare inblandade i odlingen och bearbetningen av koka.

Generellt är kvinnornas sysslor mer kopplade till familjen, inklusive matlagning, plantering, skötsel och bearbetning av nästan alla ätbara växter. Männen tar dock del av skötsel av en del fruktträd, majs och ananas. På det stora hela kompletterar kvinnors och mäns sysslor varandra, i tukano-folkets dagliga liv.

Ålderdom och död

Åldringar fortsätter i regel att delta i det dagliga hushållsarbetet så länge de orkar med det, till exempel med fiske, odling och beredning av kassava. Mor- och farföräldrar är ofta även delaktiga i omsorgen om barnbarnen.

När en person dör begravs kroppen vanligen kort efter dödsfallet. I samband med döden förekommer högljudda klagorop och ritualiserade sorgeuttryck, men efter begravningen återgår livet snabbt igen till det normala. I traditionella föreställningar anses dödsfall sällan bero på naturliga orsaker utan tillskrivs ofta förgiftning eller magiska handlingar från fiender. Den avlidne sveps vanligtvis i sin hängmatta och placeras i en kista som kan tillverkas av en urholkad kanot. Graven grävs inne i eller i anslutning till malocan, och personliga föremål kan läggas i graven tillsammans med den avlidne. I vissa fall hålls senare minnesceremonier där släktingar och allierade samlas för ritualer, dans och dryckesfester förr att minnas den döde.

Religion och kosmologi

I tukanos kosmologi uppfattas universum som en ordnad helhet där människor, djur, växter och andliga krafter ingår i samma kosmiska system. Enligt traditionen var förfadern Ñekú den som upptäckte världens krafter, de första födoämnena och de väsen som befolkar universum.

Religiösa och rituella specialister har en central roll i tukanosamhället. En sådan specialist kallas ku'mú eller pajé (äldre portugisisk stavning: pagé), och beskrivs som en form av schaman. Schamanen har rollen som samhällets läkare, rådgivare och rituella ledare och anses besitta särskild kunskap om växter, läkemedel och andliga krafter.

Schamanen tillkallas vid många viktiga tillfällen i livet, exempelvis vid födelse, sjukdom och andra kriser. Vid ritualer för att bota sjukdomar används bland annat tobaksrök och blåsningar över kroppen, ofta i kombination med massage, ”utsugningar” och växtbaserade läkemedel framställda av blad, rötter och harts. I vissa fall anses sjukdomen kunna avlägsnas genom att schamanen symboliskt "suger ut" den ur kroppen och visar upp föremål som anses representera sjukdomens orsak, till exempel små stenar, benfragment eller fiskben.

I traditionella föreställningar kan sjukdom orsakas av nimá (gift) eller dohoceré, en skadlig kraft eller förbannelse som tros kunna överföras genom andning eller blåsningar från fiender. Schamanen kan även tolka olyckor och dödsfall och avgöra vilka åtgärder som bör vidtas. I vissa fall har sådana tolkningar lett till att hela bosättningar överges eftersom en plats anses ha blivit förgiftad eller farlig.

Den tukanska kosmologin består av flera världar utöver människornas. En värld sägs ligga ovanför stjärnorna och en annan under jorden, vilka precis som på jorden bebos av människor. I mytologin förekommer även en gestalt kallad Ieépali, en gammal kvinna som sägs bära världen i sin hand.

Ett högsta väsen benämns ibland Vaque, som uppfattas som en god kraft och översätts ibland som Gud. Föreställningen är dock inte nödvändigtvis kopplad till en kult eller regelbunden dyrkan. Begreppet kan dock ha påverkats av kristen mission, där lokala religiösa termer ibland användes som översättning för den kristna guden. Enligt den tukanska traditionen fortsätter människans själ att existera efter döden. De döda omnämns dock sällan direkt, eftersom man kan frukta att deras andar i så fall skulle återvända och störa de levande.

Föreställningar om sjukdom

I traditionella föreställningar bland tukano anses många sjukdomar orsakas av övernaturliga krafter eller avsiktliga handlingar från fiender. Sjukdomar kan tillskrivas nimá (gift) eller dohocé, en skadlig kraft eller förbannelse som tros kunna överföras genom andetag eller blåsningar. När någon blir sjuk ligger personen ofta i en hängmatta nära en eld och följer en begränsad diet. Den rituella specialisten, pajé, tillkallas för att fastställa orsaken till sjukdomen och utföra botande ceremonier.

Vissa sjukdomar anses också ha naturliga källor i omgivningen. I äldre tradition förknippades exempelvis feber ibland med särskilda platser i landskapet, medan förkylning och influensa uppfattades som sjukdomar som förts in genom kontakt med utomstående grupper.

Musik och dans

Dabucurí

En viktig ceremoni bland tukano är dabucurí, en fest där flera byar eller släktgrupper samlas för gemensamma ritualer, gåvoutbyte och dryckesceremonier. Festen organiseras av byns hövding (tuchaua), som bestämmer datum och vilken dryck som ska tillagas. Förberedelserna fördelas mellan byns invånare: männen samlar frukt eller andra råvaror och förbereder musikinstrument, medan kvinnorna tillverkar kärl, hämtar vatten och framställer den fermenterade drycken caxiri.

Gäster från närliggande byar anländer med gåvor som frukt, fisk eller andra livsmedel. Ceremonin inleds med en mottagning vid floden, varefter deltagarna samlas i eller utanför malocan där gåvorna överlämnas till festens värd. Festen kan pågå i flera dagar och omfattar sång, dans och gemensamt drickande.

Under dabucurí-festerna spelar musik, sång och dans en central roll. Vid inledningen av vissa ceremonier spelar männen stora trumpetliknande blåsinstrument. Dessa ger ett djupt, mullrande ljud som av missionärer på 1900-talet jämfördes med råmande tjurar. Kvinnor och barn måste under denna del av ceremonin hålla sig dolda och får enligt traditionen inte se instrumenten. Efter denna inledande ritual förs instrumenten undan och kvinnorna ansluter sig till festen.

Innan dansen börjar serverar kvinnorna stora skålar med caxiri till männen. Dansen utförs i en cirkel där män och kvinnor bildar par och håller en hand på partnerns axel medan de rör sig till sång och rytmiska rop. Sång och dans varvas med drickande, och under festens gång kan även symboliska stridsscener förekomma där deltagarna iscensätter strid eller avrättning av en fiende.

Vid vissa tillfällen dricker äldre män även caapi (ayahuasca). Den intas i små mängder och kan framkalla hallucinationer och förändrade sinnesintryck, snarare än för berusning av alkohol.

Bakçacé

Sång och dans utgör tillsammans ett gemensamt ritualuttryck som på tukanospråket kallas bakçacé. Samma ord används för både sång och dans, eftersom de två alltid utförs tillsammans. Den person som leder ceremonin kallas bakçaiá.

De rituella sångerna är ofta monotona och kan inledas med gutturala ljud och avslutas med rop eller visslingar. Texterna är i många fall svårbegripliga även för talarna själva och kan innehålla arkaiska eller ceremoniella språkformer som skiljer sig från vardagsspråket.

Olika sånger förknippas med särskilda djur, växter eller ritualföremål, exempelvis palmblad, skramlor, papegojor eller fiskar. Vid vissa tillfällen framför hövdingen också en särskild ceremoniell sång som hänvisar till förfäderna och uppmanar deltagarna att följa deras traditioner.