Biografi
Klinkerfues var son till arméläkaren Johann Reinhard Klinkerfues och hans fru Sabine (född Dedolph). Efter sina föräldrars tidiga död uppfostrades han av släktingar, och efter att ha gått på gymnasiet kvalificerade han sig som lantmätare i Kassel. I denna egenskap arbetade han därefter på den nya järnvägen Frankfurt-Kassel.
Från 1847 till 1851 studerade Klinkerfues matematik och astronomi vid universitetet i Marburg. Han blev 1851 assistent åt Carl Friedrich Gauss vid Göttingens observatorium, där han avslutade sin doktorsexamen med en avhandling om omloppsbanor för dubbelstjärnor. Efter Gauss död 1855 ersatte matematikern W. E. Weber honom som chef, men Klinkerfues skulle tillfälligt ansvara för observatoriet. År 1856 blev han observator och 1867 direktor vid observatoriet samt 1863 professor vid därvarande universitet. Han upptäckte sex kometer, men hans huvudarbeten behandlar främst den teoretiska astronomin, bland annat beräkningen av planet- och kometbanor, planeternas absoluta perturbationer, sambandet mellan kometer och meteorströmmar.
Klinkerfues utsågs slutligen till "chef för praktisk astronomi" i Göttingen 1868. Hans del av observatoriet hade dock enbart till uppgift att utföra praktiskt arbete, medan det teoretiska arbetet lades i händerna på Ernst Schering. Klinkerfues fick, liksom sin föregångare, bo i observatoriets östra flygel, men uppdelningen av observatoriets organisation mellan de två grupperna skulle bli en källa till ständig konflikt.
I sin bok från 1871, Theoretische Astronomie Klinkerfues, beskrev han hur man kunde beräkna himlakropparnas banor i solsystemet. Under samma period sammanställde han en katalog med cirka 6 900 observerade stjärnor.
Klinkerfues hade också ett bestående intresse för meteorologi och utvecklade en hygrometer, patenterad 1877, som senare tillverkades i Göttingen av Wilhelm Lambrecht. Hans väderprognoser, publicerade i tidningar, visade sig ofta vara felaktiga, vilket ledde till att de grymt parodierade hans efternamn som "Flunkerkies". Oberörd av denna kritik publicerade han en bok om hygrometerns användning 1875 och utvecklade en detonator för användning i Göttingens gasgatubelysning. Han fortsatte också att handleda doktorander, varav en var Hermann Kobold.
Klinkerfues var plågad av skulder under en stor del av sitt liv, vilket förvärrades av ogenomtänkta affärsprojekt. Han försökte fortsätta med sitt astronomiska arbete, och under det arbetet publicerade han, som hans dödsruna i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society noterade, många artiklar som var "oerhört läsvärda och ofta innehöll de mest originella och suggestiva idéer. Ibland var de faktiskt av en pittoresk humoristisk karaktär och introducerade till exempel de påstådda underbara upptäckterna av en imaginär professor Monkhouse". Ändå fortsatte han att stöta på problem med sin professionella utveckling:
- "Det vore meningslöst och nästan omöjligt att försöka beskriva hur den varmhjärtade och gemytlige astronomen misslyckades med att inta den position bland sina kollegor som hans otvivelaktigt stora naturliga talanger berättigade honom till. Hans extrema slarv i sitt yttre på senare år var säkerligen mycket emot honom, men den outtröttliga iver med vilken han höll en hel rad föreläsningar, om det behövdes, även för en enda student, borde ha talat till hans fördel, vilket den utan tvekan gjorde.""
År 1881 publicerade han Tobias Mayers grössere Mondkarte nebst Detailzeichnungen, en stor månkarta och en samling teckningar av Tobias Mayer som hade samlat damm i observatoriets bibliotek i 130 år.
