Abe Schwartz

Abe Schwartz
Abe Schwartz, 2022.
Född1881
Rumänien
Död1963
USA
Medborgare iUSA
SysselsättningPianist, kompositör, violinist
Redigera Wikidata

Abe Schwartz (jiddisch: אבּ שװארץ eller אייב שווארץ), född 1881 i närheten av Bukarest i Rumänien, död 1963 i Bronx i New York, var en rumänsk-amerikansk klezmerviolinist, kompositör, och orkesterledare. Hans musikkarriär varade från 1910-talet till 1940-talet, och i rollen som orkesterledare spelade han in skivor med flera av det tidiga nittonhundratalets största klezmermusiker i Amerika, inklusive Naftule Brandwein och Dave Tarras.

Biografi

Abe Schwartz föddes den 15 april 1881 i en judisk familj i Rumänien, men uppgifterna om hans tidiga liv är knapphändiga och tvetydiga. I dokumenten från hans migration till New York angav han sin födelseort som Mihaleni, men i Rumänien finns dock över ett dussin orter med detta namn. Schwartz emigrerade till USA med sina föräldrar någon gång mellan 1900 och 1902. I USA gifte han sig så småningom med sin fru Rose och fick en son Louis, samt fyra döttrar: Mary, Ida, Bebe och Sylvia, som även medverkar på några inspelningar, ackompanjerade sin far på piano.

Under 1900- och 1910-talen arbetade Schwartz som dansbandsledare i New York och ingick i en grupp rumänskfödda klezmermusiker som Max Leibowitz, Abe Katzman och Milu Lemisch. Under första världskriget var han verksam som musiker på Little Bessarabia Restaurant på East Houston Street. Genom artist- och repertoarman David Nodiff rekryterades han av 1917 till Columbia Records där han organiserade inspelningar av ”etnisk musik” och rekryterade nya judiska artister. Bland dessa talanger fanns klarinettisten Naftule Brandwein, som medverkade på flera av Schwartz inspelningar. Som ”husets dirigent” inom bolagets utlandsavdelning satte Schwartz samman tillfälliga ensembler inför varje session, ofta utan skrivna arrangemang, vilket gav inspelningarna ett spontant och folkligt uttryck.

År 1919 presenterade Schwartz sin första egenskrivna sång, "Dos Zekele mit Koilen", vilken han spelade inmed den jiddischspråkige sångaren Abraham Moskowitz, vilket innebar starten för Schwartz bana inom jiddischteaterns musikaliska värld. Samma år spelade han också in ett antal icke-judiska inspelningar, under pseudonymer som Orkiestra Wiejska och Russky Narodny Orkestr.

År 1920, inför en ny omgång klezmerinspelningar, försäkrade Schwartz upphovsrättsskydd för 35 melodier. Dessa finns i dag tillgängliga via USA:s kongressbibliotek.

Schwartz mest kända melodi var Di Grine Kuzine. Sången blev mycket populär och inspirerade flera liknande verk, bland annat Hyman Prizants Mayn Kuzine och Jacob Leiserowitzs Di Grine Kuizine. Den spelades även in av artister som Abraham Moskowitz, Joseph Feldman och Morris Goldstein. Låtens framgång gjorde till att Schwartz kom att skriva fler sånger till jiddischteatern.

När Naftule Brandwein lämnade Schwartz orkester år 1923 ersattes han av klarinettisten Schloimke (Sam) Beckerman. År År 1927 medverkade Schwartz till att bilda Boiberiker Kapelye, en ensemble som uppträdde i radio och spelade in skivor under fem år. Gruppen bestod av framstående musiker som Dave Tarras, Alex Fiedel och Berish Katz.

Schwartz fortsatte att komponera och spela in musik under 1930-talet och var yrkesverksam även under 1940-talet. En av hans senare framgångar var inspelningen Ikh bin a Boarder bay mayn vayb, från 1941. Enligt klarinettisten Marty Levitt, som spelade med honom 1949, hade Schwartz då fortfarande välbetalda framträdanden och betraktades av publiken som en ikon inom klezmermusiken.

Under 1950-talet drog sig Schwartz tillbaka från musikbranschen.

Schwartz dog på Morrisania Hospital i Bronx den 7 maj 1963, 75 år gammal.

Referenser

  1. 1 2 Faceted Application of Subject Terminology, FAST-ID: 15272871750224, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 MAK, PLWABN-ID: 9810662974905606.[källa från Wikidata]
  3. ↑ Carnegie Hall:s öppna data, juni 2017, Carnegie Hall agent-ID: 1015833, läst: 2 maj 2022.[källa från Wikidata]
  4. ↑ Classical Archives, Classical Archives kompositörs-ID: 40578, läst: 5 april 2022.[källa från Wikidata]
  5. 1 2 3 4 5 ”Schwartz, Abe”. Mayrent Institute for Yiddish Culture. 28 augusti 2017. Arkiverad från originalet den 26 april 2020. https://web.archive.org/web/20200426232847/https://mayrentinstitute.wisc.edu/collection/biographies/schwartz-abe.html. Läst 5 december 2025.
  6. ↑ ”New York, U.S., State and Federal Naturalization Records, 1794-1943 for Abe Schwartz.”. Ancestry Library. https://www.ancestrylibrary.ca/. Läst 15 december 2020.
  7. ↑ Feldman, Walter Zev. Klezmer : music, history and memory
  8. ↑ ”U.S., World War I Draft Registration Cards, 1917-1918 for Abe Schwartz.”. Ancestry Library. https://www.ancestrylibrary.ca/. Läst 15 december 2020.
  9. ↑ Klezmer! : Jewish music from Old World to our world
  10. ↑ Wollock, Jeffrey. Historic Records as Historical Records: Hersh Gross and His Boiberiker Kapelye (1927-1932)..
  11. ↑ Wollock, Jeffrey. Historic Records as Historical Records: Hersh Gross and His Boiberiker Kapelye (1927-1932)..
  12. 1 2 3 Sapoznik, Henry (2006) (på engelska). Klezmer! : Jewish music from Old World to our world. Schirmer Trade Books. sid. 89. ISBN 9780825673245. https://archive.org/details/klezmerjewishmus00sapo
  13. ↑ Schwartz, Abe. ”Search results from Yiddish American Popular Sheet Music, Available Online, Schwartz, Abe”. Library of Congress. https://www.loc.gov/collections/yiddish-american-popular-sheet-music/?fa=contributor:schwartz,+abe. Läst 11 juli 2020.
  14. 1 2 3 Sapoznik, Henry (2006). Klezmer! : Jewish music from Old World to our world (2nd). Schirmer Trade Books. ISBN 9780825673245. https://archive.org/details/klezmerjewishmus00sapo
  15. ↑ Sapoznik, Henry (2006). Klezmer! : Jewish music from Old World to our world (2nd). Schirmer Trade Books. ISBN 9780825673245. https://archive.org/details/klezmerjewishmus00sapo
  16. ↑ Wollock, Jeffrey. Historic Records as Historical Records: Hersh Gross and His Boiberiker Kapelye (1927-1932).. sid. 57.
  17. 1 2 The book of klezmer : the history, the music, the folklore. 2011