Max Leibowitz

Uppväxt

Leibowitz föddes i staden Iași i Rumänien i juni, antingen 1883 eller 1884. Om hans familjebakgrund är lite känt, likaså om han kom från en klezmerfamilj eller vilken musikalisk utbildning han hade. I september 1905 emigrerade han till USA tillsammans med sin hustru Sarah. Paret fick tre barn: Isidore (född ca 1908), Molly (ca 1911) och Albert (född 1920).

Musikkarriär

Det är oklart vad Leibowitz ägnade sig åt under sitt första decennium i USA, även om han i 1910 års folkräkning angav ”musiker” som sitt yrke. I juni 1916 rekryterades han för första gången av Victor Recording Company för att spela in en provpressning, möjligen till följd av att första världskriget ökade efterfrågan på lokala musiker hos skivbolagen. Därefter följde en skiva utgiven på Columbia Records där han själv spelade fiol med ackompanjemang av tsymbaly – en starkt traditionell kombination i Östeuropa, men en som endast sällan förekom i inspelningar av amerikansk-judisk musik. Dessa inspelningar gjordes tillsammans med en cimbalomspelare vid namn ”Silver”, som kan ha varit Jacob Silber (1882–1952). Silber spelade i övrigt slagverk i Leibowitz' och andra klezmerorkestrar, och senare även xylofon.

Leibowitz var samtida med flera andra rumänskfödda klezmerledare och inspelningsartister i New York-området, däribland Abe Schwartz, Joseph Moskowitz och Abe Katzman. Han anges som kompositör till flera jiddiska sånger som spelades in under det tidiga 1900-talet, bland annat Der yold is mich mekone (”Dåren avundas mig”) och Es iz shoin farfallen. Musikforskaren Irene Heskes, känd för sina sammanställningar av jiddisk populärmusik, räknar Leibowitz till den stora grupp ”judiska bandmusiker” – såsom Naftule Brandwein, Dave Tarras, Harry Kandel – som under denna period ”formade den unika särprägel hos den judiska dansmusiken i Amerika”.

Konkurrensen mellan dessa orkesterledare var ofta hård. År 1923 stämde Leibowitz Naftule Brandwein för påstått plagiat av en klezmermelodi som Leibowitz tidigare hade upphovsrättsskyddat. Målet ogillades dock eftersom Leibowitz vid tiden för registreringen fortfarande var rumänsk medborgare, vilket gav honom svagare rättigheter än en amerikansk medborgare skulle ha haft. De båda tycks ändå ha försonats; de fortsatte att samarbeta, och 1926 öppnade Leibowitz tillsammans med sin son Isidore en kortlivad rumänsk restaurang i Newark, New Jersey, där Brandwein snart kom att bli en återkommande gäst.

Leibowitz dog 1942 i Bronx vid 57 års ålder. Han begravdes på Baron Hirsch Cemetery i Staten Island.