Aletta Henriëtte Jacobs, född 9 februari1854 i Sappemeer, död 10 augusti1929 i Baarn, var en nederländsk läkare och kvinnorättskämpe. Som den första kvinnan att utexamineras vid ett nederländskt universitet blev hon därefter landets första allmänpraktiserande kvinnliga läkare.
Aletta Jacobs föddes i byn Sappemeer i den nederländska provinsen Groningen. Hon var dotter till den judiske kirurgen Abraham Jacobs och Anna de Jongh samt syster till farmaceuten Charlotte Jacobs. Hon var det nionde (alternativt åttonde) av sammanlagt elva barn. Hemmets judiska familjekultur lade stor vikt vid utbildning, även för flickor, och fadern var byläkare.
Vid denna tid var det sed att flickor ur medelklassen skulle läsa på "flickskolor" där de mestadels skulle lära sig att sköta ett hushåll samt kvinnlig etikett. Denna typ av skolgång passade inte Jacobs som efter två veckor vägrade att återvända till skolan.
Eftersom flickor inte fick studera vidare organiserade Jacobs sina studier själv, med hjälp från sina föräldrar. Därmed kunde hon bland annat lära sig flera främmande språk, i det här fallet franska, tyska, latin och grekiska. Jacobs hade dock andra intressen och hade redan vid sex års ålder haft framtidsplaner på att, som sin far och en av bröderna, utbilda sig till läkare.
Högre studier
Därefter inledde Jacobs studier vid en apotekarskola, på högstadie/gymnasienivå, som en av de första flickorna i landet; ansökan gick igenom först efter enträget övertalningsarbete. Efter avslutad examen 1870 dristade hon sig våren 1871 att skriva till Johan Rudolph Thorbecke, landets dåvarande inrikesminister, för att söka lov att få fortsätta sina högre studier. Thorbecke svarade positivt (till Jacobs far) och gav henne tillstånd att studera medicin på universitet, åtminstone som observatör vid seminarierna och på en ettårig försöksperiod. Hennes bror Julius medföljde henne på det första seminariet.
1871 inledde Jacobs sina studier vid universitetet i Groningen, där hon och hennes syster Charlotte Jacobs var de första kvinnliga studenterna. Det nordligaste Nederländerna, där Groningen ligger, var känt för en mer progressiv politik än många andra landsändar. Våren 1872 gav Thorbecke, för tillfället landets premiärminister, henne tillstånd att delta som officiellt inskriven universitetsstudent (efter konsultation med kung Vilhelm III).
Jacobs' kandidatexamen avlades 1874, och två år senare flyttade hon till Amsterdam för sin avslutande medicinska praktiktjänstgöring. 1878 erhöll hon sin läkarlegitimation, vilket innebar att hon blev den första kvinnan i landet med en universitetsexamen. Därefter följde arbete på Jacobs' doktorsavhandling, vilken hon arbetade med efter att hon återvänt till familjehemmet i Sappemeer. Vid hennes fars förekommande sjukfrånvaro kunde Aletta Jacobs ersätta honom i byns läkarklinik, och hennes vänner uppmuntrade henne att fortsätta arbeta på avhandlingen som till slut kom att få titeln (översatt till svenska) "Om lokaliseringen av fysiologiska och patologiska fenomen i storhjärnan".
Efter examen flyttade Jacobs till London, där hon under flera månaders tid vidareutbildade sig och tjänstgjorde på sjukhus. Där lärde hon snart känna olika brittiska radikaler och fritänkare, inklusive förespråkare för familjeplanering och kvinnlig rösträtt.
Jacobs öppnade hösten 1879 en mottagning i Amsterdam, en klinik inom tre år utvecklades till den första kvinnokliniken med preventivmedelsrådgivning och där hon bland annat introducerade pessaret i landet. Kliniken hade endast kvinnliga anställda. Hon hade en gratis mottagning för fattiga kvinnor två gånger i veckan och kampanjade för hälsosammare arbetsvillkor för expediter.
Under sina år som läkare författade Jacobs ett antal böcker, inklusive De vrouw. Haar bouw en inwendige organen (1899, 'Kvinnan. Hennes anatomi och inre organ'). Till detta pionjärarbete inhämtades kunskap från Jacobs' många år som praktiserande läkare med fokus på kvinnor. Jacobs publicerade under sin yrkeskarriär ett antal tidskriftsartiklar omkring hur könssjukdomar sprids, och hon undervisade arbetarklasskvinnor i vikten av god hygien.
Rösträtts- och fredsarbete
Jacobs blev tidigt intresserad av kvinnors rättigheter. 1883 lade hon in en petition till Amsterdams borgmästare och stadens politiska ledning angående hennes rätt att få rösta, eftersom inga regler i den dåvarande röstestadgan uttryckligen uteslöt kvinnor. Ansökan avslogs dock, och även hennes följande ansökan till Amsterdams distriktsrätt och därefter Nederländernas högsta domstol avslogs. Fyra år senare infördes ett tillägg till Nederländernas grundlag, där det förtydligades att endast män innehade rösträtt i allmänna val. Detta fick till följd att den kvinnliga rösträttsrörelsen i Nederländerna kom till stånd.
Jacobs deltog i 1899 års upplaga av International Congress of Women, det året arrangerad i London och där hon bland annat första gången mötte Susan B. Anthony. År 1903 avslutade hon sitt arbete som läkare och började arbeta på heltid för kvinnlig rösträtt, som en av mer aktiva gestalterna inom den första vågens feminism. Samma år inträdde hon som ordförande för Nederländernas kvinnliga rösträttsorganisation.
Som skribent och författare spred hon sina åsikter om kvinnors rösträtt och rättigheter i allmänhet, liksom om lagarna kring prostitution (som under denna tid föreskrev den omdiskuterade reglementeringen). 1900 översatte Jacobs Women and Economics, en feministisk klassiker av Charlotte Perkins Gilman, till nederländska. Tio år senare översatte hon Olive SchreinersWomen and Labor.
Demonstration för kvinnors rösträtt 1914, med Aletta Jacobs trea från vänster.
Under första världskriget ledde Jacobs den grupp som 1915 organiserade International Congress of Women i Haag. Denna kongressupplaga, som inleddes den 28 april 1915 och ersatte den inställda fredskonferensen i Berlin, samlade över 1200 kvinnliga fredsaktivister från 12 länder. Bland deltagarna fanns Jane Addams, Emily Greene Balch och Elin Wägner. Under kongressen grundades Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, som över ett sekel senare arbetar för fred och nedrustning, och efter kongressen var hon del av den delegation som reste till Washington för att (slutligen förgäves) försöka få Woodrow Wilson att mäkla fred mellan de krigförande staterna.
1919, samma år som kvinnlig rösträtt antogs i parlamentet, trädde Jacobs tillbaka från sin roll som ordförande i de nederländska kvinnornas rösträttsorganisation. Tre år senare arrangerades de första allmänna valen i landet med kvinnlig rösträtt.
Privatliv och sista tid
Från 1884 delade Jacobs bostad med Carel Victor Gerritsen, en nederländsk köpman, medlem av stadsfullmäktige och reformator. Han hade även en stor boksamling med böcker om kvinnorörelsen, böcker som han redan fyra år tidigare hade kunna börja låna ut till den unga läkaren och kvinnorättsaktivisten. 1892 gifte de sig, mestadels av praktiska skäl; paret fick tillsammans ett barn som dock dog efter bara en dag. Gerritsen dog av cancer 1905.
Jacobs dog själv den 10 augusti 1929 i Baarn i Nederländerna. Den välbesökta begravningen filmades för journalfilmer.
Betydelse och i kulturen
Jacobs' roll som pionär inom utbildning, läkarvetenskap och rösträttsaktivism har erkänts på ett antal olika sätt. 1924 ägnades hon offentliga hyllningar på sin 70-årsdag, och 1929 – 50 år efter hennes universitetsexamen – anordnades en särskild ceremoni till hennes ära. Den åttonde mars 1879 hade hon som första nederländska kvinna avlagt en filosofie doktorsexamen, en dag som många år senare blev känd som den internationella kvinnodagen.
Universitetet i Groningen har både en staty och ett pris till Jacobs minne. På universitetet finns även en stor väggmålning över hennes liv, och både examinationssalen på lärosätet och ett av universitetets fyra delskolor har namn efter Aletta Jacobs.
Flera gator i Nederländerna har namngivits efter Aletta Jacobs. I Amsterdam finns Aletta Jacobslaan, medan det i Heerlen i den södra delen av landet finns en Aletta Jacobsstraat. En Aletta Jacobsstraat finns även i Groningen, en stad där man även utformat en guidad vandring genom delar av staden med koppling till Jacobs.
