Jeb Magruder

Jeb Magruder
Född5 november 1934
Staten Island, USA
Död11 maj 2014 (79 år)
Danbury, USA
BegravdArlingtonkyrkogården
Medborgare iUSA
Utbildad vidWilliams College
University of Chicago
Princeton Theological Seminary
Curtis High School
SysselsättningPolitiker, författare
ArbetsgivareIBM
Politiskt parti
Republikanska partiet
Redigera Wikidata

Jeb Stuart Magruder, född 5 november 1934 i New York, död 11 maj 2014 i Danbury, Connecticut, var en amerikansk affärsman och tjänsteman i Richard Nixons administration. Magruder var delaktig i Watergateaffären och utbildade sig efter fängelsetiden till präst.

Biografi

Efter två år vid Williams College tog Magruder värvning i armén och tjänstgjorde som radiooperatör i Koreakriget i 21 månader. Han fortsatte sedan studera etik vid Williams College och tog en examen i statsvetenskap 1958. Han arbetade sedan för massa- och pappersföretaget Crown Zellerbach i San Francisco. 1961 inledde han en Master of Business Administration vid University of Chicago och arbetade bland annat som inköpare av kosmetik för Broadway-Hale Stores. Inför presidentvalet 1960 arbetade han för Richard Nixons valkampanj och valarbetade för Barry Goldwater under valrörelsen 1964. Under presidentvalet 1968 var Magruder koordinator i södra Kalifornien för Richard Nixon. 1968 grundade han kosmetikföretaget Cosmetics Industries och blev i augusti 1969 assisent (special assistant) för president Nixon. Efter Nixons andra valseger ansvarade Magruder för installationsceremonin i januari 1973. Under återstående delen av Nixons presidentskap arbetade Magruder som strateg vid USA:s handelsdepartement.

I maj 1971 tillträdde Magruder som ordförande i vad som senare blev känt som Kommittén för återval av presidenten. När John N. Mitchell blev ordförande i april 1972, blev Magruder vice ordförande och innehade samma befattning under Clark MacGregor. Som ordförande för kommittén tillstod Magruder 250 000 dollar till G. Gordon Liddys och E. Howard Hunts olagliga sabotageverksamhet mot Nixons politiska motståndare. Magruder hade vetskap om Liddys avlyssningar mot Demokraterna i Watergatekomplexet och agerade mellanhand vid kontakter mellan Liddy och Mitchell. Magruder var sedan delaktig i mörkläggningen av kopplingen mellan Vita huset och inbrottet på Watergate, som Hunt och Liddy organiserade. På John Mitchells uppmaning, förstörde Magruder dokument som bevisade att Liddy utfört sabotage på uppdrag av Kommittén för återval av presidenten.

I april 1973 beslöt Magruder att kontakta åklagarna som ledde utredningen av Watergateinbrottet och berätta om John Deans och John Mitchells inblandning i mörkläggningen. När detta blev känt, planerade Nixon, H.R. Haldeman och John Ehrlichman att fabricera en utredning, som skulle lägga skulden för inbrottet och mörkläggningen på personer som Magruder och Dean.

Den 24 maj 1974 dömdes Magruder till fängelse i mellan 10 och 48 månader för sin inblandning i Watergateaffären. Han frigavs i januari 1975. Magruder tog examen från Princeton Theological Seminary och vigdes till presbyteriansk präst 1981. Han skrev två memoarböcker; An American Life: One Man's Road to Watergate (1974) och From Power to Peace (1978). Magruder var gift två gånger och hade fyra barn.

Referenser

  1. ↑ SNAC, SNAC Ark-ID: w6f48rpb, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 3 Find a Grave, läst: 12 februari 2025.[källa från Wikidata]
  3. ↑ Freebase Data Dumps, Google.[källa från Wikidata]
  4. 1 2 3 4 ”Jeb Stuart Magruder Papers (Committee for the Re-Election of the President Collection)”. Richard Nixon Presidential Library and Museum. https://www.nixonlibrary.gov/finding-aids/jeb-stuart-magruder-papers-committee-re-election-president-collection. Läst 15 december 2025.
  5. ↑ ”Aide Who Claimed to Hear Nixon Watergate Order Dies”. NBC News. 16 maj 2014. https://www.nbcnews.com/news/us-news/aide-who-claimed-hear-nixon-watergate-order-dies-n107476. Läst 15 december 2025.
  6. ↑ Rochvarg, Arnold (2012). ”Watergate, Multiple Conspiracies, and the White House Tapes”. Chapman Law Review (Chapman University): sid. 48–51. https://digitalcommons.chapman.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1276&context=chapman-law-review.
  7. ↑ Summers, Anthony; Swan, Robbyn (2000). The Arrogance of Power : The Secret World of Richard Nixon. London: Phoenix Press. sid. 428
  8. ↑ Bernstein, Carl; Woodward, Bob (1974). All the President's Men. New York: Simon and Schuster. sid. 292, 294. https://archive.org/details/allpresidentsme00bern
  9. ↑ Rochvarg, sid. 59.
  10. ↑ Hodgson, Godfrey (18 maj 2014). ”Jeb Magruder obituary”. The Guardian. https://www.theguardian.com/world/2014/may/18/jeb-magruder. Läst 15 december 2025.