John Ehrlichman

Ehrlichmans ansvarsområden

Daniel Patrick Moynihan och Arthur F. Burns ansvarade för den inrikespolitiska staben under Nixons första tid som president. Moynihan och Burns blev dock snabbt rivaler och Ehrlichman sattes in för att medla mellan dem. På hösten 1969 omorganiserade Nixon staben, varvid Moynihan och Burns omplacerades. I november 1969 avancerade därför Ehrlichman till presidentens inrikespolitiska rådgivare; en befattning han innehade fram till maj 1973. Mellan 1970 och 1973 var han ledamot av Federal Property Review Board, och var mellan 1971 och 1973 medlem av presidentens råd för internationell ekonomisk politik. Sedan 1969 var Ehrlichman ledamot av den exekutiva kommittén i Nixon Foundation och deltog i det tidiga planerandet av Nixons presidentbibliotek. Enligt Ehrlichman accepterade han efter valet 1972 att tjänstgöra inom administrationen, men hade inte för avsikt att stanna mandatperioden ut.

Ehrlichman och Vita husets stabschef, H.R. Haldeman, utgjorde den så kallade "Berlinmuren" runt Nixon och som isolerade presidenten från resten av kabinettet. Alla rapporter som inkom till Nixon granskades på förhand av Ehrlichman. Liksom Haldeman, kontrollerade Ehrlichman vilka som hade tillgång till presidenten och fick ofta agera mellanhand när Nixon inte personligen ville ha kontakt med vissa personer. Till exempel var det Ehrlichman som på Nixons vägnar avskedade George Romney och det var Ehrlichman som höll vicepresident Spiro Agnew på avstånd när Nixon under Watergateskandalen inte ville träffa honom. Å andra sidan var det Ehrlichman som fick motta klander riktat mot Nixon och var föremål för Nixons raseriutbrott. Vid några tillfällen blev Ehrlichman osams med Nixon och var periodvis utfryst från hans inre krets. På våren och sommaren 1970 vägrade Nixon att träffa Ehrlichman i enrum under drygt en månad, vilket förhindrade Ehrlichman att fatta beslut, då han inte kunde få Nixons godkännande. Osämjan grundade sig i att Nixon en natt i maj 1970 hade framträtt vid Lincolnmonumentet och försökt tala till en grupp antikrigsdemonstranter. Försöket hade misslyckats och Ehrlichman föreslog att det berodde på att Nixon verkat trött vid tillfället. Dessutom hade Nixon råtts att inta en mer konservativ hållning i inrikespolitiken än den linje som Ehrlichman företrädde.

Haldeman och Ehrlichman beskrevs av kolleger som fullständigt lojala gentemot Nixon. Det var främst med de två, samt Charles Colson, som Nixon rådgjorde om politiska beslut. Både Haldeman och Ehrlichman tillskrev Nixon fullständiga juridiska befogenheter och ansåg inte att presidenten måste förankra beslut om lagstiftning med kongressen. På grund av Nixons humörsvängningar, lärde sig både Ehrlichman och Haldeman vilka av Nixons order som skulle utföras och vilka som skulle ignoreras. Haldeman och Ehrlichman rekryterade personer som Colson, Ron Ziegler, Jeb Magruder och Egil Krogh till administrationen.

Richard Nixon var mestadels ointresserad av inrikespolitik och engagerade sig sporadiskt i enskilda frågor. Vid flera tillfällen överläts hela ansvaret för inrikespolitiken på Ehrlichman när Nixon var upptagen med utrikespolitiska angelägenheter; främst Vietnamkriget. Ehrlichman kom därvid att framlägga och få igenom reformer kring miljö och rättigheter för ursprungsamerikaner.

Som inrikespolitisk rådgivare har Ehrlichman beskrivits som en krävande chef, som skoningslöst kritiserade sina underlydande när de inte åstadkom förväntade resultat. Andra beskrev honom som intelligent, och kodnamnet som Secret Service använde för honom var "Wisdom". Han varken rökte eller drack, och var anhängare av kristen vetenskap. I sina memoarer skriver Nixon, att Ehrlichman ofta förespråkade att regeringen skulle visa förståelse för Vietnamrörelsen och kommunicera med demonstranterna när omfattande protester förekom, såsom i oktober 1969. Om detta hade han och Nixon delade meningar.

Den tysta majoriteten

I talet om tillståndet i nationen 1971 utlovade Nixon ett inrikespolitiskt reformprogram för "den tysta majoriteten", som innebar en "ny amerikansk revolution". Programmet, som Ehrlichman var med att genomföra, omfattade reformer gällande välfärd, sjukvård, byråkrati och miljöfrågor. Särskilt angeläget var att attrahera arbetare och Ehrlichman kom att syssla speciellt med arbetslivsfrågor.

Nixonadministrationen inrättade flera lagar för att stärka ursprungsamerikaners rättigheter till mark. Trots motstånd från kongressen och affärsvärlden, såg Ehrlichman och hans stab till att Lake Blue återlämnades till pueblofolket i New Mexiko i december 1970. Sjön med dess omgivningar hade sedan 1906 varit federalt ägd, och Ehrlichmans grupp argumenterade för områdets religiösa betydelse för pueblofolket. 1971 var Ehrlichman med om att driva igenom lagen Alaska Native Claims Settlement Act, som resulterade i att drygt 16 miljoner hektar mark överläts och över en miljard dollar utbetalades till Alaskas urinvånare.

En grupp väljare som Nixon ville attrahera var katoliker. 1971 föreslog Nixon riktat ekonomiskt stöd till katolska skolor, vilket Ehrlichman med flera ifrågasatte, eftersom katolicism inte ansågs vara en aktuell politisk fråga. Vissa menade det vara oklokt att stigmatisera väljarkåren genom att särskilja katoliker från icke-katoliker. När Nixon på våren 1972 skulle hålla ett tal om det ekonomiska stödet inför National Catholic Educators Association i Philadelphia, försökte Ehrlichman förhala talet eller rent av ställa in det. Inställningen till den katolska frågan splittrade kabinettet; till exempel Colson var för talet. Nixon höll sedermera ett anförande, men innehållet hade urvattnats.

Miljöpolitik

Ett område som Ehrlichman engagerade sig i var miljöpolitiken. Han var privat intresserad av fiske och friluftsliv, och hade som jurist erfarenhet av miljörätt. Nixon var föga brydd om miljöpolitik; flera av de lagar som Nixonadministrationen genomförde på det området, tillkom således på Ehrlichmans och andras initiativ. Bland annat var Ehrlichman en av initiativtagarna till National Oceanic and Atmospheric Administration. Ehrlichman förevisade ofta data över ökade utsläpp för Nixon och påverkade honom att engagera sig i miljölagstiftning. Enligt S. David Freeman, som vid tiden arbetade under Ehrlichman, var lagarna Clean Air Act och Clean Water Act samt organen Environmental Protection Agency och Council on Environmental Quality, Ehrlichmans verk. Ehrlichman var drivande i att Vita huset gjorde gemensam sak med inrikesdepartementet för att stoppa byggandet av en stor flygplats på träskområdet Everglades, Florida.

Delaktighet i mörkläggningen

Under Ehrlichmans överinseende skapade Egil Krogh och Charles Colson den grupp av informatörer, kallade rörmokarna ("the plumbers"), som skulle framta politiska underrättelser och förhindra informationsläckor för att understödja Kommittén för återval av presidenten (Committee to Reelect the President).

Efter att Daniel Ellsberg 1971 läckte Pentagondokumenten till The New York Times om USA:s inblandning i Vietnamkriget, utförde rörmokarna ett inbrott på kontoret till Ellsbergs psykiatriker, Lewis Fielding, i syfte att förskaffa information om Ellsberg. Enligt Ehrlichman fick han vetskap om inbrottet efter några timmar. Fyra dagar efter inbrottet, den 8 september 1971, berättade Ehrlichman för Nixon om en "operation" i Los Angeles, som Nixon inte borde veta någonting om. Vid samma möte diskuterade Nixon och han möjligheten att använda IRS för att trakassera de demokratiska senatorerna Hubert Humphrey och Edmund Muskie. Ehrlichman berättade också att han höll Ted Kennedy under bevakning. Dagligen hade Nixon samtal med Ehrlichman om Pentagondokumenten.

Den 17 juni 1972 greps "rörmokarna" när de begick intrång hos Democratic National Committee i kontorskomplexet Watergate. Operationen övervakades av E. Howard Hunt och G. Gordon Liddy, som hade utfört säkerhetsuppdrag för Ehrlichman. Ehrlichman hade inte medverkat till planeringen av inbrottet i Watergate. Genast började Nixon tillsammans med Haldeman och Ehrlichman försöka dölja inbrottstjuvarnas koppling till Kommittén för återval av presidenten. Ehrlichman involverades i mörkläggningen när Hunt i mars 1973 begärde och fick pengar för att inte avslöja sina kontakter med Vita huset. Sedan den 20 mars var Nixon underrättad om Hunts utpressning och vid möte mellan Nixon, Haldeman och Ehrlichman den 21 mars beslutades, att John Dean skulle sköta mörkläggningen.

I april 1973 avslöjade emellertid Dean mörkläggningen för myndigheterna under löfte om immunitet. Den 14 och 15 april 1973 diskuterade Ehrlichman ingående Watergate med Nixon, och de planerade att lägga skulden för mörkläggningen på John Dean och medlemmar ur Kommittén för återval av presidenten, för att skydda Nixon från riksrätt. Ehrlichman och Haldeman skulle i så fall avlägga falska vittnesmål mot Dean. Samtalen om detta bandades av Nixon och ljudupptagningarna blev sedermera viktiga bevis i rättegångarna.

Avsked och utredning

Dean framförde flera anklagelser mot Ehrlichman. Bland annat påstod Dean att Ehrlichman godkänt utbetalning av mutor till "rörmokarna" för deras tystnad, att han beordrat Dean att förstöra komprometterande material i Howard Hunts kassaskåp och att Ehrlichman beordrat Dean att beordra Hunt att lämna landet innan Hunt greps.

Justitieminister Richard Kleindienst redogjorde den 15 april för Nixon om bevisningen mot Haldeman och Ehrlichman, och att dessa skulle åtalas. Nixon beslöt därför att avskeda dem. Haldeman och Ehrlichman togs emot av Nixon i Camp David, där Nixon gråtande bad dem inlämna sina avskedsansökningar. Så skedde den 30 april 1973. Ehrlichman accepterade situationen, men påminde Nixon om att allting han gjort i samband med Watergate, hade Nixon godkänt. Sista gången Ehrlichman talade med Nixon var i telefon julen 1973. Sista kontakten mellan dem var när Nixon 1978 skickade ett signerat exemplar av sina memoarer. Nixon erbjöd att med egna medel bekosta arvodet till Ehrlichmans advokater, vilket Ehrlichman vägrade acceptera.

Den 24–27 och 30 juli 1973 samt 8 februari 1974 utfrågades Ehrlichman av en särskild senatskommitté och nekade till alla anklagelser. Bland andra CIA:s chef Richard Helms och FBI:s tillförordnade chef Patrick Gray, intygade att Ehrlichman, Haldeman och Dean försökt påverka FBI:s utredning av Watergate. Dessutom förevisades en bandupptagning som Ehrlichman själv gjort av ett telefonsamtal mellan honom och Herb Kalmbach, där de diskuterade utbetalning av mutor till "rörmokarna". Ehrlichman nekade till brott och hävdade att Vita huset nödgades organisera inbrottet hos Fielding med egna medel, eftersom FBI vägrade genomföra det.

I mars 1974 åtalades Ehrlichman för förberedelse för brott och mörkläggning av inbrottet på Watergate. Den 12 juli 1974 dömdes Ehrlichman, G. Gordon Liddy, Eugenio Martínez och Bernard Barker för inblandning i inbrottet hos Ellsbergs psykiatriker. Ehrlichman dömdes den 31 juli 1974 till minst 20 månaders fängelse. Efter en andra rättegång, dömdes Ehrlichman den 1 januari 1975 för förberedelse till brott, hindrande av rättvisa och mened till fängelse på mellan två och ett halvt och åtta år. Straffet avtjänade han på Federal Correctional Institution utanför Safford, Arizona, mellan oktober 1976 och 27 april 1978.

Inför domstolen under den andra rättegången uttryckte Ehrlichman ånger över att ha överlåtit sitt "moraliska omdöme" åt andra personer. Ehrlichman bibehöll livet ut en besvikelse över att Nixon inte vittnade till hans förmån. Emellertid vidhöll Ehrlichman att inbrottet hos Ellsbergs psykiatriker genomfördes för nationens säkerhet och att presidenten hade grundlagen på sin sida för att tillåta en sådan aktion.