| LP 261-75 AC | |
| | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Lilla lejonet |
| Rektascension | 09t 51m 04,5756s |
| Deklination | +35° 58′ 09,462″ |
| Skenbar magnitud () | +15,23 |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | M4.5 Ve |
| Variabeltyp | Förmörkande dubbelstjärna |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | +10,2 ± 0,2 km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: -100,901 ± 0,022 mas/år Dek.: -171,575 ± 0,018 mas/år |
| Parallax () | 29,4158 ± 0,0243 |
| Avstånd | 110,88 ± 0,09 lå (34,00 ± 0,03 pc) |
| Detaljer | |
| Massa | 0,300 ± 0,015 M☉ |
| Radie | 0,308 ± 0,005 R☉ |
| Temperatur | 3 138 +36−35 K |
| Vinkelhastighet | 7,0 ± 0,1 km/s |
| Ålder | 133 +15−20 miljoner år |
| Andra beteckningar | |
| LSPM J0951+3558, 2MASS J09510459+3558098, NLTT 22741, TOI-1779, TIC 67646988, UCAC2 44308174, USNO-B1.0 1259-00179520, WDS J09511+3558A, WISEA J095104.49+355807.6, Gaia DR2 796443724462555904, Gaia DR3 7964437244625559 | |
| LP 261-75 B | |
| Observationsdata | |
|---|---|
| Rektascension | 09t 51m 05,493s |
| Deklination | +35° 58′ 02,13″ |
| Skenbar magnitud () | +15,138 (K) |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | L6V FLD-G |
| Astrometri | |
| Egenrörelse (µ) | RA: -94,0 ± 2,4 mas/år Dek.: -164,3 ± 2,7 mas/år |
| Parallax () | 29,6 ± 2,8 |
| Avstånd | 110 ± 10 lå (34 ± 3 pc) |
| Detaljer | |
| Massa | 15-30 MJup M☉ |
| Luminositet | 10-4,43 ± 0,09 L☉ |
| Temperatur | 1 500 ± 150 K |
| Andra beteckningar | |
| TOI-1779.01 | |
LP 261‑75 (även känd som TOI‑1779) är en trippelstjärna i stjärnbilden Lilla lejonet. Den består av en röd dvärgstjärna som primärstjärna, en brun dvärg som förmörkande nära följeslagare och en annan brun dvärg som följeslagare i en vid omloppsbana. Det inre paret är ett av de första röd dvärg-brun dvärgsystemen vars lutning mäts med Rossiter-McLaughlin-effekten, det andra är TOI-2119. Systemet tros ingå i AB Doradus rörelsegrupp.
Den bruna dvärgen LP 261‑75 B upptäcktes under 2MASS-undersökningen den 15 december 1998 och tillkännagavs i en upptäcktsartikel från 2000. Dess samband med den närliggande primärstjärnan noterades först fem år senare efter att egenrörelsesmätningar bekräftade att de två objekten rör sig samtidigt, även om bekräftelse med parallax ännu inte var tillgänglig.
Observationer av den bruna dvärgen LP 261‑75 B, erhållna med Hawaii Infrared Parallax Program vid Canada–France–Hawaii Telescope, bekräftade gemensam parallax med primärstjärnan. Det erhållna infraröda spektrumet visar relativt starka FeH- och alkaliegenskaper, vilket anger en högre gravitation, som annars är typisk för gamla bruna dvärgar.
Den inre transiterande följeslagaren LP 261‑75 C upptäcktes genom MEarth-transitundersökningen baserat på observationer i juni 2017, följt upp av bekräftelse med den spektroskopiska metoden, som också visade att följeslagarens massa överensstämmer med identifieringen som en brun dvärg.
Observationer utförda vid Gemini North med instrumentet MAROON-X under en passage den 17 april 2024 användes för att karakterisera Rossiter-McLaughlin-effekten för att bestämma primärstjärnans lutning i förhållande till den inre transiterande följeslagarens omloppsplan.
LP 261‑75 A är en ung röd dvärgstjärna. På grund av sin massa på ca 0,3 solmassa tros den vara helt konvektiv.
Spektrumet för LP 261‑75 A visar en stark Hα-emissionsfunktion, vilket tyder på stark kromosfärisk aktivitet typisk för unga stjärnor av mellersta M-spektraltyp i åldrarna kring 100 miljoner år. Den är också en misstänkt röntgenkälla, vilken kan förklaras av den förväntade koronala aktiviteten.
Stjärnan roterar snabbt med en period på ca 2,2 dygn, vilket också är ett tecken på stjärnans unga ålder baserat på gyrokronologi.
LP 261‑75 B är en brun dvärg i vid omloppsbana som följeslagare till primärstjärnan, på ett projicerat avstånd av 450 ± 120 AE. Denna separation är större än den typiska maximala separationen för sådana system med låg massa, men vanlig för bruna dvärgar som följeslagare till stjärnor med högre massa. Den unga åldern erbjuder en förklaring till det svagt bundna systemets överlevnad.
Även om den bruna dvärgens massa inte kan mätas direkt utan att bestämma omloppsbanan, är en uppskattning baserad på de evolutionära spåren möjlig baserat på den antagna åldern för primärstjärnan i intervallet 100–200 miljoner år. Den effektiva temperaturen av 1500 ± 150 K, som matchar den observerade spektraltypen L6, motsvarar en brun dvärg med låg massa i intervallet 15–30 jupitermassor.
Ljuskurvmätningar av LP 261‑75 B visade en högst sannolik rotationsperiod på 4,78 ± 0,95 timmar med en variabilitet på minst ca 2,4 procent över hela det observerade infraröda våglängdsområdet med minimal lutning och ingen mätbar minskning av vattenabsorptionsbandet, vilket skulle förväntas vara synligt vid tryck över bar. Detta innebär att variationerna i ljuskurvan sannolikt orsakas av närvaron av heterogena moln eller dis ovanför den höjden. Dessutom noterades en stark sekundär period av 1,19 ± 0,06 timmar, nästan en tredjedel av huvudperioden, också i periodogrammet, vilken skulle kunna orsakas av ett ihållande symmetriskt mönster av molnstrukturer på varje halvklot.
Omloppsperioden för LP 261‑75 C är ca1,88 dygn, vilket är kortare än primärstjärnans rotationsperiod. Tidvattenväxelverkan förväntas leda till tidvattenlåsning, vilket innebär synkronisering mellan spinn och omloppsbana. Men eftersom systemet fortfarande är ungt är det troligt att det slutliga tillståndet ännu inte har uppnåtts.
Lutningen av den bruna dvärgens omloppsbana i förhållande till stjärnans rotationsaxel har mätts genom att karakterisera Rossiter-McLaughlin-effekten. Det uppmätta värdet för den projicerade lutningen är λ =5 +11−10°, vilket, i kombination med banans lutningar och stjärnans rotationsaxel, resulterar i en verklig snedställning av ψ =14 +8−7°, vilket betyder att systemet är i linje. Eftersom systemet är yngre än den tidsskala som tros vara nödvändig för tidvattenväxelverkan för att rikta in banan, är denna linjering sannolikt primordial.
Massan och radien för LP 261‑75 C är välkända från mätningar av radialhastighet och transitfotometri. De erhållna värdena för en massa av 67 jupitermassor och en radie av 0,90 jupiterradier kan jämföras med de teoretiska isokronerna, som förutsäger hur bruna dvärgar svalnar, krymper och försvagas under dess livstid. Radien är mindre än förväntat för en brun dvärg med en ålder på ungefär 100 miljoner år, vilken närmare motsvarar det förväntade värdet för 1 miljard år för en given massa. Eftersom systemets unga ålder i övrigt är väletablerad, innebär detta en lucka i de nuvarande evolutionära modellerna för de bruna dvärgarna.