Schema över de typiska omvandlingszonerna som återfinns vid porfyrkopparmalm.
En omvandlingszon är inom geologin ett område i berggrunden där ursprungliga bergarter eller mineral har förändrats kemiskt och mineralogiskt till följd av tryck, temperatur eller genom cirkulerande heta vattenlösningar och gaser (hydrotermal omvandling). Dessa zoner uppträder ofta i nära anslutning till tektoniska förkastningar, vulkaniska system samt malmförekomster och spelar en avgörande roll inom malmgeologi och prospektering.
Omvandlingen i en zons inre drivs primärt av metasomatos, där grundämnen tillförs eller bortförs via fluider som tränger igenom bergartens porer och sprickor. När de varma lösningarna reagerar med den ursprungliga mineralogin bryts äldre mineral ned och ersätts av nya faser som är mer stabila under de rådande termodynamiska förhållandena. Omvandlingszoner kan skilja sig åt från resterande berg genom sin isotopsammansättning.
Exempel på en ettablerade omvandlingszoner är propylitisk omvandling, kaliumomvandling och fyllisk omvandling.
Omvandlingszoner är olika från metamorfa facies i med att de är mer drivna av vattenlösningar, är ofta kopplade till malmbildning och är typisk mer lokaliserade än de flesta metamorfa facies.
Kemisk sett så tenderar propylitisk omvandling att medföra berikning med vatten, vätejoner, koldioxid och svavel samt en förlust och bortföring av kalium från omvandlade berget.
Propylitisk omvandling brukar ofta utgöra en yttre omvandlingszon som omsluter inre omvandlingszoner av kalium, fyllitisk och leromvandling.
De metaller som brukar förekomma i samband med propylitisk omvandling är guld, koppar, silver, bly och zink.
Fyllisk omvandling
Fyllisk omvandling, också kallad sericitomvandling, har som namnet antyder rikliga mängder sericit. I denna omvandlingzon är alla silikatmineral förvandlade till en blandning sericit och kvarts. Om det finns magnesium i systemet kan även mindre mängder klorit förekomma. Svavelkis och rutil, ofta i små mångder, räknas också in i associationen.
