Numelin var son till justitierådet och senatorn Julius Nummelin och Anna Emilia Sourander. Fadern verkade vid Åbo hovrätt och blev 1900 medlem av senatens justitiedepartement, men avsattes redan 1901 sedan han vägrat acceptera den värnpliktslag som den ryska statsledningen krävde. Efter den så kallade första förtrycksperioden återinträdde han i senaten 1906 och stannade där till 1909. Sonen förkortade som vuxen fars släktnamn med en bokstav till Numelin. Numelin började sin utbildning med studier i geografi men övergick snart till sociologi, där han anslöt sig till den skola som bildats kring Edvard Westermarck. Han tog en fil.kand-examen 1913,[källabehövs] och 1918 disputerade han i socialantropologi med en avhandling om migrationsmönster bland så kallade primitiva folk – ett tema han återvände till i The Wandering Spirit (1936).
I början av första världskriget drogs Numelin som ung magister med i den finländska aktivismen, som strävade efter att lösgöra Finland från Ryssland, om nödvändigt genom väpnad kamp. Han deltog i jägarrörelsens första möte i november 1914, och från 1916 verkade han inom den finländska frihetsrörelsens utrikesdelegation, som skötte jägarrörelsens angelägenheter i Stockholm. Numelin var bland de första personer som Finland efter självständighetsförklaringen sände på diplomatuppdrag till Sverige. Han gifte sig 1918 med Mary Adèle Alfthan, dotter till Nylands läns guvernör Max Theodor Alfthan.
Efter att ha doktorerat i sociologi bestämde sig Numelin slutgiltigt för diplomatbanan. Han arbetade sedan i 35 år i finländska utrikesministeriet. Under vinterkriget och början av fortsättningskriget svarade han för Finlands informationsverksamhet till utlandet; Tysklands dåvarande pressattaché Hans Metzger berättar i sina memoarer att Numelin gick under tillnamnet "Sir Ragnar". Från posten som biträdande chef för utrikesministeriets politiska avdelning utnämndes han 1945 till generalkonsul i Göteborg – en förflyttning som av samtiden uppfattades som ett slags landsförvisning, eftersom den politiska vänstern ville placera egna män på centrala poster inom utrikesförvaltningen. Numelin blev ändå beskickningschef i Bryssel 1947 och i Prag 1950. Till Prag kommenderades han mot sin vilja, och hans västorientering ledde där till att han hårt kritiserade landets dåvarande politiska system. Efter kritik hemifrån, som ytterst grundades i de finländska kommunisternas önskan att få in en egen man som sändebud, kallades Numelin hem 1953. Han försattes i disponibilitet och gavs inte längre några nya uppdrag.
Vid sidan av diplomatbanan fortsatte Numelin sin forskning, med särskilt intresse för folkvandringarnas problem och diplomatins förhistoria. Han gav ut ett stort antal skrifter inom ämnen som diplomati, sociologi, etnologi, geografi och grafologi. Hans mest betydande arbete inom diplomatihistoria är The Beginnings of Diplomacy (1950), som översattes till många språk. Bland hans populärvetenskapliga arbeten på svenska märks Den gröna grenen (1941) och den lärdomshistoriska översikten Fältforskare och kammarlärde (1947). På facklitteraturens område var Numelin också banbrytare som upphovsman till böcker om turismen i Finland. Att Numelin inte räknades till Finlands mest framträdande diplomater har enligt BLF tillskrivits hans mångsidighet – hans vetenskapliga verksamhet ansågs gå ut över tjänstearbetet – samt hans aktivistbakgrund och västorientering.
Bibliografi (urval)
Politisk geografi, 1927,
Danska dagrar: kulturgeografiska skisser, 1935,
Vandringsfolk och varför de vandra, 1936,
The Wandering Spirit, 1936,
Den gröna grenen: en studie i diplomatins förhistoria, 1941,
Vandringsfolk, 1943,
Fredsriter och fredsymboler hos primitiva folk, 1944,
Fältforskare och kammarlärde: drag ur socialantropologins idéhistoria, 1947,
The Beginnings of Diplomacy, 1950,
Diplomati, 1954,
Landskap och livsformer: kulturgeografiska essäer, 1962,
Grafologi som vetenskap: en kritisk granskning av handstilstolkningens förutsättningar och metoder, 1963,
Australien, 1968,
Dagning: politiska och kulturhistoriska konturer, 1970.
