| Sand 364 | |
| | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Kräftan |
| Rektascension | 08t 49m 56,818s |
| Deklination | +11° 41′ 32,99″ |
| Skenbar magnitud () | +9,8 |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | K3 III |
| U–B | +4,06 |
| B–V | +1,36 |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | +33,32 ± 0,13 km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: -10,756 mas/år Dek.: -2,811 mas/år |
| Parallax () | 1,1905 ± 0,0177 |
| Avstånd | 2 740 ± 40 lå (840 ± 10 pc) |
| Absolut magnitud () | +0,18 |
| Detaljer | |
| Massa | 1,35 ± 0,05 M☉ |
| Radie | 18,8 R☉ |
| Luminositet | 152,7 L☉ |
| Temperatur | 4 284 ± 9 K |
| Metallicitet | -0,02 ± 0,04 dex |
| Vinkelhastighet | 4,2 ± 0,5 km/s |
| Ålder | 4,15 ± 0,65 miljarder år |
| Andra beteckningar | |
| BD+12 1917, AP J08495682+1141329, Cl* NGC 2682 MMJ 6470, Cl* NGC 2682 FBC 1377, EPIC 211403356, GALAH 160106004101257, GSC 00813-02344, 2MASS J08495682+1141329, NGC 2682 SAND 364, RAVE J084956.8+114133, TYC 813-2344-1, UCAC2 35931442, Gaia DR1 598955110940695680, Gaia DR3 598955115237068032, Gaia DR2 598955115235894784 | |
Sand 364 är en jättestjärna av spektraltyp K på den röda jättegrenen inom hopen Messier 67 (även kallad NGC 2682), som är belägen i stjärnbilden Kräftan. Med en skenbar magnitud på 9,8 är den för svag för att ses för blotta ögat, men kan observeras med kikare eller ett litet teleskop under klar, mörk himmel. Den är belägen på ett avstånd av cirka 2 740 ljusår (840 parsec) från solen baserat på parallax, och har en absolut magnitud på +0,18.
Beteckningen Sand 364 (även skriven Sanders 364 eller NGC 2682 Sand 364) kommer från en katalog över stjärnor i M67 sammanställd av W.L. Sanders år 1977. Annan beteckningar är bland annat BD+12 1917, från Bonner Durchmusterung-katalogen.
Sand 364 är en åldrande röd jättestjärna med en massa av ca 1,35 solmassa. Dess radie är 39,59 solradier, och dess expanderade yttre lager ger den en enorm yta, vilket gör att dess bolometriska luminositet ligger kring ca 150 gånger solens. Den har en effektiv temperatur av ca 4 284 K, vilket betyder att den är kallare än solen och har spektraltyp K3 III. Den tros vara omkring 4,1 miljarder år gammal och har troligen utvecklats från en huvudseriestjärna av tidig F-typ eller sen A-typ.
Stjärnans atmosfär är kallare än solens, vilket leder till starka molekylära absorptionsband i dess spektrum, ett kännetecken för utvecklade jättestjärnor. Sand 364:s interna struktur har förändrats dramatiskt från dess huvudseriefas. Kärnfusion av väte sker nu i ett skal som omger en inert heliumkärna, vilket får stjärnan att svälla och svalna i dess yttre hölje. Detta stadium är relativt kort i stjärntermer men avgörande för att förstå livscykeln för stjärnor med massa som liknar solens. Efter dess tid på den röda jättegrenen kommer den att krympa till en röd stjärna i klumpen på den horisontella jättegrenen, möjligen efter en heliumblixt. Under osannolika omständigheter kan den smidigt antända helium och bli en blå loopstjärna. Därefter kommer den att gå in i den asymptotiska jättegrenen och troligtvis sluta som en vit dvärg bestående av kol/syre.
Data som samlats in av Hipparcos tyder på att stjärnan är en enda stjärna, men observationer av radialhastighet med Coravelspektrografen vid University of Cambridge gav en 44-dygns omloppsbana för en följeslagare. Genom att matcha primärstjärnans rotationshastigheter mätt genom Dopplerbreddning och dess fotometriska period, beräknas massan av den osynliga följeslagaren till ca 0,38 solmassa, vilket gör den till en trolig röd dvärg.
En radialhastighetsundersökning av M67 antydde att Sand 364 hade en planet med en massa av ca 1–6 jupitermassa och en radie av ca 0,9 jupiterradie.´Detta motbevisades senare av nya upptäckter.
En nyare analys visade att den tidigare rapporterade planeten som kretsar kring Sand 364 sannolikt var ett falskt positivt resultat. Medan den ursprungliga observationen av Brucalassi et al. identifierade en 121-dygns periodisk signal i stjärnans radialhastighetsdata – vilket överensstämmer med en jätteplanet – misslyckades ytterligare oberoende studier med att bekräfta dess planetära ursprung.
Istället visade mer omfattande dataset att Sand 364 uppvisar flera långperiodiska, kvasiperiodiska variationer i radiell hastighet, inte bara 121-dygnssignalen. Dessa signaler, även om de initialt antyder omloppsrörelse, saknas den koherens och dynamiska konsistens som förväntas av en sann planetarisk följeslagare. Avgörande är att ingen av de sex noterade signalerna visar den stabilitet eller det amplitudmönster som är karakteristiskt för en planetinducerad Dopplerförskjutning på lång sikt.