Tore Pryser

Tore Pryser
Tore Pryser, 7 november 2024.
Född9 januari 1945 (81 år)
Oslo
Medborgare iNorge
Utbildad vidUniversitetet i Oslo, filologie kandidat
SysselsättningProfessor, historiker
ArbetsgivareHøgskolen i Lillehammer (1975–)
Utmärkelser
Norska kungens förtjänstmedalj (2016)
Redigera Wikidata

Tore Pryser, född 9 januari 1945, är en norsk historiker. Han är professor emeritus i historia vid Universitetet i Innlandet och har huvudsakligen arbetat med socialhistoria, lokalhistoria, samtidshistoria, arbetarrörelsens historia, mellankrigstiden och andra världskriget.

Förutom ett antal böcker i olika ämnen har Pryser skrivit Norsk historie 1800-1870 : frå standssamfunn mot klassesamfunn, en lärobok avsedd för historiestudenter på grundnivå. Han skrev också volym 4 av Arbeiderbevegelsens historie i Norge, med titeln Klassen og nasjonen : (1935-1946).

Ett övergripande tema för Prysers forskning om den tyska ockupationen av Norge är "svek och gråzoner". Medan mycket av ockupationshistorien har varit svartvit, har Pryser framhävt att mycket av ockupationstidens historia präglas av gråzoner. Det vanliga var inte hjältar och skurkar, utan att de flesta i Norge anpassade sig. Istället för ett nationellt fokus anser Pryser att det är mer informativt att se perioden ur ett internationellt perspektiv. Då kommer man att se att Norge till stor del var en fredlig plats, med väldigt lite fysiskt motstånd.

Liv och arbete

Utbildning

Tore Pryser var intresserad av historia från tidig ålder och började undervisa i ämnet under sin militärtjänstgöring i Bodø 1970, som lärarassistent i Norges flygvapen. Där började han också undersöka sin släkthistoria och fann att familjenamnet kom från en invandrare på 1800-talet. Pryser tog examen med en cand. philol.-examen i historia vid Universitetet i Oslo 1974. Där var han forskningsassistent (vit.ass.) för dåvarande docent Sivert Langholm i det så kallade Ullensaker-projektet (formellt namn Norsk samfunnsutvikling 1860-1900).

Undervisning och forskning i historia

Pryser anställdes som lektor i samtidshistoria, ett nytt utbildningsprogram, vid dåvarande Hedmark og Oppland distriktsskole i Lillehammer 1975. Politiskt var Pryser vänsterinriktad och i sin forskning och förmedling särskilt intresserad av historia med fokus på vanliga människor, ofta kallat socialhistoria, och den stora förändringen i sinnet, som han kände till från Ullensaker-projektet. Kopplingen mellan socialhistoria, politiskt engagemang och elevernas läxor med hushållslivet ansågs av vissa vara vänsterradikalt. Det resulterade i reportage i lokaltidningen Gudbrandsdølen Lillehammer Tilskuer, Billedbladet Nå och hamnade i ett ämne i Stortingets frågestund. Resultatet blev att Pryser och hans kollegor kom fram väl i frågan, de fick fullt stöd av kyrko- och utbildningsminister Kjølv Egeland.

Under arbetet med lokalhistoria i området blev han medveten om att bevarandet av arkivmaterial i området var dåligt, och var med och tog initiativ till det som så småningom blev Opplandsarkivet (idag Innlandsarkiva). Tore Pryser och historikerkollegan Terje Halvorsen var de två första av högskolans anställda som uppnådde professorskompetens baserad på forskningsarbete vid dåvarande Oppland distriktsskole 1993 (det som nu är Universitetet i Innlandet), i Prysers fall som professor i samtidshistoria. Lillehammer högskola beviljades universitetsstatus den 8 november 2024, med namnet Universitetet i Innlandet, Pryser är som professor emeritus fortfarande knuten dit.

Lokalhistoria

Tore Pryser har varit brett intresserad av lokalhistoria, både inom forskning och förmedling. Han har hållit föreläsningar och publicerat sig i lokalhistoriska årsböcker, men har också varit engagerad i att bevara fysiska minnen. Sedan slutet av 1970-talet har Pryser varit engagerad i att få en uppdaterad kommunhistoria för Lillehammer och Fåberg. Arbetet påbörjades först 1991, enligt en plan som Pryser hade utarbetat som chef för Lillehammers kulturnämnd. Projektet delades in i tre volymer, den första fram till 1827, då Lillehammer blev stad. Den andra volymen omfattade resten av 1800-talet, och tiden fram till 1914, medan den tredje volymen omfattade fram till 1990-talet. Trots många utmaningar längs vägen lyckades författarna, med stöd från Pryser och andra i redaktionskommittén, få projektet till ett framgångsrikt slutförande, och de tre volymerna publicerades allt eftersom de färdigställdes, den sista 2004.

Som en del av sin forskning om socialhistoria undersökte Pryser även thraniterna (en tidig norsk arbetarrörelse, ledd av Marcus Thrane), både lokalt i Ullensaker och på andra håll i Östra Norge. Prysers forskning ledde till att han fick en inbjudan att föreläsa om thraniterna vid ett seminarium vid University of London i början av 1990-talet. Seminariet var givande, inte minst eftersom brittiska historiker ansåg att stödet för thraniterna i Norge var mycket högt, sett ur ett internationellt perspektiv.

År 2009 initierade Pryser ett bokprojekt om 1814 i Oppland. Syftet var att få fram kunskap om andra än bara deltagarna vid Riksforsamlingen på Eidsvoll år 1814. Totalt 300 män; elektorer och de som hade undertecknat stödförklaringar, undersöktes för att hitta källor om dem som kunde användas i boken. I samband med forskningen och utvecklingen av bokprojektet var ett antal personer och institutioner involverade i processen; Statsarkivet i Hamar, Mjøsmuseet och Gudbrandsdalsmusea, författaren Karsten Alnæs var också var också stödjande aktörer. Från 2010 höll Tore Pryser ett antal föreläsningar omkring 1814, enbart under 2014 hölls över 40 föreläsningar på olika platser i Oppland fylke. Forskningen bakom bokprojektet visade vikten av släktskapsnätverk för valet av väljare, listan över edsavläggare och undertecknare av stödförklaringar för Christian Frederik. Ett konkret resultat av projektet var den betydelse Hunn gård hade haft i valet av edsavläggare, vilket ledde till medel för restaurering av huvudbyggnaden på gården. Projektet ledde också till försök att dokumentera kvinnornas ställning år 1814.

Stora historiska verk

Pryser kontaktades av förlaget Det Norske Samlaget, som ville ha en revidering av Arne Bergsgårds Norsk historie 1814-1880, som var en kursplan för historiska studenter på grundnivå. Han avböjde, eftersom han ansåg att boken var föråldrad. År 1981 frågades Pryser av förlaget om han kunde skriva en helt ny bok om perioden, avsedd som en kursplan för studenter på grundnivå. Pryser gick med på det, och boken var klar 1985, med titeln Norsk historie 1800-1870 : frå standssamfunn mot klassesamfunn, med en ny reviderad utgåva 1999. Boken fick goda recensioner, både från Øystein Sørensen i Dagbladet och Åsmund Egge i Klassekampen. Totalt har boken sålts i nästan 20 000 exemplar.

Samma år, 1981, fick Pryser också en förfrågan från professor Edvard Bull d.y. om att skriva en volym i verket Arbeiderbevegelsens historie i Norge. Bull accepterade att uppdraget från Det Norske Samlaget först måste slutföras. När Pryser var redo att bidra till verket tilldelades han volym 4, som omfattade perioden 1935 till 1948, vilken började med Johan Nygaardsvolds regeringstillträde. Vid ett redaktionsmöte i mars 1986 diskuterades strukturen i Prysers bidrag, där historikern Jakob Sverdrup var kritisk, särskilt mot Prysers huvudschema, där ockupationen analyserades utifrån begreppen samarbete, anpassning och motstånd. Boken publicerades 1988 som Klassen og nasjonen : (1935-1946), och fick mestadels goda recensioner.

Styrelsearbete i RHF

Pryser utsågs av regeringen i december 1984 till medlem i Rådet for humanistisk forskning (RHF), knutet till Norska rådet for allmänvetenskaplig forskning (NAVF), som representant för de dåvarande distriktskollegier. Han var fullmäktigeledamot i RHF i totalt sex år, och det var en krävande position. År 1985 delades totalt 34 miljoner kronor ut, och cirka 450 ansökningar behandlades. Litteraturvetaren Atle Kittang var ordförande för rådet, och Pryser valdes in i arbetskommittén, med ansvar för att behandla historieansökningarna, vilket gav honom betydande inflytande. Pryser verkar ha gjort en god insats för distriktskollegierna i RHF, deras beviljandeprocent av ansökningar om stöd låg runt 60, medan genomsnittet totalt låg runt 20.

Pryser anser att det viktigaste projektet han deltog i för RHF:s räkning var boken Handelsflåten i krig (HIK), totalt fem volymer, och han deltog i styrgruppens första möte i januari 1987. Under de första åren var professor Knut Einar Eriksen ledare, medan Pryser tog över från månadsskiftet maj/juni 1991. De andra i styrgruppen var professorerna Olav Riste och Leiv Mjeldheim, tillsammans med Arne Mathisen från Norska Krigssjömanslaget. Bokprojektet var en del av en process för att synliggöra sjömännens och handelsflottans insatser vid det statligt ägda rederiet Nortraship. För de allierade under andra världskriget var detta Norges viktigaste bidrag till segern över Tyskland. Arbetet i styrgruppen var krävande och det var många möten, och flera av författarna till de olika volymerna låg också efter med leveransen av material.

Det uppstod också en intern konflikt om arbetets inriktning. Under ett seminarium på Norsk Sjøfartsmuseum i Oslo kom stark kritik från professor Arnljot Strømme Svendsen om titeln på den första volymen, Nortraship : profitt og patriotisme, eftersom de ansåg profit vara ett nedsättande begrepp. Den centrala fackföreningen Norska sjömansförbundet (NSF) nekade historikerna från projektet tillgång till sina arkiv och motiverade det med att "vi litar inte på historikerna". Det framkom senare att NSF hade bränt arkivmaterial, och det spekulerades i att facket ville dölja sitt engagemang i att svartlista sjömän som var kommunister. År 1991 lanserades den första volymen, Nortraship: profit and patriotism, av Atle Thowsen, vid en presskonferens på Hotel Continental, där Pryser tackade handelsminister Bjørn Tore Godal som ordförande för styrgruppen. De följande fyra volymerna följde under de följande åren, och Guri Hjeltnes levererade den sista, Krigsseiler : krig, hjemkomst, oppgjør, år 1997. Den mottogs av försvarsminister Jørgen Kosmo på regeringens vägnar, och HIK-projektet slutfördes efter tio års arbete. Verket i fem volymer fick generellt sett goda recensioner, både från professionella historiker och journalister.

Lillehammerkuppen och Kai Holst

På 1980-talet blev Pryser medveten om att tyska signalspaningsagenter hade hämtats av svensk underrättelsetjänst, från det tyska Wehrmacht-högkvarteret för Norge och de norra områdena i Lillehammer och transporterats till Sverige under majdagarna 1945. Därifrån skickades de några veckor senare till den amerikanska ockupationszonen i Tyskland. Detta blev senare känt som Kuppen i Lillehammer och var ett samarbete mellan den svenska C-byrån, det amerikanska Office of Strategic Services (OSS), utsett av amerikanerna till Operation Claw.

I samband med detta kommer Pryser in på motståndsmannen Kai Holsts öde, ursprungligen från Lillehammer. Han hittades död i Stockholm i juni 1945. Dödsfallet är officiellt avskrivet som självmord, men Pryser tror att Holst mördades, och att hans död kan kopplas till kuppen i Lillehammer. År 1994 skrev Pryser boken Fra varm til kald krig : etterretningskuppet på Lillehammer i frigjøringsdagene 1945 og et mulig mord, som uppdaterades och återutgavs i en utökad upplaga 2022. Han har också nämnt Kai Holst i flera av sina andra böcker.

I juni 2025 intervjuades Tore Pryser i en större artikel i tidskriften Aftenposten Historie, om dödsfallet som har intresserat och engagerat honom i över 30 år. I artikeln stod det att Pryser, tillsammans med författaren Göran Elgemyr, Holsts systerdotter Kari Heyerdahl-Larsen Høgset och Ulf Larsen, arbetar för att få till en offentlig utredning av fallet.

Kritik av den rådande versionen av krigshistoria

Pryser har under flera år varit kritisk mot den tidigare rådande versionen av Norges krigsinsats under kriget och hävdade bland annat 1998 att ramen för historieskrivningen av ockupationen har varit snäv. I december 2008 påstod han i Klassekampen att norsk krigshistoria är osminkad, ensidigt nationell och avsiktligt förvirrande. Han utvecklade detta genom att hävda att krigshistoria är skriven i svartvitt, och att den antingen handlar om att svartmåla de som gick med i Nasjonal Samling (NS), eller att glorifiera motståndsmän i Milorg och Kompani Linge.

Han uppgav vidare att bakgrunden till sådana partiskheter är att en viss miljö tog kontroll över historieförmedlingen efter kriget: "Krigets historia var en del av nationsbyggandet." Pryser menar att det finns en grundläggande konflikt i synen på ockupationstiden. Å ena sidan finns det han kallar "Skodvinskolan" efter professor Magne Skodvin. Det är historiker knutna till Norges Hjemmefrontmuseum och Instituttet for Forsvarsstudier (Olav Riste). På andra sidan finns historiker som Svein Blindheim, Lars Borgersrud, Harald Berntsen och han själv.

Pryser hävdade 2008 att Jens Christian Hauge var den centrala strategen bland motståndskämpar med kopplingar till Arbeiderpartiet, att Norska Hemmafrontsmuseet sprang ur denna miljö, och att de fortfarande förmedlar en ensidig syn på historien. "Vi hoppades att det skulle utvecklas till en mer kritisk institution när professionella historiker som Arnfinn Moland fick kontroll. Men det är fortfarande Milorg-ledningens tolkning som dominerar." Han menar vidare att konsekvenserna av detta är att många ämnen har utforskats till liten del.

Pryser har också tagit upp norska kvinnors deltagande i andra världskriget och anser att deras roll har glömts bort. År 2007 publicerade han boken Kvinner i hemmelige tjenester, som handlar om kvinnor som gick in i tysk eller norsk tjänst och kvinnor som var dubbelagenter.

Tysk underrättelsetjänst i Norge

År 2001 publicerade han boken Hitlers hemmelige agenter, som handlade om ett antal tyskar och norrmän som arbetade för den militära underrättelsetjänsten Abwehr, Sicherheitspolizei (SIPO), inklusive Sicherheitsdienst (SD) och Gestapo. Boken mottogs mycket väl och nämns som ett referensverk för senare forskning. Boken ansågs banbrytande eftersom norsk ockupationshistoria tidigare hade varit ovillig att namnge norrmän i tysk tjänst. År 2012 utökades denna forskning till att omfatta tyska underrättelsetjänster i hela Norden. Han har också skrivit om amerikanska underrättelsetjänster i Norden under kriget (år 2010) och brittiska underrättelsetjänster i Sverige under kriget (år 2025).

Svek och gråzoner

Pryser har formulerat ett övergripande tema för sin forskning och publicering om den tyska ockupationen av Norge under åren 1940–1945 som "svek och gråzoner", och formuleringen förekommer även i titlarna på sex av hans böcker. Medan mycket av den historiska presentationen av ockupationstiden har varit svartvit – skurkarna i Nasjonal Samling (NS) och goda killar i Milorg – har Pryser observerat och belyst att mycket av ockupationstidens historia präglas av gråzoner. Det vanliga var inte hjältar och skurkar, utan att de flesta i Norge anpassade sig till det tyska ockupationsstyret. Pryser menar att bakgrunden till att skriva historia svartvitt ligger i nationsbyggandet efter kriget. Istället för ett snävt nationellt fokus på hjältar och skurkar, menar Pryser att det ger mer kunskap att se perioden i ett internationellt perspektiv. Då, enligt honom, kommer man att se att Norge till stor del var en fredlig plats, med mycket lite fysiskt motstånd. Norge var en av de bästa platserna för tyska soldater att tjänstgöra i. Den sista boken i vad som kan ses som en serie är Samarbeid, tilpasning og motstand - mer svik og gråsoner från 2023, där Pryser också försöker sammanfatta spridningsprojektet.

Utmärkelser

År 2008 tilldelades Pryser Forskning og utviklingsprisen (FoU-priset) med motiveringen att han är en framstående historisk forskare i ett nationellt och internationellt sammanhang, med en stor och varierad produktion. "Dessutom har Pryser gjort betydande insatser för att bygga broar mellan forskningsinstitutionen och det omgivande samhället".

År 2016 tilldelades Tore Pryser Konungens förtjänstmedalj.

Bibliografi

Referenser

Anmärkningar

  1. ↑ ”Med heimel i lov 8. mars 2024 nr. 9 om universiteter og høyskoler § 3-1 første ledd får Høgskolen i Innlandet status som universitet med namnet Universitetet i Innlandet frå 8. november 2024.”
  2. ↑ "Sagt om bøkene: Bind 1 Atle Thowsen: Nortraship - Profitt og patriotisme «Ikke bare godt, men fanden så godt» Jon Michelet VG; Bind 2 Bjørn L. Basberg: Nortraship - Konkurrent og alliert «Ærgjerrig verk om Nortraship» Arne Skouen Dagbladet; Bind 3 Guri Hjeltnes: Sjømann - Lang vakt «Grundig og godt dokumentert» Werner Christie Aftenposten; Bind 4 Guri Hjeltnes: Krigsseiler - Krig, hjemkomst, oppgjør «Herlig» Jan Christensen VG; Bind 5 Lauritz Pettersen: Hjemmeflåten - Mellom venn og fiende «Historien vi gjemte bort» Arne Skouen Dagbladet"
  3. ↑ "I over 35 år har Göran Elgemyr forsøkt å løse gåten i sitt eget nabolag: Hvordan døde den norske motstandsmannen Kai Holst? [...] På 1980-tallet ble han interessert i norsk motstandskamp. Tilfeldigvis bor han også bare en to minutters biltur fra Rindögatan. [...] Etter at han laget to radioprogrammer på Sveriges Radio, løsnet det litt. De gamle heltene begynte å prate litt."
  4. ↑ "Boka er et banebrytende arbeid om tysk etterretning i Norge i åra 1939 - 1945 og deres aktive norske agenter. Okkupasjonshistorien har hittil vært tilbakeholden med å navngi nordmenn i tysk tjeneste."
  5. ↑ "Historikeren Tore Pryser har i mange år arbeidet med hemmelige tjenester i Norden under 2. verdenskrig. I 2001 utga han Hitlers hemmelige agenter, som handlet om nordmenn som arbeidet for tyskerne under krigen. Han fulgte opp i 2007 med boka Kvinner i hemmelig tjeneste, og i 2010 kom USAs hemmelige agenter. Den amerikanske etterretningstjenesten OSS i Norden under andre verdenskrig. Endelig kom i 2012 standardverket Tyske hemmelige tjenester i Norden. Spionsaker og aktører 1930-1950. Hovedkilden for Britiske hemmelige tjenester i Sverige 1940-1945 er Säpo-arkivet i det svenske Riksarkivet og SO-kilder fra National Archives i Kew, London. SIS-arkivet er derimot fortsatt hemmelighetsstemplet. Forfatteren advarer mot å legge for stor vekt på den selvbiografiske og til en viss grad heroiserende litteraturen om perioden. I tillegg til å avdekke hva britiske hemmelige tjenester faktisk drev med i og fra Sverige, er målet for forfatteren med boka å se på aktørene som sosiale grupper. Hva slags sosial bakgrunn og nettverk hadde de? Som en konsekvens av dette spares det ikke på biografiske opplysninger i boka."
  6. ↑ "Tore Pryser har en lang forskerkarriere, og er i dag professor i historie ved Høgskolen i Lillehammer. Han er en markant historieforsker i nasjonal og internasjonal sammenheng, med en stor og variert produksjon. I tillegg har Pryser lagt ned en betydningsfull innsats for å bygge bro mellom forskningsinstitusjon og det omkringliggende samfunn. Prysers forskning har sitt tematiske tyngdepunkt i nyere historie ved vekt på sosialhistorie, mellomkrigstiden og andre verdenskrig. Hans virke inkluderer både store prosjekter som har høstet nasjonal og internasjonal oppmerksomhet, og lokalhistoriske studier som har kommet lokale historielag til gode. Prysers omfattende lokalhistoriske forskning i Oppland er publisert i årbøker, aviskronikker etc. Han har også vært en aktiv formidler av sin forskningsbaserte kunnskap, gjennom kronikker, intervjuer, foredrag og populærvitenskapelige seminarserier. I tillegg til forskningsproduksjonen har Pryser gjennom flere tiår vært pådriver for å utvikle samarbeidet mellom høgskolen og lokale historielag. De årlige seminarseriene som er et samarbeid mellom høgskolen og Fåberg og Lillehammer historielag, har hatt uvanlig stor oppslutning, og utvidet befolkningens forståelse for, og innsikt i, regional og lokal historie. Pryser var også initiativtaker til å etablere historisk arkiv for regionen. Det startet med opprettelsen av et arbeiderbevegelsens lokalarkiv på Lillehammer, og resulterte i Opplandsarkivet, som nå drives av museene i Oppland og Oppland fylkeskommune. Pryser har hatt sentrale faglige tillitsverv, blant annet i Forskningsråd og diverse faglige referansegrupper og komiteer. Prysers forskningsproduksjon har bidratt med vesentlig kunnskapsutvikling som angår samfunnet der innovasjoner skal skje. Nyere innovasjonsforskning vektlegger nettopp at et velutviklet sivilt samfunn med en generelt god kunnskaps- og kompetansebase synes å være et sentralt trekk ved innovative samfunn."

Noter

  1. ↑ Merkedager : fødselsdager, stiftelsesdatoer, begivenheter, Biblioteksentralen, 1989, ISBN 82-7022-061-2, läs online.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 Store norske leksikon, Store norske leksikon-ID: Tore_PryserStore_norske_leksikon, läst: 18 oktober 2026.[källa från Wikidata]
  3. ↑ Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1131021357749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  4. ↑ läs online, www.kongehuset.no .[källa från Wikidata]
  5. Pryser 2024
    1. ↑ s.13
    2. ↑ s. 14, 18
    3. ↑ s. 20–22
    4. ↑ s. 14, 23
    5. ↑ s. 26–27
    6. ↑ s. 39–43
    7. ↑ s. 195
    8. ↑ s. 384
    9. 1 2 s. 231–236
    10. ↑ s. 46–47, 49–52
    11. ↑ s. 386–390
    12. ↑ s. 58–62
    13. ↑ s. 59
    14. ↑ s. 78–84
    15. ↑ s. 86–87
    16. ↑ s. 110–114
    17. ↑ s. 119–120
    18. ↑ s. 68
    19. ↑ s. 132–138
    20. ↑ s. 296–300
    21. ↑ s. 364–365
    22. ↑ s. 266–270
    23. ↑ s. 375–378
    24. ↑ s. 357–358
    25. ↑ s. 409–411
  6. ↑ ”Offisielt frå statsrådet 8. november 2024”. regjeringa.no. 8 november 2024. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/offisielt-fra-statsradet-8.-november-2024/id3073443/. Läst 13 november 2024.
  7. ↑ ”Handelsflåten i krig 1-5”. Cappelen Damm. https://cappelendamm.no/_handelsflaten-i-krig-1-5-9788250419193. Läst 18 augusti 2025.
  8. ↑ Pryser 2001, s. 62, 126
  9. ↑ Pryser 2010, s. 159, 213
  10. ↑ Arnfinn Mauren (23 juni 2025). ”Syv uker etter krigen ble en nordmann funnet død i Stockholm. Så ble det lagt lokk på saken.” (på norsk). Aftenposten Historie (Oslo: Aftenposten): sid. 29-35. https://www.aftenposten.no/historie/i/Mne42K/kai-holst-hva-skjedde-med-den-norske-motstandsmannen.
  11. ↑ ”«Riktig å fortelle om NS-offiserene Historiker får oppreisning»”. Dagbladet. 25 november 1998. http://www.dagbladet.no/tekstarkiv/artikkel.php?id=5001980063416&tag=item&words=Pryser. Läst 23 december 2008.
  12. 1 2 Tollef Mjaugedal (23 december 2008). ”- Har skapt et glansbilde”. Klassekampen. https://klassekampen.no/artikkel/2008-12-23/-har-skapt-et-glansbilde. Läst 11 augusti 2025.
  13. ↑ ”«Kvinner som spioner»”. Bergens Tidende (BT). 23 november 2007. https://www.bt.no/kultur/i/JnRG7/kvinner-som-spioner. Läst 23 december 2026. ”De løy, anga, horet og bedro, akkurat som menn. Nå har en glemt yrkesgruppe i Norden fått sin bok: Kvinnene som agerte i de hemmelige tjenestene under og etter krigen. I likhet med menn, opererte de på alle sider, for Milorg, for Abwehr, for Sovjet og for britene. De spilte på sex, benyttet sitt kjønn og tappet maktens menn for nyttig informasjon. Så brakte de hemmelighetene videre, ved neste korsvei. [...] Noen av disse kvinnene ble kjent, noen fikk enten heltestatus eller det stikk motsatte. De aller fleste ble aldri nevnt og følgelig glemt. Det er deres historier som fyller historieprofessor Tore Prysers bok. Han har gjort grundige dypdykk i arkiver både i Norden og i USA og Storbritannia. Det er et pionérarbeid.”
  14. ↑ ”«Historieprofessor navngir norske Hitler-agenter»”. Dagbladet. 15 mai 2001. http://www.dagbladet.no/tekstarkiv/artikkel.php?id=5001010026478&tag=item&words=Pryser. Läst 23 december 2008.
  15. ↑ ”Britiske hemmelige tjenester i Sverige - SOE og SIS-operasjoner 1940- 1945”. Norli. 22 oktober 2025. https://www.norli.no/boker/dokumentar-og-fakta/historie-og-dokumentar/krig-og-historie/britiske-hemmelige-tjenester-9788293903895. Läst 19 augusti 2025.
  16. ↑ ”Tore Pryser, professor ved Høgskolen i Lillehammer, ble i dag tildelt den første FoU-prisen for Oppland | Juryens begrunnelse” (på norsk). Gudbrandsdølen Dagningen. 20 juni 2008. https://www.gd.no/nyheter/juryens-begrunnelse/s/1-934610-3621496. Läst 20 augusti 2025.
  17. ↑ ”Tildelinger av ordener og medaljer”. Det norske kongehus. 21 december 2016. https://www.royalcourt.no/tildelinger.html?tid=28028&sek=&q=&type=27124&aarstall=2016. Läst 20 augusti 2025.[död länk]

Källor

Eksterne lenker