| Arthur Neovius | |
| Född | 1869 Moskva |
|---|---|
| Död | 20 april 1938 Helsingfors |
| Medborgare i | Finland |
| Sysselsättning | Bankman |
| Föräldrar | Frithiof Neovius |
| Släktingar | Dagmar Neovius (syskon) |
| Redigera Wikidata | |
Arthur Alfred Neovius, född 26 juni 1869 i Moskva, död 20 april 1938 i Helsingfors, var en finländsk bankdirektör.
Neovius var son till generallöjtnanten Frithiof Neovius och Nathalie Geschwend samt sonson till kyrkoherden Adolf Neovius. Han föddes i Moskva men kom två år gammal till Helsingfors. Neovius utexaminerades från Finska kadettkåren 1885 och inskrevs vid Helsingfors universitet i maj samma år. Där blev han filosofie kandidat 1888, filosofie magister 1890 och juris kandidat 1892.
Neovius var föreståndare för Björneborgs handelsinstitut 1893–1895 och kontrollant vid Finska Föreningsbankens huvudkontor 1896–1906. Han var verkställande direktör för Finlands Handelsbank 1907–1914, representant för Finlands Bankförening 1914–1917, direktör vid Helsingforskontoret för Åbo Aktiebank 1917–1920 samt efter dess fusionerande vid Helsingforskontoret för Unionsbanken åren 1921–1924. Slutligen verkade Neovius som representant för Finlands Bankförening från 1926 och framåt. Neovius var ledamot av Helsingfors stads finansnämnd 1917–1918 samt Finlands senats representant i finansärenden i Tyskland och medlem av handelskommissionen i Berlin 1918.
Neovius gifte sig första gången 1893 med Nina Geitlin, vilken var dotter till överdirektören Wilhelm Gabriel Geitlin samt sondotter till professor Gabriel Geitlin och dotterdotter till Fredrik Pacius, som komponerade Finlands nationalsång. Efter skilsmässa från henne ingick han äktenskap 1919 med Martha Avellan; hon var dotter till tullförvaltaren, hovrådet och skriftställaren Herman Avellan och friherrinnan Eva Lybecker i Viborg samt änka efter affärsmannen och tyske konsuln Emil Rothe i samma stad. Neovius hade två döttrar i första giftet.
Neovius var bror till Arvid, Harald och Dagmar Neovius men till skillnad från dem deltog han ej i politiska aktiviteter under de så kallade ofärdsåren och gav inte uttryck för någon bestämd hållning i språkfrågan. Tack vare sin uppväxt och familjeförhållanden hade han naturlig tillgång till flera språk.