Philips uppgav en installerad bas på 1 miljon enheter 1994
CD-i-prototyp och professionellt system ur 180-serien.
CD-i (ursprungligen Compact Disc-Interactive) är ett interaktivt multimediaformat och en hårdvaruplattform utvecklad av Philips och Sony. Formatet specificerades i den så kallade Green Book-standarden som en utvidgning av CD-formatet, med stöd för ljud, text, grafik och interaktivitet på samma skiva.
CD-i lanserades för konsumentmarknaden i början av 1990-talet och marknadsfördes som en kombination av spelkonsol, multimediaspelare och utbildningsplattform. Formatet fick dock aldrig något större kommersiellt genomslag. I efterhand är systemet främst känt för sin blandning av spel, uppslagsverk, utbildningsprogram och videobaserade produktioner, liksom för titlar som Hotel Mario och de omdiskuterade Zelda-spelen till systemet.
Historia
Utvecklingen av CD-i inleddes 1984, två år efter att den vanliga CD-skivan introducerats. Formatet offentliggjordes första gången av Philips och Sony vid Microsofts CD-ROM-konferens i Seattle 1986. Målet var att skapa ett system för utbildning, informationsdistribution, affärsapplikationer och hemanvändning, utan att användaren behövde en fullskalig persondator.
Philips betraktade inledningsvis CD-i främst som ett multimediasystem snarare än som en renodlad spelkonsol. De första modellerna riktades därför både till professionella användare och till hemmamarknaden. De professionella systemen i 180-serien demonstrerades redan 1988, medan de första konsumentmodellerna lanserades i slutet av 1991.
Trots höga ambitioner fick CD-i svårt att hävda sig kommersiellt. Systemet var dyrt vid lanseringen, samtidigt som billigare multimedia-PC-datorer blev allt vanligare. Under mitten av 1990-talet försökte Philips i högre grad marknadsföra CD-i som spelplattform, men konkurrensen från bland annat Sega Mega-CD, 3DO och senare Playstation var hård.
Philips avvecklade successivt satsningen under andra halvan av 1990-talet. Speltillverkningen upphörde 1998, medan formatet i begränsad omfattning levde vidare ytterligare en tid. Den sista ordinarie speltiteln för systemet blev Solar Crusade 1999.
Format och teknik
CD-i-skivor hade samma fysiska format som vanliga CD-skivor, men kunde lagra upp till 744 MB data och kombinera flera typer av innehåll, såsom ljud, grafik, animationer, text och video. Standardens tekniska grund definierades i Green Book, som även specificerade filsystem, hårdvaruplattform och operativsystem.
Till skillnad från en vanlig CD-ROM-enhet var en CD-i-spelare en komplett dator med egen processor och eget operativsystem. Systemet byggde på en Motorola 68000-baserad arkitektur och körde operativsystemet CD-RTOS, som i sin tur baserades på OS-9 från Microware.
Tekniska specifikationer
Moderkortet i en Philips CD-i 220.
Processor: Philips SCC68070, 15,5 MHz
Operativsystem: CD-RTOS
Primärminne: 1 MB RAM
Grafik: Philips SCC66470 / MCD 212
Upplösning: cirka 384 × 280 till 768 × 560, beroende på modell och bildläge
Färger: upp till 16,7 miljoner, varav 32768 samtidigt på skärmen
Ljud: 16-bitars stereo med ADPCM-stöd
Lagringsmedium: CD-i, ljud-CD, CD+G, Photo CD och, med tillägg, Video CD
För uppspelning av MPEG-1-video och Video CD krävdes i regel ett separat instickskort, Digital Video Cartridge.
Utöver konsumentmodeller marknadsfördes även professionella och utvecklingsinriktade CD-i-spelare av Philips Interactive Media Systems och dess återförsäljare. Det första CD-i-systemet, utvecklat i samarbete med Kyocera, introducerades 1988 som det modulära systemet Philips 180/181/182.
I USA såldes många spelare under varumärket Magnavox, som var ett dotterbolag till Philips.
Philips släppte flera olika serier av CD-i-spelare, riktade mot olika användningsområden:
100-serien – modulära system (180/181/182) avsedda för professionellt bruk och demonstrationer
200-serien – konsumentmodeller som 205, 210 och 220; i USA marknadsfördes modell 205 som CDI 910 vid lanseringen i december 1991
300-serien – portabla spelare som 310, 350, 360 och 370, främst avsedda för professionella presentationer
400-serien – budgetmodeller såsom 450, 470 och 490, riktade mot spelmarknaden och utbildningssektorn
500-serien – bland annat modell 550, som liknade 450 men inkluderade MPEG-kort för videouppspelning
600-serien – avancerade professionella system (601, 602, 604, 605, 615, 660 och 670) med stöd för kringutrustning såsom diskettstationer och tangentbord
700-serien – inkluderade modell 740 med ytterligare funktioner, exempelvis RS-232-port
Det fanns även hybridprodukter som integrerade CD-i i andra apparater, exempelvis stereosystemet FW380i', TV-apparaten 21TCDi30 samt CD-i/PC 2.0, ett expansionskort för IBM PC-kompatibela datorer.
Översikt över Philips CD-i-modeller
Serie
Exempelmodeller
Användning
100-serien
180, 181, 182
Professionella system
200-serien
205, 210, 220
Konsumentmarknad
300-serien
310, 350, 360
Portabla professionella system
400-serien
450, 470, 490
Spel och utbildning
500-serien
550
Spel och multimedia
Andra tillverkare
Förutom Philips producerade även flera andra företag CD-i-spelare, i vissa fall långt efter att Philips själva upphört att tillverka formatet.
Bland dessa märks:
Bang & Olufsen – TV-modellen BeoCenter AV5 med inbyggd CD-i-spelare
CD-i utvecklades som ett allmänt multimediasystem, och programutbudet omfattade därför inte bara spel utan även uppslagsverk, utbildningsprogram, museiguider, informationsskivor och affärsapplikationer. Innan internet blev allmänt tillgängligt hade CD-i därför en viss attraktionskraft som bärare av interaktivt informationsinnehåll.
De fyra Nintendo-relaterade titlarna tillkom efter att ett planerat samarbete mellan Nintendo och Philips kring en CD-baserad lösning för Super Nintendo hade avbrutits. Som en följd av detta fick Philips rätt att använda vissa av Nintendos figurer i CD-i-spel.
CD-Online
CD-i hade även nätverksfunktioner. Genom ett särskilt modem och en särskild programskiva, CD-Online (i USA marknadsfört som Web-i), kunde användaren visa enklare webbsidor, skicka e-post och använda vissa onlinetjänster via TV:n.
Tjänsten lanserades i Storbritannien 1995 och senare även i Nederländerna och Belgien. Endast ett känt spel, RAM Raid, fick stöd för CD-Online i form av nätverksbaserat flerspelarläge.
Mottagande och kommersiellt utfall
Philips satsade stort på CD-i, men systemet fick aldrig något egentligt genombrott. Lanseringspriset var högt, maskinen hade en otydlig position mellan dator, videospelare och spelkonsol, och spelutbudet ansågs svagt jämfört med konkurrenternas.
1994 uppgav Philips att den installerade basen globalt uppgick till omkring en miljon enheter. Två år senare rapporterade The Wall Street Journal att CD-i hade sålt omkring 400000 enheter i USA under fem år.
I spelpressen fick systemet ofta kritik för svag hårdvara i förhållande till priset, ojämn spelkvalitet och ovanliga handkontroller. Next Generation beskrev 1995 CD-i som ett system som ”utmärker sig i praktiskt taget ingenting” och gav det ett mycket lågt betyg.
Eftermäle
Efter nedläggningen har CD-i främst blivit ihågkommet som ett av 1990-talets mest omdiskuterade multimediasystem. I efterhand har det både lyfts fram som ett tidigt försök att förena spel, video, musik och nätverkstjänster i en och samma apparat, och kritiserats för att ha varit tekniskt och marknadsmässigt felpositionerat.
Systemet har också blivit känt för sina Nintendo-licensierade spel, vilka ofta nämns i sammanhang om ovanliga eller kritiserade delar av Mario- och Zelda-seriernas historia.
12345”Which Game System is the Best!?”(på engelska).Next Generation(12): sid.77. december 1995.
12345678Forster, Winnie(2005)(på engelska).The Encyclopedia of Game Machines: Consoles, Handhelds and Home Computers 1972–2005. Gameplan. sid.208. ISBN 978-3-00-015359-4
3 december 1991
25 april 1992
1992.jpg)
