| HD 108 | |
| | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Cassiopeja |
| Rektascension | 00t 06m 03,389s |
| Deklination | +63° 40′ 46,77″ |
| Skenbar magnitud () | +7,40 |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | O4-8 fbeta3p |
| U–B | -0,61 |
| B–V | +0,18 |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | -63,3 ± 0,3 km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: -4,284 mas/år Dek.: -1,992 mas/år |
| Parallax () | 0,4980 ± 0,0240 |
| Avstånd | 6 230 ± 360 lå (1 910 ± 110 pc) |
| Detaljer | |
| Massa | 42 ± 5 M☉ |
| Radie | 19,4 ± 1,5 R☉ |
| Luminositet | 500 000+130 000−100 000 L☉ |
| Temperatur | 35 000 ± 2 000 K |
| Ålder | 3,3 ± 0,3 miljoner år |
| Andra beteckningar | |
| HD 108, AAVSO 0000+63, AG+63 4, ALS 6036, BD+62 2363, CEL 15, 2E 11, GC 85, GSC 04018-00457, HIC 505, HIP 505, LS I +63 39, 2MASS J00060337+6340467, NSV 25, PPM 11925, 1RXS J000605.0+634039, SAO 10973, TD1 12, TYC 4018-457-1, UCAC3 308-2967, USNO-A2.0 1500-00121303, uvby98 100000108, WDS J00061+6341AB, Gaia DR3 431569519486156032, Gaia DR1 431569515183937152, Gaia DR2 431569519486156032 | |
HD 108 är en dubbelstjärna belägen i den mellersta delen av stjärnbilden Cassiopeja. Den har en skenbar magnitud av ca 7,40 och kräver en stark handkikare eller ett mindre teleskop för att kunna observeras. Baserat på parallax enligt Gaia Data Release 3 på ca 0,498 mas beräknas den befinna sig på ett avstånd av ca 6 200 ljusår (ca 1 900 parsec) från solen. Den rör sig närmare solen med en heliocentrisk radialhastighet av ca -63 km/s. Baserat på dess egenrörelse ingår stjärnan sannolikt i Cassiopeiae OB5-föreningen av stjärnor med gemensam egenrörelse.
HD 108 upptäcktes år 1925 ha starka H-alfa-emissionslinjer, vilket tyder på att den är en Be-stjärna med stjärnklassificeringen O6e. År 1940 fann man att stjärnans spektrum hade förändrats avsevärt. Den noterades som tillhörande en uppsättning säregna stjärnor av klass 'Of', baserat på vissa He II- och N III-emissionslinjer vid våglängderna 4 634, 4 640 och 4 686 Å. Spektrumet visade tecken på massförlust från en höghastighetsstjärnvind. Förutom Of-emissionslinjerna visar HD 108 ovanliga C III-emissionslinjer kring 4 650 Å med en styrka jämförbar med de närliggande N III-linjerna. År 1971 introducerade N. Walborn Of?p-kategorin för att klassificera spektrumet för denna stjärna och HD 148937.
År 1974 visade radialhastighetsmätningar av enkeljoniserade heliumlinjer från denna stjärna en periodicitet på 4,612 dygn, vilket tyder på närvaro av en osynlig följeslagare i snäv omloppsbana. Detta objekt verkade kretsa runt den med en excentricitet på 0,44. Stjärnans isolerade läge på himlen tyder på att den är ett höghastighetsstjärnsystem som skenar runt stjärnan. Utstötningen av detta system från en ung öppen stjärnhop är svår att förklara genom interaktioner mellan många stjärnor och kan istället vara resultatet av en typ II-supernovaexplosion. Detta tyder på att den hypotetiska följeslagaren kan vara en kollapsad supernovarest, antingen en neutronstjärna eller ett svart hål med stjärnmassa.
Mätning 1981 av överskottet av infraröd strålning och vindhastigheten anger en massförlusttakt på 5 × 10-5 solmassa per år. Detta är en av de högsta hastigheterna som hittats för O-typstjärnor och är mer i linje med en Wolf-Rayet-stjärna. Strålningstrycket ensamt är inte tillräckligt för att förklara denna hastighet. Ultraviolett mätning av spektrumet visade variationer i vindhastigheten på 40 km/s och ändringarna stödde inte ett binärt system.
En polarimetrisk studie av stjärnan 1994 visade slumpmässig variation men med systematiska nattliga förändringar. Data visade sig likna de som observerats för enskilda OB-superjättar och Wolf-Rayet-stjärnor. Det kan förklaras av slumpmässig utstötning av plasmablobbar i stjärnvinden, eller av en ekvatorialskiva i kombination med jetstrålar vid polerna. Stjärnan bibehöll en stadig ljusstyrka från 1988 till 1994, sedan började den en monoton nedgång. Den visade en minskning på 0,06 i magnitud år 1999. Emissionslinjerna nådde en minimistyrka under 2007–2008 och började sedan öka.
År 2001 misslyckades en studie av 30 års spektroskopiska observationer av HD 108 med att upptäcka någon periodicitet som skulle stödja närvaron av en följeslagare. Röntgenobservationer med XMM-Newton rymdteleskop visade att emissionen är mycket stabil över långa perioder. Detta står i kontrast till det optiska spektrumet som visar betydande linjevariationer på tidsskalor av decennier. Röntgenljusstyrkan för stjärnan är för låg för att den ska kunna betraktas som en röntgendubbelstjärna.
Observationen av ett dipolmagnetfält kring HD 108 tillkännagavs 2010. Det longitudinella magnetfältet har en uppmätt styrka på -168 ± 35 Gauss. Noteringen av Zeemanegenskaper i vissa spektrallinjer tydde på närvaro av material kring stjärnan. Magnetfältets stabila natur anger en mycket låg rotationshastighet på 55 år. Detta skulle kräva en spin-down-period på 8,5 miljoner år, vilket är mycket längre än stjärnans uppskattade ålder på 3,3 miljoner år. För att förklara detta måste det genomsnittliga magnetfältet vara dubbelt så starkt som uppmätt.
HD 108 är en blå till vit stjärna av spektralklass O4-8 fbeta3p. Den har en massa av ca 42 solmassor, en radie av ca 19 solradier och utsänder energi från dess fotosfär motsvarande ca 500000 gånger solen, vid en effektiv temperatur av ca 35 000.