| HH 30 | |
| | |
| Observationsdata Epok: J2000 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Oxen |
| Rektascension | 04t 31m 37,51s |
| Deklination | +18° 12′ 24,4″ |
| Skenbar magnitud () | +18,50 ± 0,31 |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | M0 ± 2 |
| Variabeltyp | variabel nebulosa |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | 20,3 ± 3,5 km/s |
| Avstånd | 146,4 ± 0,5 pc |
| Detaljer | |
| Massa | 0,45 ± 0,14 M☉ |
| Temperatur | 3 700 K |
| Vinkelhastighet | ≤12 km/s |
| Ålder | ca 1 - 2 miljoner år |
| Andra beteckningar | |
| 2MASS J04313747+1812244, JCMTSF J043137.4+181226, HH 30, HH 30 IRS, EPIC 210689083, TIC 353752582, V1213 Tauri, WISEA J043137.48+181224.1, WISE J043137.48+181224.2, Gaia DR3 3314311981834278912 | |
HH-30 (även V1213 Tauri) är en kantbaserad protoplanetär skiva belägen i stjärnbilden Oxen ca 146,4 parsec från solsystemet, omgiven av jetstrålar och en skivvind. HH-30 ligger i det mörka molnet LDN 1551 i Taurus molekylära moln. HH-30-skivan är prototypen av en kantbaserad skiva, till följd av dess tidiga upptäckt med Hubbleteleskopet. Objektet har varit föremål för många studier på grund av en mängd dynamiska processer som sker med HH-30.

HH 30 publicerades av George Herbig 1974 i "Draft Catalog of Herbig–Haro Objects" och noterar: "HH-30 (4h 28m 44s) är en liten, nästan stjärnfläck 2 bågminuter söder om XZ och HL Tauri. Det finns en svagare nebulositet omedelbart mot nordost. Den lilla suddiga fläcken med mycket liknande utseende vid 35 bågsekunder i 250° från HL Tauri är inte ett HH-objekt, utan en stjärna med Hα i emission." År 1996 blev det klart att objektet är en kant-vid-kant protoplanetär skiva med jetstrålar.
Stjärnan är dold bakom skivans stoft. Spektraltypen mättes till omkring M0 vid Keck-observatoriet, vilket motsvarar en temperatur på ca 3 700 Kelvin. Skivans rotation begränsar stjärnans massa till 0,45 solmassa. En studie tyder på att det centrala objektet är en dubbelstjärna på grund av strålens vickning. En uppföljningsstudie fann att den jetproducerande primärstjärnan har en massa motsvarande 0,31 ±0,04 solmassa och att följeslagaren har en massa på 0,14 ±0,03 solmassa. De båda objekten bör vara separerade med 18,0 ± 0,6 astronomiska enheter (AE).
Observationer med Hubble WFPC2 år 1996 upptäckte skivan, som har en radie på 250 AE. Skivan ses som en bireflektionsnebulosa och skivan blockerar stjärnans ljus. Den norra delen av reflektionsnebulosan minskade i ljusstyrka med 0,5 magnitud mellan två observationer, medan den södra delen ökade i ljusstyrka med 0,5 magnitud. Skivan runt stjärnan är en klass II-skiva, vilket betyder att den innehåller både gas- och stoftpartiklar. Observationer med Plateau de Bure-interferometern noterade kolmonoxidemission (CO) och mätte skivans rotation. Observationer med Atacama Large Millimeter Array (ALMA) visade skivans mittplan i 13CO och mätte även dess rotation. En studie med JWST och arkiverade Hubble- och ALMA-data publicerades 2024. Denna visade ineffektiv stoftavsättning i skivan. Stoftsedimentering innebär att större stoftkorn sjunker till skivans mittplan. Observationen visade också att skivan har en spiralliknande och svansliknande struktur. Skivan har en mycket hög lutning på minst 84°.
Strålarna upptäcktes 1983 på CCD-bilder vid Calar Alto-observatoriet. En egenrörelseundersökning 1990 visade en hastighet på ca 170 km/s för strålarna. Denna studie noterade även H-alfa, joniserat kväve och svavel i strålen. Tidiga observationer med Hubble visade att strålens knutar har en hastighet på 100 till 300 km/s. JWST NIRCam- och MIRI-observationer visade den tidigare observerade strålen och ett bikoniskt utflöde. Strålen är ljusstark i MIRI F1280W-filtret, vilket sannolikt kan spåra joniserad neonemission. En knut sågs röra sig med ca 121 km/s. Strålen ses med NIRSpec i joniserat järn med en snäv halvöppningsvinkel på 1,4° ± 0,9°.
Ett CO-utflöde upptäcktes första gången 2006 och 2024 noterades utflödet med ALMA i 1CO. Forskarna hittade tre distinkta skal i utflödet och mätte en utflödesmassa på (1,83 ±0,19) × 10-4 solmassa. Detta utflöde expanderar med en hastighet av ca 4–6 km/s och roterar möjligen med en hastighet på ≤0,5 km/s. Dessa skal kan förklaras av magnetocentrifugala skivvindar (MHD-vind). En annan studie med NIRSpec och ALMA fann att utflödet är inbäddat i varandra. Strålen ses med en snäv halvöppningsvinkel på cirka 1,4°. Skivvinden ses med en bredare halvöppningsvinkel, där den molekylära väteemissionen (H2 ) har en halvöppningsvinkel på cirka 14°. Men denna emission är också inbäddad i kall kolmonoxid (CO)-emission från ALMA.
Exempel på andra kantmonterade skivor: