Historia
Fornhistoria
Området kring Halikko har varit bebott sedan stenåldern. Särskilt Suomusjärvikulturen har funnits i området. Det finns flera gravrösen från både brons- och järnåldern synnerligen på kusten.
Byn Rikala i Halikko utvecklade sig till en viktig handels- och mötesplats och även vikingar seglade dit för att handla med finnar. Även under korstågstiden var Rikala ett betydande maktcentrum vid Halikkovikens mynning. Rikala, som sannolikt ursprungligen var en tavastländsk handelsplats, utvecklades till Halikkos första centrum, varifrån bebyggelsen i Halikko småningom började breda ut sig.
Medeltiden
Kristendomen etablerade sig långsamt i det hedniska tavastländska handelsområdet, och därför koncentrerades regionens kyrkliga förvaltning till grannsocknen Uskela. Enligt traditionen ska det så kallad andra korståget till Finland ha gjorts via Rikala i Halikko, där Birger jarl landsteg.
Halikko bröt sig loss från Uskela sannolikt redan i slutet av 1200-talet. Namnet Halikko nämns första gången år 1313. Under svenska tiden föll den lokala makten till nygrundade herrgårdar, Åminne gård, Wiurila och Vuorentaka. Hornätten var storadel i Halikko. Senare tog släkten Armfelt över. En herrgårdsliknande byggnad står på Piintilä hemman. Halikkos betydelse framgår av att den utgjorde ett eget härad.
Nybyggeskolonisationen började sprida sig i Halikko, liksom på andra håll i nuvarande Finland, under 1300–1500-talen. De äldsta bosättningarna låg kring Halikko å och Purila å. Enligt skattelängderna invandrade folk från Sverige på 1300-talet, då nya byar med svensk skatterätt grundades i Väst- och Norra Halikko. Den finska nybyggeskolonisationen spred sig till nya områden i Norra, Väst- och Södra Halikko från gamla byar samt från Sagu och Pemar.
1700-talet
Under stora ofreden led invånarna i Halikko inte svårt. Inte ens kyrkklockorna stals, även om det var vanligt att de fördes bort. Utöver smärre plundring och skadegörelse var de största skadorna som ryssarna orsakade plundringen av länsmansgården i Häntälä, förstörelsen av fängelset där samt tvångsförflyttningen av några människor till Ryssland. Den mest betydande förändringen för kommuninvånarnas vardag under stora ofreden var prästerskapets flykt till Sverige, vilket ledde till att hela socknen lämnades utan kyrkliga förrättningar i fyra månader, till dess att Halikko fick en vikarierande präst från Urdiala.
Vid storskiftet delades Halikko in i 111 byar, varav 21 låg i Angelniemi, och endast små förändringar har gjorts i byindelningen därefter. Vid tidpunkten för storskiftet såg Halikko ganska annorlunda ut än i dag. De största bosättningskoncentrationerna utgjordes av stora jordbruksfastigheter eller så kallade bytomter – områden som delades av flera gårdar mitt bland tegåkrarna.
Byindelningen formades utifrån dessa gamla byar samt deras marker och skifteslag, vilket är anledningen till att många byars områden är splittrade på olika håll i Halikko. Flera historiska byar, såsom Salontaka, Kyneppälahti och Jokisato, hade flyttats till andra gårdar eller blivit öde, vilket ledde till att inga egna byområden tilldelades dem. Totalt 16 så kallade ödebyar är kända i området.
1800-talet
Kommunen Halikko grundades år 1866 enligt kommunalförordningen. Det första valet av förtroendevalda ägde rum den 30 december 1866. Till ordförande för kommunalstämman valdes greve August Armfelt på Wiurila gård.
1900-talet
Under 1900-talet skedde stora förändringar av Halikkos gränser: år 1916 bröts kapellförsamlingen i Angelniemi ut för att bilda en egen kommun. Det pågick även en process för att göra Vaskio till en egen kommun, och en tillfällig Vaskio församling grundades 1929. Statsrådet motsatte sig dock utbrytningen, och Vaskio förblev en del av Halikko. År 1932 tvingades Halikko avstå landområden till Salo köping, och 1967 sammanslogs Angelniemi kommun åter i Halikko.
Halikko kyrkby utgjorde till en början ingen egen samlad by och var ännu före andra världskriget en liten bygd med endast ett fåtal hus. Eftersom Halikko kyrka låg på Åminne gårds marker uppstod ingen större bebyggelsekoncentration runt den, utan byarna växte fram en bit därifrån. I kyrkbyn fanns enbart kommunalhuset och ett par affärer; övriga tjänster sökte invånarna i den närliggande köpingen Salo eller i kommunens då största by, Hajala.
Efter andra världskriget uppfördes många bostäder för karelska evakuerade på Åminne gårds marker nära kyrkan. Detta område utvecklades senare till Halikkos nuvarande centrum, som snabbt växte samman med de intilliggande byarna. Kyrkbyn har byggts ut kontinuerligt sedan 1950-talet, och i centrum finns numera endast ett fåtal frontmannahus kvar.
Inbördeskriget
Under det finska inbördeskriget år 1918 led Halikko ingen skada, trots att Vartsala var ett starkt rödgardistiskt fäste. Kommunen föll fredligt i de rödas händer efter att herrgårdsägarna hade flytt från området. De enda våldsdåden var morden på August Canth, förvaltare på Åminne gård i Vaskio, och Oskari Kankare, ostmästare vid Bjärnå mejeri i Stationsnejden. När de vita trupperna närmade sig Halikko flydde de röda österut via Uskela och sprängde Halikko järnvägsbro under sin reträtt. Efter kriget avrättades 50 personer på Märynummi, däribland även utsocknebor.
Kommunsammanslagningen
Halikko kommun lades ner och uppgick den 1 januari 2009 i en ny kommun tillsammans med nio andra kommuner. De kommuner som upplöstes var staden Salo samt kommunerna Halikko, Kuusjoki, S:t Bertils, Muurla, Bjärnå, Finby, Kisko, Kiikala och Suomusjärvi. Istället bildades en ny kommun som omfattade deras tidigare områden och som antog namnet Salo samt stadsbeteckningen.
Kring det som utgjorde den tidigare Halikko kommun bildad es Åbovägens regionkommitté, som verkade under Salo stadsstyrelse. Salo avskaffade dock regionkommittéerna år 2012.
Övrig historia
Några av Halikkos museer hör till Salos historiska museum Samu: Halikko museum, Kreivinmäki kvarnbacke och Trömperi gästgiveri.
Halikkoskatten är en historisk silverskatt som hittades år 1887 på Åminne gårds marker. Skatten har daterats till 1100-talet och är Finlands värdefullaste skattfynd samt ett av de mest betydande i Norden. Föremålen förvaras numera på Nationalmuseum.
Geografi
Naturen
Halikkos areal före kommunsammanslagningen var cirka 381 kvadratkilometer, varav vatten utgjorde cirka 25 kvadratkilometer. Halikos enda sjö var Kankareenjärvi i Hajala, som har en yta på 11 hektar. Till Halikko hörde sammanlagt nio öar, varav fyra tillhörde Angelniemi. Efter inkorporeringen av Angelniemi ingick även den nordliga delen av Kimitoön i Halikko. I väster gränsade kommunen till Pemar, i norr till S:t Mårtens, i öster till Kuusjoki och Salo, i söder till Kimito och i sydväst till Sagu. Kommunen hade också en gemensam vattengräns med Bjärnå.
Halikko ligger vid utloppet av Halikkoviken, som är ett område med dalleror bildade under ancylus- och litorinastadierna. Området lämpar sig väl för jordbruk, och omfattande odlingslandskap omger höga, skogklädda kullar och rullstensåsar, av vilka många har inhyst fornborgar. Berggrunden i Halikko består huvudsakligen av granit. Variationen i naturen skapas av spridda lundar och traditionella biotoper längs åarna. Karakteristiskt för Egentliga Finland flyter åar och bäckar i kommunen fram i djupa, dalliknande fåror. Länge var bosättningen huvudsakligen koncentrerad till kullarna, men därefter har bebyggelse även tillkommit på gamla åkerområden.
Byar
Ahtiala, Ali-Häävälä, Ammakko, Angela, Antola, Asila, Breidilä, Båtsholm (finska: Paatelmaa), Böylä, Esselpää, Hajala, Hevonpää, Hirvikallio, Hulvela, Hyyperä, Häntälä, Ikelä, Immala, Jaakola, Juva, Kaksunge, Kalkkila, Kallmusnäs, Kanamäki, Kaninkola, Kannisto, Kankare, Karvala, Karviainen, Kavantola, Ketola, Kierla, Kihis (finska: Kihinen), Kirjola, Kokkila, Konkola, Kultola, Korvenpää, Kuttila, Kuumala, Kytö, Kärävuori, Laiterla, Laitola, Latala, Lempilä, Lokkila, Marttila, Meisala, Melkola, Metsäkonkola, Meri-Seppälä, Montola, Mustamäki, Mustis, Myllyperä, Märy, Mätikkö, Hikkilä, Naapala, Noukkila, Nummis (finska: Nummi), Nurkkilaböle, Pailinna, Paimois (finska: Paimoinen), Pajula, Peksala, Perälä, Pihkavuori, Piintilä, Pitkäoja, Prästgård (finska: Pappila), Putila, Putola, Pärnäspää, Riikola, Rikala, Ruotsala, Ruska, Ruuhikoski, Saarimäki, Saha, Sauvonkylä, Seppälä, Skinnarböle (finska: Kinnarpyöli), Storby, Suppala, Talola, Tammenpää, Tavola, Toijala, Toivila, Topjoki, Torkkila, Tuiskula, Tunila, Turila, Valttila, Vartsala, Vaskis Lempilä (finska: Vaskion Lempilä), Viala, Viikerlä, Villikkala, Voitilaböle, Vuorentaka, Vässilä, Wiurila, Yli-Häävälä, Yttelä, Yöntilä, Åminne (finska: Joensuu).
Kultur
Folkvisor
I folkdiktningen om Elins död finns en version som är förlagd till Halikkotrakten. Enligt denna lokala version var det Klas Lydekesson Djäkn som brände inne sin hustru och sitt barn. Hans dotter Cecilia var gift med Henrik Olofsson Horn, och för att sona sin fars synder förmådde Cecilia sin make att låta uppföra kyrkorna i Halikko, Bjärnå och Salo.
Senare har berättelsen fått en ny form, där herren till gården Kärkkä i Uskela, ”Huurni”, på grund av sina synder tvingades bygga dessa tre kyrkor och dessutom krypa hela sträckan mellan dem. Enligt sägnen avled han dock under färden.
I Halikkos folkliga tradition finns också berättelsen om gården Vello, som låg i Kumio. Herren på Vello var mycket rik och kastade en dag i sitt övermod en ring från Halikko bro i ån med orden att det var lika osannolikt att ringen skulle återfinnas som att han skulle förlora sin egendom. Snart därefter drog en fiskare upp en gädda som bar på ringen i magen, och det dröjde inte länge förrän gården brann ner och herren blev utarmad. Det finns dock inga historiska belägg för att gården Vello har funnits.
Bildning
I Halikko finns flera finskspråkiga grundskolor och ett gymnasium:
- Halikko gymansium
- Armfelts skola
- Hajala skola
- Mustamäki skola
- Märynummi skola
- Vaskio skola
I Angelniemi verkade den svenskspråkiga lantmannaskolan Peksala lantmannaskola åren 1894–1924. I Halikko var också en svenskspråkig lågstadieskola, Halikko svenska skola, verksam åren 1998–2009. Skolan fanns till början i anslutning till Märynummi skola och därefter till Mustamäki skola. År 2009 flyttade skolan till Salo centrum och bytte namn till Salo svenska skola.
I Salo finns också Salo musikinstitut.
Finland
