I Got Lucky

Camden-etiketten

Elvis manager Tom Parker och skivbolaget RCA förhandlade i december 1969 fram ett avtal om att låta ge ut fyra album med Elvismaterial, med möjlighet till ytterligare två, på RCA:s lågprismärke Camden. Detta avtal förlängdes senare med ytterligare tre album, och medräknat det redan tidigare utgivna Elvis Sings Flaming Star (mars 1969), gavs totalt tio album ut på Camden fram till december 1972 (se Camden-utgivningarna).

Efter Elvis Sings Flaming Star (mars 1969) följde Let's Be Friends (april 1970), en nyutgåva av Elvis' Christmas Album (augusti 1970), Almost in Love (november 1970) samt gospelalbumet You'll Never Walk Alone (mars 1971). Som sjätte album i serien släpptes C'mon Everybody (juli 1971) och som sjunde I Got Lucky (oktober 1971).

Follow That Dream

Elvis Presley i mars 1961, fyra månader innan soundtracket till Follow That Dream spelades in.

Till filmen Follow That Dream spelades sex låtar in i RCA:s studio B i Nashville den 2 juli 1961. Scotty Moore, Hank Garland och Neal Matthews från The Jordanaires deltog på gitarr, D. J. Fontana och Buddy Harman på trummor, Floyd Cramer på piano och Boots Randolph på claves. Bakgrundssången stod gruppen The Jordanaires och Millie Kirkham för.

"A Whistling Tune" spelades in för filmen, men ratades och kom i stället att spelas in på nytt och användas i Kid Galahad. Det var ett tydligt exempel på att låtarna i de båda filmerna liknade varandra, inspelade inom en fyramånadersperiod 1961 till två filmer producerade av samma bolag, Mirisch Company. Av de fem låtar som kom med i filmen togs fyra med på EP-skivan Follow That Dream, som släpptes i april 1962, medan den femte, "Sound Advice", exkluderades då Elvis ansåg att den inte höll måttet. Den släpptes senare på albumet Elvis for Everyone! 1965. "Angel", "Follow That Dream" och "I'm Not the Marrying Kind" fick sin albumdebut på C'mon Everybody, medan EP-skivans fjärde låt, "What a Wonderful Life", albumdebuterade på Follow That Dream.

EP-skivan Follow That Dream sålde i över en miljon exemplar i USA och certifierades platina av RIAA den 27 mars 1992. Den nådde plats 15:e på den amerikanska singellistan. och plats 34 på den brittiska, medan den innehade förstaplatsen på den brittiska EP-listan i 20 veckor.

"What a Wonderful Life" skrevs av Sid Wayne och Jerry Livingston. Inspelningen i RCA:s studio B i Nashville den 2 juni 1961 fullbordades på sju tagningar, genom att slutet på tagning 6 klipptes samman med tagning 7. Låten kan uppfattas som lättsam rock'n'roll på grund av tempo och arrangemang, men också som ren pop eftersom melodin och texten är enkla och radiovänliga. Låten är typisk för Elvis filmperiod i början av 1960-talet, då hans material var mer poporienterat än hans tidiga rock'n'roll. I filmen spelades den under förtexterna.

EP-skivan Kid Galahad som innehöll sex låtar från filmen Kid Galahad.

Kid Galahad

Filmen Kid Galahad bidrog med tre låtar till Folow That Dream-albumet, vilka alla hämtades från EP-skivan Kid Galahad, som utkom i augusti 1962 och innehöll sex låtar. EP-skivans övriga tre låtar – "A Whistling Tune", "This Is Living" och "King of the Whole Wide World" – hade tidigare släppts på C'mon Everybody.

Inspelningarna ägde rum i Radio Recorders studio B i Hollywood, Kalifornien, under två pass den 26–27 oktober 1961. Musikerna var till största delen desamma som under Follow That Dream-inspelningarna, med den skillnaden att gitarristen Hank Garland hade ersatts av Tiny Timbrell och pianisten Floyd Cramer av Dudley Brooks. Boots Randolph deltog även denna gång men på saxofon i stället för på claves.

EP-skivan Kid Galahad certifierades guld av RIAA 1992 för en försäljning på en halv miljon exemplar i USA. Genom låten "King of the Whole Wide World" nådde den plats 30 på den amerikanska singellistan. På den brittiska EP-listan hamnade den på första plats och behöll den positionen i 17 veckor.

Kid Galahad har beskrivits som innehållande Elvis Presleys gladaste musik.

"Home Is Where the Heart Is" skrevs av Sherman Edwards och Hal David, där den senare stod för texten. Det är en stillsam, anspråkslös ballad som Elvis framför med värme och eftertänksamhet, utan några tecken på den stiliserade, sydeuropeiskt färgade sångstil som enligt bedömare präglade många av hans kärlekssånger vid den tiden. Vid denna tid lade Elvis fortfarande stor omsorg vid soundtrackinspelningarna, vilket visar sig i att det krävdes 21 tagningar innan han var nöjd. Hal David sade sig tycka mycket om Elvis inspelning av hans låt som, såvitt han visste, var den enda inspelningen av den. Inför den slutliga utgivningen kortades mastern från en speltid på över två och en halv minut till klart under två minuter.

"Riding the Rainbow" skrevs av Ben Weisman och Fred Wise. Det är ett positivt, glatt och lättsinnigt nummer som både i stil och textens tematik har stora likheter med två andra låtar av paret Weisman och Wise inspelade under sessionen, nämligen "This Is Living" och "I Got Lucky" (som de skrev tillsammans med Dolores Fuller). Elvis gav en engagerad tolkning av låten där han närmast låter upprymd och bakgrundssången från medlemmarna i The Jordanaires (Gordon Stoker, Neal Matthews, Hoyt Hawkins och Ray Walker) harmonierar väl med hans sång och frasering. Dudley Brooks pianospel står i centrum för inspelningen.

"Riding the Rainbow" spelades in i två versioner i något olika arrangemang. Den slutliga mastern som släpptes på skiva är ett kompositmontage av de båda, där tagning 7 (den sista) från den andra versionen användes men med de sista takterna utbytta mot de sista takterna av tagning 9 från den första versionen.

"I Got Lucky" skrevs av Dolores Fuller, Ben Weisman och Fred Wise och spelades in under nästa pass, den 27 oktober 1961. Det är en ljust präglad låt med en lätt gungande melodi och en genomtänkt och fyndig text. Den har i sin melodi och utformning tydliga popmusikaliska drag, men har samtidigt beskrivits som ett representativt exempel på det bästa inom det tidiga 1960-talets rock'n'roll, som i flera avseenden skilde sig från 1950-talets rock'n'roll.

Även "I Got Lucky" spelades in i två versioner med något olika arrangemang. Den andra versionen var den som kom att användas, och den kortades till just under två minuter i längd. Låten fick inleda och ge namn åt albumet I Got Lucky.

Viva Las Vegas

Till filmen Viva Las Vegas (1964) spelades 15 låtar in, varav 12 med Elvis Presley. Inspelningarna ägde rum på Radio Recorders i Hollywood den 9–11 juli och den 30 augusti 1963 (med kompletteringar gjorda under augusti). Fler musiker än någonsin kallades till inspelningarna, vilket ledde till att vissa satt passiva medan andra spelade.

Nio av de tolv låtarna med Elvis kom med i filmen. Inget fullängdsalbum gavs ut; fyra av låtarna släpptes istället på EP-skivan Viva Las Vegas, som nådde 92:a plats på Billboards singellista. Filmens titellåt, "Viva Las Vegas", gavs ut på singel tillsammans med en annan låt från filmen, "What'd I Say", och de båda inkluderades inte på EP:n.

Två låtar på EP:n – "C'mon Everybody" och "Today, Tomorrow and Forever" – hade redan släppts tre månader tidigare på Camdenalbumet C'mon Everybody. De andra två – "I Need Somebody to Lean On" och "If You Think I Don't Need You" – togs med på detta Camdenalbum.

"If You Think I Don't Need You" skrevs av Red West, som ingick i Elvis närmaste krets, tillsammans med Joe Cooper. West sade sig ha velat ge låten en Ray Charles-prägel och tog sikte på att fånga känslan, takten, groovet och melodin i Ray Charles "What'd I Say", snarare än att skapa något i en stereotypisk Elvis-stil.

Elvis spelade in låten under det första inspelningspasset, tidigt på morgonen den 10 juli 1963. Även om låten saknar de karakteristiska keyboardfigurer som ofta förknippas med Ray Charles-influerad musik, är det ett R&B-nummer med inslag av både soul och rock. Elvis sjunger låten med energi i sitt högre register, dock utan den råhet som präglade många av hans inspelningar under 1950-talet.

"I Need Somebody to Lean On" skrevs av låtskrivarparet Doc Pomus och Mort Shuman. Det är en sentimental kärleksballad om förlust och längtan, i en stil som för tankarna till salongsballader och ödslig nattstämning. Elvis framförande har beskrivits som intimt och jazznära, med en nattlig klubbkänsla som associeras med Charlie Rich, och samtidigt nära den typ av salongsballader som Frank Sinatra ofta framförde.

I filmen vandrar Elvis karaktär genom en drömsekvens där låten fungerar som hans inre monolog, när relationen med den han älskar håller på att rämna. Elvis ackompanjeras endast av diskret piano, gitarr och bas, men filmversionen innehåller även en pålagd saxofonstämma. Låten spelades in som första nummer på kvällen den 10 juli, och det krävdes 20 tagningar innan Elvis var nöjd med resultatet.

How Great Thou Art-sessionen

"Fools Fall in Love" spelades in under de Nashville-sessioner i maj 1966 som huvudsakligen låg till grund för gospelalbumet How Great Thou Art. Tre nätter var inbokade den 25–28 maj, men när sessionen hade slutförts återstod fortfarande att spela in en julsingel och ytterligare poplåtar. Studion bokades därför för ytterligare ett inspelningspass till kvällen samma dygn.

Musikerna på plats för inspelningarna utgjordes huvudsakligen av den vanliga gruppen från Nashville, med Scotty Moore och Chip Young på gitarr, Buddy Harman och D. J. Fontana på trummor, Floyd Cramer på piano, Boots Randolph och Rufus Long på saxofon, Charlie McCoy på flera instrument och Peter Drake på steelgitarr, med The Jordanaires och de tre sångerskorna Millie Kirkham, June Page och Dolores Edgin på bakgrundssång. Till följd av den förlängda sessionen hade dock vissa musiker andra inbokade engagemang, och basisten Bob Moore ersattes av Henry Strzelecki, Ray Stevens anslöt på trumpet och gruppen The Imperials lämnade inspelningarna. Efter klockan tio på kvällen den 28 maj 1966 avvek ytterligare musiker och andra tillkom. Inga inspelningar gjordes dock därefter, och endast "Come What May" och "Fools Fall in Love" kom att spelas in. Eftersom julsingeln heller inte hanns med, fick ytterligare en session planeras in.

"Fools Fall in Love" skrevs av Jerry Leiber och Mike Stoller och spelades ursprungligen in av The Drifters 1957. Det var en uppsluppen rock- eller poplåt som påminner om den samtidigt inspelade "Come What May". Den gavs i januari 1967 ut på singel tillsammans med "Indescribably Blue" och kom som B-sida inte in på Hot 100-listan i USA. De kvarvarande inspelningarna från de fyra soundtrack-EP-skivorna som inte tagits med på C'mon Everybody uppgick endast till nio spår, och för att få ihop tio inkluderades också "Fools Fall in Love", som inte tidigare förekommit på ett album.

Easy Come, Easy Go

Soundtracket till filmen Easy Come, Easy Go spelades in den 28–29 september 1966 på Paramount Studio Recording Stage i Hollywood, Kalifornien. Den sedvanliga gruppen musiker var även denna gång förstärkt, framför allt av en blåssektion. Varken Elvis eller studiomusikerna fann materialet inspirerande.

Sju låtar spelades in, av vilka sex gavs ut på EP-skivan Easy Come, Easy Go. Den sjunde, "She's a Machine", gavs ut på det första Camdenalbumet, Elvis Sings Flaming Star. Av EP:ns sex låtar hade "Sing You Children" tagits med på det femte Camden-albumet, tillika gospelalbumet You'll Never Walk Alone, "Easy Come, Easy Go" och "I'll Take Love" på det sjätte, C'mon Everybody. De tre återstående låtarna togs med på detta, det sjunde Camden-albumet.

EP:n tog sig aldrig in på listorna i USA och sålde endast drygt 30 000 exemplar. Det blev Elvis sämsta försäljningssiffror någonsin. Därmed upphörde utgivningen av soundtrack-EP-skivor, och detta blev både Elvis sista EP-skiva och hans sista film i samarbete med Hal Wallis och Paramount Pictures. Trots den dåliga försäljningen i USA, nådde en bantad version på fyra låtar första plats på den brittiska EP-listan och stannade i den positionen i 3 veckor.

"The Love Machine" skrevs av Gerald Nelson, Fred Burch och Chuck Taylor för användning i en filmscen där sjömän snurrar på ett lyckohjul med bilder på kvinnor som de kan få dejta. Det är en låt i medeltempo som spelades in i elva tagningar den 28 september 1966, varefter ytterligare tre tagningar gjordes följande dag. Den första av dessa valdes till den slutliga skivversionen. Utöver grundackompanjemanget innehåller inspelningen blås i form av trumpet, trombon och saxofon.

Elvis Presley, i samband med inspelningen av Easy Come, Easy Go.

"Yoga Is as Yoga Does" skrevs också av Gerald Nelson och Fred Burch. I filmen framför Elvis låten som en duett med Elsa Lanchester, medan den version som gavs ut på skiva i stället är ett soloframförande med oförändrad text. Detta har beskrivits som att Elvis därmed framstår som om han argumenterar med sig själv om yogans för- och nackdelar.

Låten har i litteraturen ofta beskrivits som en av de mest ökända i Elvis repertoar och har mött omfattande kritik för sitt innehåll och sin utformning. Gerald Nelson har berättat att han fick i uppdrag att skriva en låt till filmen som framställde yoga som ett skämt. Enligt Nelson var alla inblandade, inklusive Elvis, medvetna om låtens brister, men den ansågs trots detta vara det bästa alternativet för den aktuella filmscenen. När Nelson senare hörde den färdiga inspelningen beskrev han den som "den absolut sämsta låt som jag någonsin har hört".

Elvis hade vid denna tid ett uttalat intresse för yoga, och enligt hans frisör och andlige rådgivare Larry Geller uppfattade Elvis låten som en personlig förolämpning. Han menade att den utgjorde en sarkastisk pik från hans manager, Tom Parker, riktad mot honom och hans nyvunna intresse för yoga med syfte att förlöjliga den. Parker har dock vid upprepade tillfällen i intervjuer hävdat att varken han själv eller Elvis hade något inflytande över de filmmanus de tilldelades.

"You Gotta Stop" skrevs av Bill Giant, Bernie Baum och Florence Kaye. Som första låt den 29 september spelades "She's a Machine" in. Elvis var inte förtjust i "She's a Machine", och efter inspelningarna av "The Love Machine" och "Yoga Is as Yoga Does" ville han att bandet skulle spela in musiken till två möjliga ersättningslåtar för den: Ray Charles-låten "Leave My Woman Alone" samt den ratade Giant–Baum–Kaye-kompositionen "Stop, You're Wrong".

Elvis kom aldrig att spela in något huvudsångspår till den förstnämnda, men deltog i bakgrundssången. Den andra valde han att dagen därpå lägga på sin sång på, efter att hans vän Red West modifierat texten något och låttiteln ändrats till "You Gotta Stop". Möjligen avstod han från att sjunga vid musikinspelningen för att den nya texten då ännu inte var bestämd. "You Gotta Stop" kom i filmen att ersätta "She's a Machine", som släpptes första gången 1968 på Singer Presents Elvis Singing Flaming Star and Others".

"You Gotta Stop" inleds långsamt och ger intryck av att röra sig mot ett rock'n'rollnummer. Refrängen använder ett stopp–start-grepp som gör låten mer distinkt, och arrangemanget innehåller elgitarrpartier med drag av rock'n'roll.

Albumets placeringar

Albumet gick in på plats 122 på albumlistan Billboard Top LP:s i USA den 27 november 1971. Efter fyra veckor på listan nådde det den 18 december plats 104, vilket blev dess högsta placering under de totalt 8 veckor som albumet låg kvar på listan. Att albumet inte nådde en högre placering förklaras av att det var ett budgetalbum med ett försäljningspris på ungefär hälften av det för en ordinarie LP, samtidigt som albumlistorna vid denna tid baserades på omsättning i dollar snarare än på antalet sålda exemplar.

På Cash Box noterades albumet första gången den 4 december 1971 på plats 106 på tidningens bästsäljarlista, som vid tiden omfattade 150 album. Efter fyra veckor på listan nådde det den 25 december 1971 plats 77, vilket blev dess högsta placering under de totalt åtta veckor som albumet fanns med på listan. I Storbritannien nådde albumet 26:e plats på UK Albums Chart den 25 december 1971 och stannade kvar på listan i tre veckor.

Försäljning

I USA sålde albumet omkring 100 000 exemplar under sin första aktiva period på försäljningslistorna. I januari 2004 certifierades det guld av Recording Industry Association of America (RIAA), motsvarande en sammanlagd försäljning av en halv miljon exemplar, och i september 2011 platina motsvarande en miljon sålda exemplar.

Senare utgåvor av albumet och albumomslag

Albumet I Got Lucky (CAL 2533) utkom i oktober 1971. Skivan har i likhet med samtliga Elvis Presley-album som utgavs på budgetetiketten RCA Camden en kort speltid – kortare än vad som var normalt för ett fullprisalbum vid denna tid. Omslaget till de flesta Elvisutgåvor från perioden, inklusive Camdenalbumen, pryddes av bilder på Elvis tagna under konsertframträdanden, så också omslaget till I Got Lucky. Samtliga tio Camdenalbum återutgavs 1975 av Pickwick Records efter en överenskommelse med RCA, och I Got Lucky utkom med samma låtuppsättning och skivomslag, frånsett att titeltypografin var förändrad. Albumet gavs även ut internationellt av RCA International Camden (INTS 1322) med samma omslag, och återutgavs senare på vissa europeiska marknader (CDS 1154) med ett rosa omslag där en förminskad originalbild var infälld.

Albumet utkom på CD först 2008 med låtarna remastrade och i stereo. Innan dess hade låtarna från de fyra filmerna släppts i den så kallade Double Features-serien, där Follow That Dream parades med Flaming Star och Wild in the Country (1995), Kid Galahad med Girls! Girls! Girls! (1993), Viva Las Vegas med Roustabout (1993) och Easy Come, Easy Go med Speedway (1995).

I Got Lucky, LP, 1971