Jona

Inom judendomen

Jonas bok (hebreiska: יונה, Yonah) är en av de tolv mindre profeterna som ingår i den hebreiska bibeln. Enligt en tradition var Jona pojken som återuppväcktes av profeten Elia i Första Kungaboken. En annan tradition hävdar att han var son till kvinnan från Shunem som återuppväcktes av Elisha i Andra Kungaboken och att han kallas "Amittajs son" ('Sanningen') på grund av hans mors erkännande av Elias identitet som profet i Första Kungaboken. Jonas bok läses varje år, på sin ursprungliga hebreiska och i sin helhet, på Yom Kippur – försoningsdagen – som Haftarah vid eftermiddagens mincha-bön. Enligt rabbi Eliezer skapades fisken som svalde Jona under den ursprungliga eran och insidan av dess mun var som en synagoga; fiskens ögon var som fönster och en pärla i dess mun gav ytterligare belysning.

Enligt Midrash, medan Jona var inne i fisken, berättade fisken för honom att dess liv nästan var över eftersom Leviatan snart skulle äta dem båda. Jona lovade fisken att han skulle rädda den. Följande Jonas instruktioner simmade fisken upp bredvid Leviatan och Jona hotade att hålla fast Leviatan i tungan och låta de andra fiskarna äta den. Leviatan hörde Jonas hot, såg att han var omskuren och insåg att han var skyddad av Herren, så den flydde i skräck och lämnade Jona och fisken vid liv.

Den medeltida judiske lärde och rabbinen Abraham ibn Ezra (1092–1167) argumenterade mot varje bokstavlig tolkning av Jonas bok, och hävdade att "alla profeters erfarenheter utom Mose var visioner, inte verkligheter." Den senare forskaren Isaac Abravanel (1437–1509) hävdade dock att Jona lätt kunde ha överlevt i fiskens buk i tre dagar, eftersom "foster lever trots allt nio månader utan tillgång till frisk luft".

Teshuva – förmågan att omvända sig och bli förlåten av Gud – är en framträdande idé inom judisk tankevärld. Detta koncept utvecklas i Jonas bok: Jona, sanningens son (namnet på hans far Amittaj på hebreiska betyder 'sanning'), vägrar be folket i Nineve att omvända sig. Han söker endast sanningen, inte förlåtelse. När han tvingas gå hörs hans rop högt och tydligt, och folket i Nineve ångrar sig extatiskt, "fasta, inklusive fåren", och den judiska texten är kritisk mot detta. Jonas bok belyser också det ibland instabila förhållandet mellan två religiösa behov: tröst och sanning.

Den judiske rabbinen och upptäcktsresanden från 1100-talet, Petachia av Regensburg, besökte Jonas grav under sitt besök i det Heliga landet och skrev: "Det finns ett vackert palats byggt ovanpå det. I närheten finns en trädgård där alla slags frukter finns. Trädgårdens förvaltare är en icke-judisk. Ändå, när hedningar kommer dit ger han dem ingen frukt, men när judar kommer ger han dem ett vänligt mottagande och säger: Jona, son till Amittaj, var jude, därför är det er rätt att ta del av det som är hans, och sedan ger han till judarna att äta det." Petachiah gav inga detaljer om gravens exakta plats.

Inom kristendomen

Senare Bibelsyner

Andra kristna tolkare, inklusive Augustinus och Martin Luther, har antagit en direkt motsatt hållning, och betraktat Jona som sinnebilden av avund och svartsjuka, vilket de ansåg vara inneboende egenskaper hos det judiska folket. Luther drar också slutsatsen att kikayon (kurbitsväxten) representerar judendomen, och att masken som slukar den representerar Kristus. Luther ifrågasatte också idén att Jonas bok någonsin var avsedd som bokstavlig historia, och kommenterade att han hade svårt att tro att någon skulle ha tolkat den så om den inte fanns i Bibeln. Luthers antisemitiska tolkning av Jona förblev den dominerande tolkningen bland tyska protestanter genom tidig modern historia. J.D. Michaelis kommenterar att "fabelns betydelse träffar dig rakt mellan ögonen", och drar slutsatsen att Jonas bok är en polemik mot "det israelitiska folkets hat och avund mot alla andra nationer på jorden." Den tyske teologen Albert Eichhorn var en stark anhängare av Michaelis tolkning.

Jean Calvin och den engelske biskopen John Hooper såg Jonas bok som en varning till alla som försökte fly från Guds vrede. Medan Luther noga hävdade att Jonas bok inte var skriven av Jona, förklarade Calvin att Jonas bok var Jonas personliga skuldbekännelse. Calvin ser Jonas tid inne i fiskens mage som likvärdig med helvetets eldar, avsedda att rätta till Jona och sätta honom på rättfärdighetens väg. Dessutom, till skillnad från Luther, finner Calvin fel på alla karaktärer i berättelsen, och beskriver sjömännen på båten som "hårda och järnhårda, som cykloper", Nineviternas botgöring som "otränade", och kungen av Nineve som en "novis". Hooper, å andra sidan, ser Jona som den arketypiska dissidenten och skeppet han kastas ut från som en symbol för staten. Hooper beklagar sådana dissidenter, och fördömer: "Kan man leva tyst med så många Jonassar? Nej då, kasta dem i havet!" På 1700-talet förbjöds tyska professorer att undervisa om att Jonas bok var något annat än en bokstavlig, historisk berättelse.

Inom islam

Hadith

Jona nämns också i några händelser under Muhammeds livstid. Qureish skickade sin tjänare Addas för att servera honom druvor som näring. Muhammad frågade Addas var han kom ifrån och tjänaren svarade Nineve. "Staden Jona den Rättfärdige, son till Amittaj!" utbrast Muhammad. Addas blev chockad eftersom han visste att de hedniska araberna inte hade någon kunskap om profeten Jona. Han frågade sedan hur Muhammad kände till denna man. "Vi är bröder", svarade Muhammad. "Jona var en Guds profet och jag är också en Guds profet." Addas accepterade omedelbart islam och kysste Muhammeds händer och fötter.

Ett av de uttalanden som tillskrivs Muhammad, i Imam Bukharis samling, säger att Muhammed sade: "Man ska inte säga att jag är bättre än Jona". Umayya ibn Abi al-Salt, en äldre samtida till Muhammed, lärde att om Jona inte hade bett till Allah, skulle han ha förblivit fångad i fisken till domedagen, men, tack vare sin bön, "stannade Jona bara några dagar i fiskens mage".

Den persiske historikern Muhammad ibn Jarir at-Tabari från 800-talet berättar att medan Jona befann sig i fisken, "skadades inga av hans ben eller lemmar". Al-Tabari skriver också att Allah gjorde fiskens kropp genomskinlig, vilket gjorde det möjligt för Jona att se "djupets under" och att Jona hörde alla fiskar sjunga lovsång till Allah. Kisai Marvazi, en poet från 900-talet, berättar att Jonas far var sjuttio år gammal när Jona föddes och att han dog kort därefter, vilket lämnade Jonas mor med inget annat än en träsked, som visade sig vara ett ymnighetshorn.

Påstådda gravar

Nineves nuvarande läge markeras av utgrävningar av fem portar, delar av murar på fyra sidor och två stora kullar: Kuyunjik-kullen och Nabi Yunus-kullen. Nabi Yunus-moskén som vilar på Nabi Yunus var tillägnad profeten Jona och innehöll en helgedom, som vördades av både muslimer och kristna som platsen för Jonas grav. Graven var en populär pilgrimsplats och en symbol för enhet mellan judar, kristna och muslimer över hela Mellanöstern. Den 24 juli 2014 förstörde Islamiska staten (IS) moskén med graven som en del av en kampanj för att förstöra religiösa helgedomar som de ansåg vara avgudadyrkan. Efter att Mosul togs tillbaka från IS i januari 2017 upptäcktes ett gammalt assyrisk palats byggt av Esarhaddon från omkring första halvan av 600-talet f.Kr. under den förstörda moskén. IS hade plundrat palatset på föremål för att sälja på svarta marknaden, men några av de föremål som var svårare att transportera fanns fortfarande kvar.

Andra kända platser för Jonas grav inkluderar:

• den arabiska byn Mashhad, belägen på den forntida platsen Gat-Hefer i Israel;
• Nabi Yunus-moskén i den palestinska staden Halhul på Västbanken, 5 km norr om Hebron, sägs ha byggts över Jonas grav;
• en helgedom nära staden Sarafand (Sarepta) i Libanon;
• en kulle som nu kallas Giv'at Yonah, "Jonas kulle", vid den norra kanten av den israeliska staden Ashdod, på en plats täckt av en modern fyr;
• en "Jonas' grav" i staden Diyarbakır i Turkiet, belägen bakom mihraben vid Fatih Pasha-moskén – Evliya Çelebi uppger i sitt Seyahatname att han besökte profeten Jonas och Sankt Görans gravar i staden.

Historicitet

Många bibelforskare menar att innehållet i Jonas bok är icke-historiskt. Även om profeten Jona påstås ha levt på 700-talet f.Kr., skrevs Jonas bok århundraden senare under Akemenidrikets tid. Hebreiskan som används i Jonas bok visar starka influenser från arameiska och de kulturella sedvänjor som beskrivs i den stämmer överens med de akemenidiska persernas. Vissa forskare betraktar Jonas bok som ett avsiktligt verk av parodi eller satir. Om så är fallet, så har det troligen tagits in i den hebreiska bibelns kanon av vise män som missförstod dess satiriska natur och tolkade det felaktigt som ett seriöst profetiskt verk.

Jona själv kan ha varit en historisk profet; han nämns kort i Andra Kungaboken:

Han återerövrade de områden som tillhört Israel, från Levo-Hamat ända ner till Aravasjön; så blev det som Herren, Israels Gud, hade sagt genom sin tjänare, profeten Jona, Amittajs son, från Gat Hachefer. — Andra Kungaboken 14:25

I en föreläsning som hölls 1978 och publicerades 1979 försvarade assyriologen Donald Wiseman trovärdigheten i många aspekter av berättelsen, och stödde "traditionen att många delar av berättelsen uppvisar en intim och korrekt kunskap om Assyrien som kan härstamma från en historisk händelse så tidigt som på 700-talet f.Kr.", och drog slutsatsen att "berättelsen om Jona inte behöver betraktas som en sen berättelse eller liknelse".

Parodiska inslag

De åsikter som uttrycks av Jona i Jonas bok är en parodi på åsikter som medlemmar av det judiska samhället hade vid tiden då den skrevs. Satirens huvudsakliga mål kan ha varit en fraktion som Morton Smith kallar "separatister", som trodde att Gud skulle förgöra dem som trotsade honom, att syndiga städer skulle utplånas, och att Guds barmhärtighet inte sträckte sig till dem utanför det abrahamitiska förbundet. McKenzie och Graham påpekar att "Jona är på vissa sätt den mest 'ortodoxa' av israelitiska teologer – för att göra en teologisk poäng." Jonas uttalanden genom hela boken kännetecknas av dess militans, men hans namn betyder ironiskt nog "duva", en fågel som de forntida israeliterna förknippade med fred.

Jonas avvisande av Guds bud är en parodi på profeternas lydnad som beskrivs i andra skrifter i Gamla testamentet. Nineves kung parodierar härskarna i andra skrifter i Gamla testamentet som bortser från profetiska varningar, såsom Achav och Sidkia. Den beredskap att tillbe Gud som sjömännen på skeppet och folket i Nineve visar, står ironiskt i kontrast till Jonas egen motvilja, liksom Jonas större kärlek till kikayon som ger honom skugga än till alla människor i Nineve.

Jonas bok använder också inslag av litterär absurdism; den överdriver stadens Nineves storlek i en osannolik grad och hänvisar felaktigt till stadens administratör som en "kung". Enligt forskare skulle ingen människa realistiskt kunna överleva tre dagar inuti en fisk, och beskrivningen av boskapen i Nineve som fastade tillsammans med sina ägare är "löjlig". Några av dessa punkter bemöts i den nämnda föreläsningen av Donald Wiseman.

Motivet med en huvudperson som slukas av en jättelik fisk eller val blev en standardkliché i senare satiriska skrifter. Liknande händelser återges i Lukianos Sann historia, som skrevs på 100-talet e.Kr. och i romanen Baron Munchausens berättelse om hans underbara resor och fälttåg i Ryssland, utgiven av Rudolf Erich Raspe 1785.

Översättning

Även om konsten och kulturen ofta skildrar Jonas fisk som en val, syftar den hebreiska texten genom hela Bibeln inte till någon särskild marin art, utan säger helt enkelt "stor fisk". Medan vissa bibelforskare menar att vithajens storlek och vanor bättre motsvarar avbildningarna av Jonas upplevelser, är en vuxen människa normalt för stor för att slukas hel. Valfångstens utveckling från 1700-talet och framåt gjorde det tydligt att de flesta, om inte alla, valarter inte kan svälja en människa, vilket ledde till stor kontrovers om sanningshalten i den bibliska berättelsen om Jona.

I Jona 2:1 lyder den hebreiska texten dag gadol (דג גדול) eller, i den hebreiska masoretiska bibeltexten, dāḡ gāḏōl (דָּ֣ג גָּד֔וֹל), vilket betyder "stor fisk". Septuaginta översätter denna fras till koinegrekiska som kētei megalōi (κήτει μεγάλῳ), vilket betyder "enorm fisk". I grekisk mytologi används samma ord som betyder "fisk" (kêtos) för att beskriva sjöodjuret som hjälten Perseus dödade och som nästan slukade prinsessan Andromeda. Hieronymus översatte senare denna fras som piscis grandis i sin latinska Vulgata. Han översatte dock koilia kétous som ventre ceti i Matteusevangeliet 12:40: detta andra fall förekommer endast i denna vers i Nya testamentet.

Vid någon tidpunkt blev ketos synonymt med "val" (studiet av valar kallas nu cetologi). I sin översättning från 1534 översatte William Tyndale frasen i Jona 2:1 som "greate fyshe" och ordet kétos (grekiska) eller cetus (latin) i Matteus 12:40 som "val". Tyndales översättning införlivades senare i den auktoriserade versionen från 1611, King James Bible. Sedan dess har den "stora fisken" i Jona 2 oftast tolkats som en val. På engelska använder vissa översättningar ordet "whale" för Matteus 12:40, medan andra använder "sea creature" eller "big fish".

Vetenskaplig spekulation

Under 1600- och 1700-talen blev naturforskare, som tolkade Jonas berättelse som en historisk berättelse, besatta av att försöka identifiera exakt vilken art av fisk som svalde Jona. I mitten av 1800-talet hävdade Edward Bouverie Pusey, professor i hebreiska vid Oxfords universitet, att Jonas bok måste ha skrivits av Jona själv och hävdade att fiskberättelsen måste vara historiskt sann, annars skulle den inte ha inkluderats i Bibeln. Pusey försökte vetenskapligt katalogisera fisken, i hopp om att "skämma ut dem som talar om miraklet med Jonas vistelse i fisken som något mindre trovärdigt än något av Guds andra mirakulösa gärningar".

Debatten om fisken i Jonas bok spelade en stor roll under Clarence Darrows korsförhör av William Jennings Bryan vid Scopesrättegången 1925. Darrow frågade Bryan: "När du läser det där ... valen svalde Jona ... Hur tolkar du bokstavligen det?". Bryan svarade att han trodde på "en Gud som kan skapa en val och kan skapa en människa och få båda att göra vad Han vill." Bryan erkände slutligen att det var nödvändigt att tolka Bibeln, och anses allmänt ha framstått som en "narr".

De största av alla valar – blåvalar – är bardvalar som äter plankton; och "det sägs ofta att denna art skulle kvävas om den försökte svälja en sill." Den största av alla fiskar – valhajen – har en stor mun, men dess strupe är bara fyra tum bred, med en vass böj bakom öppningen, så att inte ens en mänsklig arm skulle kunna ta sig igenom den. Därför kunde Jona inte ha blivit uppslukad av en valhaj.

Kaskelotvalar verkar dock vara en annan sak: De äter regelbundet jättelika bläckfiskar, så den kan förmodligen svälja en människa. Likt en ko har kaskelotvalar fyrka magar. Den första kammaren har inga magsafter men har muskulära väggar som krossar maten. Å andra sidan är det inte möjligt att andas inuti kaskelotvalens mage eftersom det inte finns någon luft (utan troligen metan istället). En roman från 2023 av Daniel Kraus utforskar idén om en man som överlever att bli uppslukad av en kaskelot, men med en syrgastank.

Gilgamesheposet

Joseph Campbell föreslår att berättelsen om Jona parallelliserar en scen från Gilgamesheposet, där Gilgamesh hämtar en växt från havets botten. I Jonas bok biter en mask (på hebreiska tola'ath, "fluglarv") den skuggande växtens rot så att den vissnar; medan Gilgamesh i Gilgamesheposet binder stenar vid sina fötter och plockar sin växt från havets botten. När han återvänder till stranden äts den föryngrande växten upp av en orm.

Jason (grekisk mytologi)

Campbell noterade också flera likheter mellan berättelsen om Jona och Jason i grekisk mytologi. Den grekiska återgivningen av namnet Jona är Jonas (Ἰωνᾶς), som skiljer sig från Jason (Ἰάσων) endast i ljudordningen – båda o:na är omega, vilket tyder på att Jason kan ha förväxlats med Jona. Gildas Hamel, med stöd av Jonas bok och grekisk-romerska källor – inklusive grekiska vaser och berättelser av Apollonios Rhodios, Gaius Valerius Flaccus och Argonautika – identifierar ett antal gemensamma motiv, inklusive hjältarnas namn, närvaron av en duva, idén om att "fly" som vinden och orsaka en storm, sjömännens attityd, närvaron av ett havsmonster eller drake som hotar hjälten eller slukar honom, samt formen och ordet som används för "kalebassen" (kikayon). Hamel anser att det var den hebreiska författaren som reagerade på och anpassade detta mytologiska material för att förmedla sitt eget helt annorlunda budskap.

Anmärkningar

Fotnoter

Tryckta källor